Jag har just nu en mycket rädd 7-åring. Han är rädd för att bli lämnad ensam, för att vi ska försvinna på något sätt, för att bli bortrövad, för att bli instängd. Allt det är saker som faktiskt kan hända men med mycket liten sannolikhet.
Vad säger ni om hur man ska tackla det här?
Det jag gjort är att jag försökt förklara att det är så liten risk att något sådan händer. Jag kan inte riktigt förmå mig att ljuga och säga att sånt inte kan hända. Han får sova på en madrass i vårt rum så han slipper vara rädd på nätterna. Vi ser till att han aldrig är ensam hemma, ens för korta stunder. Vi har nämligen märkt att han får panik om han blir ensam hemma en stund. Det hela startade en gång i somras när han blev inlåst i en garderob. Han blev utsläppt efter bara ett par minuter för vi hörde honom direkt, men det verkar ha satt gång den här rädslan.
Har någon haft så här rädda barn? Kan man räkna med att det går över?
1
Rädsla Jag har just nu en mycket rädd 7-åring. Han är rädd för att bli lämnad ensam, för att vi ska försvinna på något sätt, för att bli bortrövad, för att bli instängd. Allt det är saker som faktiskt kan hända men med mycket liten sannolikhet.
Vad säger ni om hur man ska tackla det här?
Det jag gjort är att jag försökt förklara att det är så liten risk att något sådan händer. Jag kan inte riktigt förmå mig att ljuga och säga att sånt inte kan hända. Han får sova på en madrass i vårt rum så han slipper vara rädd på nätterna. Vi ser till att han aldrig är ensam hemma, ens för korta stunder. Vi har nämligen märkt att han får panik om han blir ensam hemma en stund. Det hela startade en gång i somras när han blev inlåst i en garderob. Han blev utsläppt efter bara ett par minuter för vi hörde honom direkt, men det verkar ha satt gång den här rädslan.
Har någon haft så här rädda barn? Kan man räkna med att det går över?
... när jag var ungefär i den åldern; både för verkliga om än mer eller mindre osannolika faror och rena fantasirädslor (som monster under sängen). Jag tror att jag tröttnade på att gå omkring och vara rädd för allt möjligt och bestämde mig helt enkelt för att sluta med det. Jag tänkte mcyket på det här med olika rädslor, bestämde mig för att inte låta fanasirädslorna ta över (försökte stoppa de tankar så fort de kom upp) och försökte bemöta andra rädslor med olika strategier (tro på gud som skulle beskydda mig, ändra mitt beteende för att minska risker - t.ex. ta hem olika vägar från skolan och hålla koll på om någon skulle följa efter mig - helt enkelt göra upp planer på vad jag kunde göra ifall något farligt hände etc). Kommer inte ihåg att jag fick så mycket hjälp av andra att hantera det och vet faktiskt inte vad omgivningen kunde ha gjort för att minska rädslorna.
Som förälder tror jag att du gör rätt i att inte helt förneka det ditt barn är rädd för. Om barnet genomskådar detta lär det ju inte känna sig tryggare - tvärt om! Fast min mor påstod alltid att hon skulle vakna om någon skulle göra inbrott hos oss, vilket jag inte riktigt trodde på att hon kunde garantera, fast ändå valde att "förlita" mig på. Så till viss del tror jag att det hjälper om föräldrarna utstrålar en trygghet.
Tror också att det är bra att ni inte tvingar barnet att vara ensamt. Om man vill utmana rädslorna och börja göra sådant man inte vågar tror jag att det fungerar bäst om barnet är med på upplägget och kan styra över vilka steg som tas i den riktningen. Vill barnet prata om rädslorna är det säkert bra att tillsammans resonera kring det och göra upp planer för hur man kan undvika att fastna i "fel" tanker.
2
var själv mycket rädd... ... när jag var ungefär i den åldern; både för verkliga om än mer eller mindre osannolika faror och rena fantasirädslor (som monster under sängen). Jag tror att jag tröttnade på att gå omkring och vara rädd för allt möjligt och bestämde mig helt enkelt för att sluta med det. Jag tänkte mcyket på det här med olika rädslor, bestämde mig för att inte låta fanasirädslorna ta över (försökte stoppa de tankar så fort de kom upp) och försökte bemöta andra rädslor med olika strategier (tro på gud som skulle beskydda mig, ändra mitt beteende för att minska risker - t.ex. ta hem olika vägar från skolan och hålla koll på om någon skulle följa efter mig - helt enkelt göra upp planer på vad jag kunde göra ifall något farligt hände etc). Kommer inte ihåg att jag fick så mycket hjälp av andra att hantera det och vet faktiskt inte vad omgivningen kunde ha gjort för att minska rädslorna.
Som förälder tror jag att du gör rätt i att inte helt förneka det ditt barn är rädd för. Om barnet genomskådar detta lär det ju inte känna sig tryggare - tvärt om! Fast min mor påstod alltid att hon skulle vakna om någon skulle göra inbrott hos oss, vilket jag inte riktigt trodde på att hon kunde garantera, fast ändå valde att "förlita" mig på. Så till viss del tror jag att det hjälper om föräldrarna utstrålar en trygghet.
Tror också att det är bra att ni inte tvingar barnet att vara ensamt. Om man vill utmana rädslorna och börja göra sådant man inte vågar tror jag att det fungerar bäst om barnet är med på upplägget och kan styra över vilka steg som tas i den riktningen. Vill barnet prata om rädslorna är det säkert bra att tillsammans resonera kring det och göra upp planer för hur man kan undvika att fastna i "fel" tanker.
Jag var också mycket rädd som barn. Jag var rädd och ängslig för allt möjligt, och förstorade upp relativt små faror i mitt huvud. Tex så varnade min mamma för "fula gubbar" och det gjorde att jag var livrädd för _alla_ ok'nda manspersoner i min omgivning och trodde att alla gubbar jag mötte skulle försöka kidnappa mig och andra hemskheter. I flera år, tills jag vara ganska stor sov jag också med ljuset tänt på natten, alltså inte bara en liten nattlampa utan taklampan tänd.
För mig slulle det ha hjälpt att få lite perspektiv på mina rädslor, men jag berättade inte så mycket om dem för mina föräldrar. Men mitt tipps till dig om din son är att prata med honom om det som skrämmer honom oc försöka få honom att se farorna lite mer realistiskt. Tex fråga vad det västa han kan tänka sig är, hur blir det då, vad skulle du göra då. Ibland kanske rädslan bara överskuggar all sorts logik och bara tar över. Försök också att prata om känslan rädsla och att den kan man ta kontroll över med sina tankar. Prata om hur han ska kunna känna sig trygg tex ensam hemma en stund, träna lite i taget på att han ska vara ensam hemma små stunder. Låt honom ha tryggheten hos er men också gradvis öva upp tryggheten i sig själv. Prata om den där händelsen då han blev inlåst så att han kan släppa den.
Jag tror att oavswtt vad ni gör eller inte gör så kommer det att gå över men kanske ni kan göra hans vardag mer hanterlig genom att prata och öka hans trygghetskänsla.
3
Jag var också mycket rädd som barn. Jag var rädd och ängslig för allt möjligt, och förstorade upp relativt små faror i mitt huvud. Tex så varnade min mamma för "fula gubbar" och det gjorde att jag var livrädd för _alla_ ok'nda manspersoner i min omgivning och trodde att alla gubbar jag mötte skulle försöka kidnappa mig och andra hemskheter. I flera år, tills jag vara ganska stor sov jag också med ljuset tänt på natten, alltså inte bara en liten nattlampa utan taklampan tänd.
För mig slulle det ha hjälpt att få lite perspektiv på mina rädslor, men jag berättade inte så mycket om dem för mina föräldrar. Men mitt tipps till dig om din son är att prata med honom om det som skrämmer honom oc försöka få honom att se farorna lite mer realistiskt. Tex fråga vad det västa han kan tänka sig är, hur blir det då, vad skulle du göra då. Ibland kanske rädslan bara överskuggar all sorts logik och bara tar över. Försök också att prata om känslan rädsla och att den kan man ta kontroll över med sina tankar. Prata om hur han ska kunna känna sig trygg tex ensam hemma en stund, träna lite i taget på att han ska vara ensam hemma små stunder. Låt honom ha tryggheten hos er men också gradvis öva upp tryggheten i sig själv. Prata om den där händelsen då han blev inlåst så att han kan släppa den.
Jag tror att oavswtt vad ni gör eller inte gör så kommer det att gå över men kanske ni kan göra hans vardag mer hanterlig genom att prata och öka hans trygghetskänsla.
Tack för svaren! Jag får nog vara glad över att han faktiskt berättar om sina rädslor så vi har en chans att prata om dem. Kanske tar det tid att komma över dem. Jag får nog vara beredd på det.
4
Tack för svaren! Jag får nog vara glad över att han faktiskt berättar om sina rädslor så vi har en chans att prata om dem. Kanske tar det tid att komma över dem. Jag får nog vara beredd på det.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
