Jag är chock-skadad - vi ska ha barn nummer tre, jag kan knappt fatta det. Just nu känns det mest omtumlande, ledsen och glad samtidigt... men konstigt nog mest ledsen.
Vi hade knappt hunnit bestämma oss så blev det bebis, jag slutade med piller i juli och i mitten av augusti blev jag gravid. Vi har två pojkar som är tio och åtta år gamla, hur ska jag orka gå igenom en småbarnstid till med vaknätter osv. Hur ska vi räcka till för de stora och vad kommer pojkarna tycka!?
Jag är bara i vecka 5 så mycket kan ju hända ännu, men när berättade ni för era stora barn om syskonet?
1
En 3:a... Jag är chock-skadad - vi ska ha barn nummer tre, jag kan knappt fatta det. Just nu känns det mest omtumlande, ledsen och glad samtidigt... men konstigt nog mest ledsen.
Vi hade knappt hunnit bestämma oss så blev det bebis, jag slutade med piller i juli och i mitten av augusti blev jag gravid. Vi har två pojkar som är tio och åtta år gamla, hur ska jag orka gå igenom en småbarnstid till med vaknätter osv. Hur ska vi räcka till för de stora och vad kommer pojkarna tycka!?
Jag är bara i vecka 5 så mycket kan ju hända ännu, men när berättade ni för era stora barn om syskonet?
Vi fick trean när de stora var 6 och 10 år. Vi väntade ganska länge med att berätta eftersom jag ville att det skulle vara "säkert".
10-åringen började gråta av glädje då, kan jag tala om...
Våran lilla är älskad och omhuldad av alla. De är gärna "barnvakt" kortare stunder och leker gärna med lillan som nu är snart 3 år.
De stora har börjat prata om att de skulle vilja ha ett syskon till (!)...
Jag trodde det skulle fungera bra, men att deras intresse för henne inte skulle vara så stort, tänkte att de har ju sina kompisar och sina intressen, men det är helt fantastiskt vad de månar om lillan!
När det gäller vaknätter kände jag mig "cool" på ngt vis, med tredje barnet man vet hur det funkar, man vet hur man ska göra och att det är övergående.
Jag tycker att vi räcker till just för att de äldre är så stora, men vi försöker båda vi föräldrar att avsätta tid och göra saker med en i taget ibland med de stora barnen.
Lycka till!
2
Vi fick trean när de stora var 6 och 10 år. Vi väntade ganska länge med att berätta eftersom jag ville att det skulle vara "säkert".
10-åringen började gråta av glädje då, kan jag tala om...
Våran lilla är älskad och omhuldad av alla. De är gärna "barnvakt" kortare stunder och leker gärna med lillan som nu är snart 3 år.
De stora har börjat prata om att de skulle vilja ha ett syskon till (!)...
Jag trodde det skulle fungera bra, men att deras intresse för henne inte skulle vara så stort, tänkte att de har ju sina kompisar och sina intressen, men det är helt fantastiskt vad de månar om lillan!
När det gäller vaknätter kände jag mig "cool" på ngt vis, med tredje barnet man vet hur det funkar, man vet hur man ska göra och att det är övergående.
Jag tycker att vi räcker till just för att de äldre är så stora, men vi försöker båda vi föräldrar att avsätta tid och göra saker med en i taget ibland med de stora barnen.
Det tar väl ofta lite tid innan man fattat vad som händer...särskilt om det gått fortare än planerat att bli gravid. Samtidigt har du ju slutat med p-medel så visst är du redo innerst inne, vänta bara ska du se att du snart känner dig glad.
Här var syskonen 4 resp 6,5 då jag blev gravid, och ärligt talat minns jag inte exakt när jag talade om för dem att en bebis var på väg...inte så värst tidigt tror jag, kring vecka 11-12 var det nog. När jag sett bebisen på VUL och visste att där fanns nåt ö h t.
Det är ju jätteskönt att ha större barn som är självgående och kan hjälpa till. De blir säkert jätteglada! Och vaknätter och resten, det fixar man när man är i det ju, det känns avlägset nu kanske, men du har ju några månader att förbereda dig och allteftersom kommer du känna dig så redo. Lycka till, det är mysigt med 3!
3
Det tar väl ofta lite tid innan man fattat vad som händer...särskilt om det gått fortare än planerat att bli gravid. Samtidigt har du ju slutat med p-medel så visst är du redo innerst inne, vänta bara ska du se att du snart känner dig glad.
Här var syskonen 4 resp 6,5 då jag blev gravid, och ärligt talat minns jag inte exakt när jag talade om för dem att en bebis var på väg...inte så värst tidigt tror jag, kring vecka 11-12 var det nog. När jag sett bebisen på VUL och visste att där fanns nåt ö h t.
Det är ju jätteskönt att ha större barn som är självgående och kan hjälpa till. De blir säkert jätteglada! Och vaknätter och resten, det fixar man när man är i det ju, det känns avlägset nu kanske, men du har ju några månader att förbereda dig och allteftersom kommer du känna dig så redo. Lycka till, det är mysigt med 3!
Först grattis till din graviditet Mina barn är 7 och 8 år gamla och vi fick vårt tredje barn i juni i år (han är alltså 2,5månad nu) Jag hade samma fundering o ångest som de verkar du går igenom just nu. Mycket funderingar kring hur ska jag orka med småbarnslivet med vaknätter igen och allt vad som hör till bebislivet. Jag ångrade ibland att vi valde att behålla för jag var rätt nere psykiskt under graviditeten med sambo som var o är iväg på veckodagarna (han åker mån o kommer hem fred) kände att jag inte orkade med de två barn vi redan hade hur skulle man då orka med ett tredje och tänk om jag inte skulle älska det barnet utan bara tycka att det var ivägen =S ja du hör vilka "konstiga funderingar" jag hade! Men direkt när han kom ut så förändrades allt och nu när vi kommit in i rutinerna så funkar allt jättebra. Barnen är i skolan på dagen vilket ger mig tid att vila lite med bebisen om vi har haft en jobbig natt. Barnen e så stora så de kan "klara" sig bra själva... de kan ta en macka om de e kaos med bebisen o de är hungriga. De kan gå på toa själva, duscha själva mm mm så det är "lätt" med en bebis som dessutom storasyskonen gärna hjälper till o passar Sen är det ju ibladn inte en dans på rosor, men jag älskar alla mina 3 barn otroligt mycket och skulle absolut kunna göra om detta bara jag slipper vara gravid för det var betydligt jobbigare enligt mig
Nu är detta min upplevelse och mina tankar o funderingar. Men ville skriva till dig eftersom jag var så himla nere/ledsen och orolig under graviditeten över hur de skulle gå och nu förstår jag inte hur jag ens kunde va orolig Allt löser sig naturligt. Och jag förstår att ni har pratat om livet med tre barn innan eftersom denna grav verkar va planerad. Fortsätt prata med varandra om olika scenarier o lösningar på funderingar.
Kram
4
Först grattis till din graviditet Mina barn är 7 och 8 år gamla och vi fick vårt tredje barn i juni i år (han är alltså 2,5månad nu) Jag hade samma fundering o ångest som de verkar du går igenom just nu. Mycket funderingar kring hur ska jag orka med småbarnslivet med vaknätter igen och allt vad som hör till bebislivet. Jag ångrade ibland att vi valde att behålla för jag var rätt nere psykiskt under graviditeten med sambo som var o är iväg på veckodagarna (han åker mån o kommer hem fred) kände att jag inte orkade med de två barn vi redan hade hur skulle man då orka med ett tredje och tänk om jag inte skulle älska det barnet utan bara tycka att det var ivägen =S ja du hör vilka "konstiga funderingar" jag hade! Men direkt när han kom ut så förändrades allt och nu när vi kommit in i rutinerna så funkar allt jättebra. Barnen är i skolan på dagen vilket ger mig tid att vila lite med bebisen om vi har haft en jobbig natt. Barnen e så stora så de kan "klara" sig bra själva... de kan ta en macka om de e kaos med bebisen o de är hungriga. De kan gå på toa själva, duscha själva mm mm så det är "lätt" med en bebis som dessutom storasyskonen gärna hjälper till o passar Sen är det ju ibladn inte en dans på rosor, men jag älskar alla mina 3 barn otroligt mycket och skulle absolut kunna göra om detta bara jag slipper vara gravid för det var betydligt jobbigare enligt mig
Nu är detta min upplevelse och mina tankar o funderingar. Men ville skriva till dig eftersom jag var så himla nere/ledsen och orolig under graviditeten över hur de skulle gå och nu förstår jag inte hur jag ens kunde va orolig Allt löser sig naturligt. Och jag förstår att ni har pratat om livet med tre barn innan eftersom denna grav verkar va planerad. Fortsätt prata med varandra om olika scenarier o lösningar på funderingar.
Grattis!! Det var lika för mig faktiskt....jag blev oxå gravid direkt och kände mig väldigt osäker på om det var rätt beslut eller ej.... Nu är jag i v 21 och längtar som bara 17 - känns jättekul!! Hoppas du får fundera ett tag aoch det känns bättre sen. Mina barn är nu 7 o 5 och längtar de med. Jag berättade för dem i v 12.
Lycka till.
5
Grattis!! Det var lika för mig faktiskt....jag blev oxå gravid direkt och kände mig väldigt osäker på om det var rätt beslut eller ej.... Nu är jag i v 21 och längtar som bara 17 - känns jättekul!! Hoppas du får fundera ett tag aoch det känns bättre sen. Mina barn är nu 7 o 5 och längtar de med. Jag berättade för dem i v 12.
Lycka till.
Vi berättade i v. 12, jag ville som de flesta andra att den största missfallsrisken skulle vara över. Våra barn var då knappt 3 och knappt 5 år gamla, så även hemlighetsaspekten fanns med. Direkt vi berättade för dem var det självklart offentligt. "Min mamma har en bebis i magen" deklarerade 3-åringen för alla vi mötte
Grattis till graviditeten, förstår att det är omtumlande först. Men visst orkar du, dina äldre är ju stora så du har möjlighet att vila på dagen! Det är en jätteskillnad mot förra gången du hade bebis då den äldre var 2 år! Det kommer gå fint ska du se.
6
Vi berättade i v. 12, jag ville som de flesta andra att den största missfallsrisken skulle vara över. Våra barn var då knappt 3 och knappt 5 år gamla, så även hemlighetsaspekten fanns med. Direkt vi berättade för dem var det självklart offentligt. "Min mamma har en bebis i magen" deklarerade 3-åringen för alla vi mötte
Grattis till graviditeten, förstår att det är omtumlande först. Men visst orkar du, dina äldre är ju stora så du har möjlighet att vila på dagen! Det är en jätteskillnad mot förra gången du hade bebis då den äldre var 2 år! Det kommer gå fint ska du se.
Jag blev gravid helt oplanerat i januari och hamnade i chock. Vi var så nöjda med våra två killar och livet hade börjat bli mycket lättare, kroppen var ganska återställd, mannen och jag hade mer tid för varandra....och nu kändes det som om vi satt oss i värsta situationen... Gick och oroade mig i ca 2,5 veckan innan jag fick missfall och blev då helt förkrossad - insåg att jag ju absolut ville ha ett barn till. Visste dock inte om det bara var hormoner osv så vi bestämde oss för att vänta till sommaren och se om vi fortfarande ville då...och det ville vi...och nu är jag gravid igen i v. 7. Är fortfarande nervös men är samtidigt säker på att vi fixar det...våra barn är 3,5 och 6 år...tänkte berätta för dem tidigast v. 12...vår lille kan nämligen aldrig bevara en hemlighet . Stort lycka till och kram!
7
Jag blev gravid helt oplanerat i januari och hamnade i chock. Vi var så nöjda med våra två killar och livet hade börjat bli mycket lättare, kroppen var ganska återställd, mannen och jag hade mer tid för varandra....och nu kändes det som om vi satt oss i värsta situationen... Gick och oroade mig i ca 2,5 veckan innan jag fick missfall och blev då helt förkrossad - insåg att jag ju absolut ville ha ett barn till. Visste dock inte om det bara var hormoner osv så vi bestämde oss för att vänta till sommaren och se om vi fortfarande ville då...och det ville vi...och nu är jag gravid igen i v. 7. Är fortfarande nervös men är samtidigt säker på att vi fixar det...våra barn är 3,5 och 6 år...tänkte berätta för dem tidigast v. 12...vår lille kan nämligen aldrig bevara en hemlighet . Stort lycka till och kram!
Vi visade först lite filmer från då barnen var små för att de skulle se hur mysigt det är och inte bara jobb med bebisar. Sen berättade vi i ca vecka 6-7. Tyvärr fick jag missfall då.
Sen då jag blev gravid igen berättade vi i vecka 7, för de skulle ändå snart upptäcka att jag kräktes och mådde illa. Så de visste varför.
De var 8 och 10 år då.
Sen följde de magens kurva och vi kollade på bilder på bebisar i magen och de fick komma med namnförslag. Och sen hade vi röstning av namn.
8
Svarar Vi visade först lite filmer från då barnen var små för att de skulle se hur mysigt det är och inte bara jobb med bebisar. Sen berättade vi i ca vecka 6-7. Tyvärr fick jag missfall då.
Sen då jag blev gravid igen berättade vi i vecka 7, för de skulle ändå snart upptäcka att jag kräktes och mådde illa. Så de visste varför.
De var 8 och 10 år då.
Sen följde de magens kurva och vi kollade på bilder på bebisar i magen och de fick komma med namnförslag. Och sen hade vi röstning av namn.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Allt löser sig naturligt. Och jag förstår att ni har pratat om livet med tre barn innan eftersom denna grav verkar va planerad. Fortsätt prata med varandra om olika scenarier o lösningar på funderingar.
