Ja, här är svordomar också något som renderar lappar - om de riktar sig mot någon, inte vbara att man slår sig på tån och säger "Aj j****r" eller så. Grejen är att det _funkar_. Jag köper inte "metoder" rakt av,, men det här har inneburit en enorm skillnad på hela skolan.
Håller med dig om det delade ansvaret. Ett av de barn i sonens klass som har haft svårt att hantera sin ilska, och stor hjälp av systemet, har en förälder som är otroligt kritikkänslig, snabbt bollar tillbaka allt någon säger om barnet, och i skolan hävdar att beteendet är isolerat dit.
Det sistnämnda vet vi inte är sant - barnet har slängt vår Lillebror (tre år yngre) i asfalten, enligt egen utsago oprovocerat, t ex.
Föräldern ifråga är därremot snabb och konsekvent och tydlig när h*n själv är med barnet och något händer, och andra föräldern är oerhört vettig, varm, tydlig, ansvarsfull och bra på alla sätt.
Vad långt det blev... Jag tror jag menar att det mesta är gråskala, och att mycket av de här svårigheterna att kommunicera mellan hem och skola gällande enskilda barn handlar (min tolkning igen) om föräldrakärlek och rädsla, drömmar, skam, skuld och sorg i nån sorts blandning - för det är rätt svårt att stå ut med tanken att ens barn kränker, slår och skadar andra människor.
Tillägger, inte till dig utan med anledning av det som skrivs längre upp: Jag tror att föräldrar går att prata med. Åtminstone behöver man försöka, oavsett om man är förälder till klasskamrat eller lärare eller granne eller vad som helst.
