Skrivet: 2009-09-21, 00:34
#1
Gör man så här...
Hej, har en son som har epilepsi, troligtvis har han flera problem men de är inte utredda ännu, förra utredningen sa dem att han skulle mycket möjligt vara ett barn med Asberger eller ADHD men han har inte det, utan bara ibland.
Det var så de sa efter utredningens sammanställningsmöte. Han har det bara ibland eftersom han kan koncentrera sig flera timmar i sträck gällande skolämnen. Hans autismliknande saker han "gör" kommer bara ibland inte alltid det uppkommer i samma situationer...
Hmm, hur gör man för att hantera något sådant, dessutom var han typ 1 % ÖVER deras streck...hade han varit under ja då hade han han haft en lindrig utvecklingsstörning, så nu är han typ klassad som normalbegåvad men han är ju inte det alls, han är väldigt krävande och man vet inte hur man ska göra eller te sig i olika situationer, han är också efter utvecklingsmässigt och åldersmässigt (han är 2-3 år efter) och han har problem med sitt minne, minnet ställer till det för honom både i skolan och hemmiljö och mellan hans pappas familj och vår.
Alla är införstådda om hans problem men alla behandlar honom olika, han klarar många saker själv medan vissa är helt omöjliga för honom...det man skulle kunna tro han klarar av fixar han inte och tvärtom. Som att åka buss till stan och till och med byta buss går jättebra bara han vet nr och plats, cykla i trafiken är han riktigt bra på, han följer trafikreglerna och gör mer rätt än vissa vuxna. Men den sociala biten finns inte där och förstående för vissa saker saknar han.
Men det som hände idag var inte hans fel utan där spelade minnet en jätteroll, så nu till min lilla historia: jag och sonen skulle baka, han hade till och med gått och köpt äggen själv i affären och handlat på mitt kort, vad stolt jag blir, så han visste att han skulle baka. Innan maten fick han ett samtal av sin pappa, pappan frågar hur han ska ta sig till sin fritisaktivitet i em, sonen svarar jag ska ta bussen...han hade glömt att min sambo skulle skjutsa honom, jag berättade det för honom dagen innan och samma dag bara någon timme innan. När vi åt sa jag åt honom att ringa till pappan och berätta att han skulle bli skjutsad...(för jag vet att något skulle bli ändrat från hans pappas sida pga detta)...men pappan ringde först, mitt i maten fast han visste om att vi åt, andra gången svarade sonen, sonen säger i telefonen, ja skogen, passa tiden och sen frågar om han får följa med dem till skogen och att de sen skjutsar honom dit. Jag säger ju ja för att sonen verkade vilja gå med. Efter de lagt på nämner jag för sonen att vi skulle ju baka, han säger, oj, det glömde jag.
Han skyndar sig iväg för de var redan här, under tiden sonen borstar tänderna ringer pappan och undrar vart han tar vägen, jag berättar då att han ringde mitt i maten och han fick skynda sig och att han nu borstar tänderna..de till och med tutar där ute.
Jag blir både arg och besviken på dem att de inte kontaktade mig först och frågar om det är ok att han följer med dem om vi nu inte hade något annat för oss. Jag skriver ett sms om detta; det bästa vore om ni frågat mig innan, jag berättade att han och jag skulle baka och han skulle duscha och annat innan han blev skjutsad dit.
Jag får till svar: Han är ju 12 år ska vi behöva gå genom hans mamma då? jag sa att han skulle fråga dig först. du sa ja. du kunde valt att säga nej. Han måste väl få styra sitt liv lite själv. tråkigt att du ska kommentera allt vi gör.
Jag tycker att det är en oskriven regel, man frågar först föräldern som har sonen den veckan, en principsak anser jag.
- Gör man verkligen så här?!
Hade de frågat mig först hade jag kanske sagt nej för att vi tänkt hitta på något tillsammans...(och då hade sonen inte blivit besviken om han fått ett nej och vetat att han kanske kunnat åka till skogen)...jag hade kunnat säga, jag ska fråga vad han vill göra, så får han välja. Troligtvis hade jag valt det sista alternativet för jag är en snäll människa som vill min son väl.
Kan tillägga att vi ligger i en slags vårdnadstvist som inte är avklarad ännu.
