brist på engagemang!

[sandhra79]

Nu har jag o C kommit hem från två veckor i småland hos måmå o måfa..haft det underbart och fått underbar avlastning på alla sätt och två ggr vart nere med kompisar o syrran på "harrys" där de har musikquiz på torsdagar..maj gåd va kul vi hade..syrran jag blir helt tokiga i varandras sällskap och det är såå kul!o lämna c till mamma o pappa var onegt överhuvudtaget..han skötte sig så och hade såå kul!känns jätteskönt då jag/vi faktiskt inte lämnat bort han nån gång..men nu kan jag ju faktiskt släppa det kontrollbehovet där och faktiskt vet att det går bra och att han har kul!känns helt super!
känner dock att jag måste få skriva av mig och berätta lite om svärmor....jag relaterar till mina föräldrar som älskar c över allt och verkligen vill vara med honom heela tiden men då det r 50 mil emellan blir det ju inte så himla ofta men när vi är där nere brukar vi stanna en vecka eller två för att liksom ta igen det, och när dom är här så brukar pappa åka hem på söndan men mamma stannar vanligtvis två el 3 vckor...men svärmor som bor 7-8 mil ifrån kommer aldrig?frågar aldrig om hon får träffa c...om vi vill ha hjälp osv..osv...det gör mig både otroligt ledsen och förbannad..var finns viljan?engagemanget att vilja lära känna sitt barnbarn?hon har ju själv haft 2 små barn och vet hur det är och ibland att man behöver avlastning..vet att jag skrivit det innan och jag är verkligen inte nån som ber om hjälp, när det gäller nåt, jag ska klara det själv och gör ju oftast det..och helt seriöst tycker jag inte att jag SKA behöva be om hjälp eller överhuvudtaget fråga om hon vill komma och hälsa på sitt barnbarn och spendera lite tid med honom...frågan har ALDRIG kommit och när jag faktiskt tänler efter har de inte träffat honom speciellt mycket sen han föddes..och hon jobbar inte utan är sjukpensionär.visserligen med värk och sån tmen klarar min mamma det som är i samma sits med värk och sjukpensionär så...känner liksom att jag måste säga nåt och jag är rädd för att jag inte kan hålla tyst om hon säger nåt om det här...vi ska dit på lördag för att hon fyller år och jag har verkligen ingen lust just för att jag blir så besviken och arg på henne...läste tidigare en artikel om att just mormor, morfar, farmor o farfar faktiskt har ett visst ansvar när det gäller barnbarnen..nu menar jag ju inte att ta hand om dem givetvis..men att upprätta en relation, att vilja umgås.lära kännas o ja allt därtill...vad ska man göra?vad ska man säga..?tacksam för alla tips och svar..kram på er..

[Tösen76]

... var mina svärisar också. X-svärfar lever ju fortfarande men när vår första pojke var bebis så bodde vi i sollentuna och de i Södertälje (nåja, Rönninge) och min mamma och pappa som bor i söderhamn 30 mil norrut var hos oss oftare än vad de var första halvåret innan vi flyttade upp hit igen. De hade noll engagemang och verkade mest tycka att han var en konstig skrikig äcklig unge som man kunde le åt ibland bara men inte plocka upp eller göra nåt med typ... Nu överdriver jag lite för dom var ut nån gång med vagnen och så... Men mer var det nog inte. Nu har vi tre barn ihop (x-svärmor dog när mellangrabben var 2) och nu är det värre än någonsin. Svärfar som är PIGG pensionär bryr sig inte alls och kommer sällan och hälsar på. Vissa svärisar är bara så där... Inget å göra åt. Vissa människor gillar barn och vissa inte. Vissa människor gillar bara sina egna barn, kan det vara så. Att dom bara inte är så barnkära. Det kan ju lätt bli så antar jag när dom väl är "gamla" att det är enklare att bara strunta i barnen på ett sätt... Om dom inte behövt eller fått hjälp när dom hade smått så kanske dom tycker att dom kan "ge igen" eller typ -klarade jag det så ska hon klara det, hä.... Svårt att ge förklaring men tycker inte att du ska säga nåt till dom. D blir bara värre. Ta det från en som bråkat rejält med svärfar... Kan aldrig komma nåt bra ur det. Bit ihop och gå vidare. Gråtit många tårar över oengagerade svärisar ohc det gör ont i själen när jag tänker på det. Vet hur du känner det. Var glad för att dina föräldrar älskar... Mina föräldrar är gudomliga på det sättet och xet sa ofta att bättre svärisar kan ingen önska sig. Det värmer. Hoppas att du orkar dig igenom... Kanske blir det bättre sen.

[taataam]

Jag förstår att du tycker att det känns jobbigt. Min första reflektion är att förväntningar ofta ställer till det... jag försöker att inte ha för stora förväntingar på släktingar/vänner... har insett att alla är olika och handlar utifrån det de bär med sig i sin ryggsäck. Det är inte alltid jag förstår, men jag tror att just förväntningar är det knepigaste och svåraste att hantera för alla parter.
Du kan ju inte göra något åt hur tex svärmor är - annat än att uttrycka hur du tänker och känner.
Visst har far och mormödrar fädrer ett ansvar - om de vill det. Tyvärr går det ju inte att framtvinga en önskan om att träffa barn och barnbarn...
Vi har ingen kontakt med Leas farfar... men vi bor i samma stad, och hennes farmor bor på Gotland. Farmors engagemang är stort på hennes sätt, utifrån det hon känner och förmår... Hon är såå kär i Lea, följer henne via vår sida - men hennes söner kommer alltid att vara numero ono. Hon har en roll för Lea, Leas mormor en helt annan. Jag tycker det är toppen när vi träffas på Gotland och trivs jättebra med henne - så på sätt är det ju enklare för mig jämfört med er relation vad jag förstår.
Min mamma har ett superengagemang, hon har väntat länge på ett barnbarn. Hon har en cool inställning och skapar en helt egen relation till vår lilla tjej. Hon finns där både praktiskt och känslomässigt till 100 %
Vi har vänner som jag funderar på varför engagemanget är så svalt, medans andra har förvånat och de har blivit vår "extended family" så att säga...

Åhh jag vet inte vad mer jag kan säga annat än berätta hur vi har det... och hur jag försöker tänka när det gäller andras engagemang. Hoppas du hittar ett sätt att prata med dem, eller bara ett sätt för dig att hantera detta så att det inte blir så laddat. Men kvarstår känslan så tycker jag att du ska prata med dem, för då är det fortfarande ett problem för dig.
Du kan bara ta ansvar för det du gör och säger, inte för hur svärisarna hanterar eller inte hanterar er relation. Du kommer att stånga dig blodig är jag rädd. Gläds stort åt de fina och kärleksfulla relationerna som finns i ert liv!
Var rädd om dig!
Kram!

[sandhra79]

Jo det är ju så..jag hade större förväntningar i början på hur det skulle bli, och blev riktigt besviken när jag insåg att det inte blivit som jag trodde..o det jag trodde var ju inte orimligt, jag menar, när jag får barnbarn kommer de vara livet, som vissa säger, "Barnbarn är ju livets efterrätt" och det är ju så...det konstiga är att i svärmors ögon verkar det vara så att min sambo alltid klarar allt själv, han är ju äldst, medans lillebror ofta får allt serverat..och den inställning är där, precis som att han inte klarar sig själv 38 år gammal...jag är bara rädd nu att efter de fick barn att de kommer ägna det barnbarnet mer uppmärksamhet än c...visst bor de en mil ifrån varandra men det är ingen förmildrande ursäkt tycker jag...och till saken hör också att när c och sin farmor träffas tycker hon det r jättekul och ska mata och leka järnet ungefär som att ta igen det hon missat..så visst, hon är jättefin vid de stunderna men ..sist vi träffades sa hon "ja, nu får man väl se när man träffar er nästa gång"..ehh,,öhh...ja...det är bara att komma herregud, vi bor 7 mil ifrån varandra, inte på en annan planet...nej, jag får nog slå mig i huvet varje gång jag förväntar mig nå och det inte blir så, precis som du säger, människor är olika...men det smärtar, inte så mkt för mig givetvis ,men för c...och det kommer vara han som frågar när den tiden kommer...får bara hoppas att jag har ett bra svar...tack för omtanken ni båda två..Kram!

[kikar in ibland]

Det kanske är så enkelt att hon inte känner sig välkommen?
Bjud hem henne , tala om att du vill att hon ska ha en relation till sitt barnbarn och han till henne.
Att de känns viktigt för dig!
Hon kanske tycker de känns svårt och bjuda in sig själv vem vet?
Och vi är alla olika glöm inte det.
Menar inte på något sätt att vara otrevlig men känner att ibland tror jag man "tror" och "tänker" för mycket man måste tala om hur man känner.
Livet är för kort för missförstånd............

[smulan06]

Jadu, trist nog så har mina barn en farmor som inte heller är så jätteintresserad, det som är ännu mer trist är att de är väldigt engagerade i barnens kusiner som är lika gamla som mina barn. Idag tex så hade vi bett om barnvakt för en gångs skulle så att vi skulle kunna gå ut o käka o gå på bio, ha tid för oss själva för en gångs skull (vi har haft det ganska jobbigt ett tag så det hade behövts) och det kunde passa barnen, tills dottern villa ha barnvakt till sina barn och vips hade vi ingen barnvakt längre. Hela tiden hör man vi köpte det här till dem o jag hittade den här overallen för bara si o så mkt osv osv. Och farmor struntade tom i Vides 1-årsdag för att umgås med kusinerna. Skittrist verkligen.

[Jolie]

Vi har inte så många släktingar till Lillan som kan engagera sig i henne. De är gamla, sjuka, några bort 100 mil bort och nån är till och med död men vi har 2 vuxna friska mor/farföräldrar (vill inte säga på vems sida) som bor 4 km ifrån oss och de är NOLL engagerade i sitt barnbarn. De har tusen andra saker som är viktigare och de lägger sina prioriteringar på andra saker. Först kom det som en chock när Lillan var superliten. Va? Vill de inte hälsa på, varför kommer de inte osv.. Då skyllde jag på att hon hade kolik och vi var helt utsjashade och inte orkade med dem och heller inte bjöd in dem. Sen blev hon lite större och koliken gick över men de ville inte då heller. Jag blev så arg och ledsen för hon behöver verkligen några stabila vuxna förutom mig och mannen.

Jag satte mig ner med dem en gång för att prata med dem. Sa att hon behöver dem, att vi måste försöka ses oftare, att vi behöver dem att fråga om det är något och de har ju själva haft många barn osv osv.. Jag bad för min dotters skull, kom med konkreta förslag att de bara kunde kika in en kort stund varje vecka så hon lär känna dem och att de är välkomna när som helst. De hummade med, tittade åt ett annat håll och det blev INGEN som helst respons. Det tog mig lång tid att våga prata med dem på detta sätt men jag var inte beredd på att jag inte skulle få kontakt med dem alls, trots att de satt framför mig.

Efteråt var en tuff tid både för mig och min man, men de vaknade inte till och återkom. Vi hälsar på dem ibland för vi har andra ärenden dit och vissa gånger ser de knappt vår dotter. Hon söker kontakt, de säger hej och så men det är viktigare med annat än att leka och gulla med henne. Nu har jag försökt att förlika mig med det här, hur det blev och jag hoppas de vaknar till när hon är större (alla måste inte tycka om små barn) men gör de inte det så har de missat HELA hennes första år på jorden för de rest, renoverat, seglat och haft det allmänt gott när de varit lediga. Med många barn i bagaget kan man nästan förstå om de inte orkar med små barn när de väl är ur boet men lite hade jag hoppats att de skulle vilja träffa henne.

Så vi har aldrig haft barnvakt till vår dotter för jag vill inte lämna bort henne till okända. Vi har ingen som lastar av oss om det kniper och vi har heller inte ynnesten att få dela vår underbara tjej med speciellt många och absolut inte med våra släkter eftersom de som kan inte vill, och de som vill inte kan för de är för sjuka på ett eller annat sätt.

Det går inte att kräva någonting har jag lärt mig på detta. När besvikelsen lagt sig, när min dröm om att få en riktig familj till min dotter försvann så har jag lagt krutet på oss och på de få människorna som verkligen gillar och vill vara med henne. Jag låter dem skämma bort henne med presenter och gulle-gull. Visst är det bra och praktiskt med en far eller mor-förälder som vill vara med och kan ta i vissa biter när man är trött men vill de inte vara med så får man gå till dem som vill. Jag var länge-länge avundsjuk på andra som har sin mamma eller pappa med som ställföreträdande förälder och jag kunde kolla på dem när de var ute och gick med sitt barnbarn. Jag såg kärleken och stoltheten och grät faktiskt över att min lilla missar den biten. Ju fler som älskar henne, desto bättre liksom.. men nu kan jag se dessa ekipage utan att gråta. Istället tänker jag att vad skönt att vi klarat oss utan dem och vad skönt att inte ha någon som lägger i och har åsikter, för det är ju också smällar man får ta om de ska vara inblandade.

Bla bla.. jag ville mest skriva om att det inte är unikt i dagens läget att far och morföräldrar inte vill vara med. De har inte tid. De prioriterar annat och precis som vi nya föräldrar har våra ideer så har de nya mor och farföräldrarna sina ideer och aktiviteter som inte alltid stämmer in på bebis och barntid.

Vill du så prata med dem. Det känns otroligt bra för mig nu även om jag inte fick det svar jag hoppats på. Nu vet jag att jag har försökt massor, så mycket jag kan faktiskt och nu ligger bollen hos dem. Jag har försökt rejält och det för min dotters skull. Inte för min för jag vet att vi klarar oss själva nu. Vi ses när vi ses. Jag har inga krav eller förväntningar på dem alls och vill dom vara med i framtiden får de börja om på noll och då för min dotters skull så klart. De känner inte ens sitt eget barnbarn. De tar lite kort, säger hej och pratar en stund med henne och sen släpper de taget och pratar resor och inredning. Hej Ego Jag har till och med slutat vara arga på dem, slutat gråta och slutat fråga mig varför. Det finns inget svar. De vill inte helt enkelt. De prioriterar annat. Punkt.

Stor kram!!

[sandhra79]

jag kan bara åter säga..du är helt fantastisk!och du besitter sån klokhet och empati att jag blir helt galet rörd!jag är tacksam för att du tar dig tid att skriva det du skrev, får mig att se på detta lite annorlunda..kan säga att det är annorlunda nu, eller iaf lite, har blivit bättre mellan oss fastän inte som jag velat men måste ändå vara nöjd..vi får barnvakt när vi vill, och de kommer om vi behöver nåt eller bara vill ha lite avlastning..hade verkligen önskat att fallet var så för er med...blev ledsen nör jag läste om hur ni "har" det..men som du säger, ni har varandra och är inte skyldig andra ett smack..och ni skulle ta mig tusan ta er till månen med den viljekraft och beslutsamhet i stål ni besitter..återigen Jolie, Ni är helt makalöst underbara!Varma kramar ända till månen och tillbaks! ;-)

[missedman]

Fy fan, jag fattar precis. Mina främsta ståndpunkter i sammanhanget är att det ligger ett stort ansvar på mor/far-föräldrarna. En relation kommer inte gratis, oavsett om det är till ett barn, barnbarn eller en partner. Den andra är att det är bra för barn att ha människor från olika generationer i sitt liv. Det är vårt ansvar som föräldrar. Vad jag menar är att det inte nödvändigtvis behöver vara en mor/farförälder.

Min svärmor är extremt negativ, hon gnäller över allt och tar sig inte för någonting. Hon gnäller frmaför allt över att hon har trassliga relationer med sina barn (min man och hans syster). Saken är den att de inte orkar lyssnapå hennes gnäll. Brodern däremot bestämde hon sig för att inte misslyckas med och knöt honom så hårt till sig att han idag är 36 och bor hemma!!!!!!!!!!!!!
Sen gnäller hon över att hon inte har någon relation med sina barnbarn. Nähä, hur ska hon få det? När hon kommer så sätter hon sig i soffan och vill bli serverad,,, Hon är dagisfröken, hpon vet hur man gör med barn,,,
det är egentligen mest synd om svärfar, han vill så gärna, men hon stoppar honom. Väldigt själviskt. Dessutom är hon så jävla avis på min mamma som är Calles stora favvo.
Jag blev förbannad härförleden (gravidhormoner..)Jag sa at det är väl inte konstigt att Calle älskar sin mormor, hon kommer ju och är med honom. Det är inte alltid långa stunder, men ofta. Hon känner ju honom. Jag sa rent ut att det liksom inte kommit gratis för henne! Oj, vad arg svärmor blev!
Gissa varför vi tar med mormor och flyr i jul? Snart Sälen!
Kram alla goa