Jobbigt (långt)

[Anonym]

Pratade med sonens lärare idag, och hon berättade att sonen inte mår bra i skolan. Han är svår att nå fram till, "stålsätter" sig, är arg, "krånglar" under samlingen (hon använde inte det ordet) så att hon flera gånger har fått gå ut med honom från klassrummet. Han "mjuknar" upp först när förskoleklassen nästan är slut.

Jag börjar gråta när hon berättar det här, (tårarna rinner även nu, hade säkert inte varit lika jobbigt om jag inte var gravid och nyseparerad). Han har även kallat ena kompisen för dumma saker, just detta har han berättat hemma, att han kallar "NN" för dumma saker, vilket jag har pratat mycket med honom, då "NN" har varit hans första stora kärlek på förskolan, och det höll i sig flera år, fram till i våras.

Sonen klagar väldigt ofta över att han har ont i magen, både morgnar och kvällar, och att han därför måste gå till doktorn, samtidigt så har det gått över när han gått på toa och "gjort nummer två". Men han säger ofta att han har ont i magen. Han säger ofta att han inte vill åka till pappa, att han att han är hos mig för lite. Jag har hela tiden tänkt att det är en övergångsperiod, det tar ändå tid att vänja sig vid att ha två hem. Och jag har försökt att inte göra så stor sak av det, utan sagt att ja men pappa längtar ju efter dig också och vill träffa dig.

Tidigare har han kallat fritidspersonalen för dumma saker, men när jag pratade med den han sagt det till förra veckan så sa hon att det var mycket bättre nu och inte alls sådana fula ord längre.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Jag och barnens pappa går inte längre till Familjerådgivningen då han inte vill det, och det är ändå ett ställe där man kan prata med varandra, om barnen, om oss, även om vi inte längre "är en familj". Vi kan prata med varandra emellanåt när det gäller barnen, men det är ändå "laddat" mellan oss, vilket sonen säkert känner. Barnen är 50/50, men inte varannan vecka. Barnens pappa har ju redan träffat en ny, och senaste helgen sonen var där, vaknade han flera gånger på natten, men fick inte komma upp och lägga sig bredvid pappa i sängen, då hans nya låg där, utan x-et hade nattat om honom flera gånger i sin säng. Detta är han inte van vid, utan har han vaknat mitt i natten så har han innan separationen alltid kommit och lagt sig hos oss, eller likaså nu, de få nätterna han sovit i sin säng så har han alltid fått komma in till mig om han vaknar (första 1,5 månaden jag bodde här så sov han med mig, han ville inte sova i sin nya säng). Visst kan jag tycka att det ibland kan vara okej att försöka få barnen att somna om i sin säng, men kanske inte just nu, tror sonen behövde få somna om bredvid sin pappa. Men det är ju mina tankar. Sonen säger att pappa är gladare, att hans nya är snäll och att "nyas dotter" är jätterolig att leka med..

Men jag vet inte, någonstans måste ju frustrationen, ilskan, funderingarna komma ut för hans del. VIlket det har gjort i skolan. Nu i helgen avlivades dessutom hunden, som har funnits med under hela sonens uppväxt, vilket har varit jobbigt för honom, men det som hade hänt på förskolan igår var inte första gången, så det kan ju inte bara vara för att inte hunden finns mer.

I början när vi flyttat så ville han gärna gå ut på gården (bor i lägenhet) och han sprang ut och lekte själv, ibland med kompisar. Självklart var jag och lillasyster ute också, men ibland behöver man ju göra annat inne och då kunde han gå ut själv en stund. Nu vägrar han, han vill inte, vågar inte, Vill bara gå ut när jag och lillasyster är med. Har frågat flera gånger om det har hänt något och om varför han inte vill gå ut, men han vill/vågar bara inte.

Jag tycker bara det här är så jobbigt, vi ska träffa skolsyster ganska snart och jag tänkte ta upp det här med henne. Jag vill ju sonens bästa, men jag vet att jag sista tiden inte har mått "jättebra" utan har varit väldigt trött, mycket sammandragningar. Jag har sista veckorna inte riktigt orkat vara den mamma som jag vill vara. Det har blivit gnäll för småsaker, men orken finns för stunden inte.

Det här blev väldigt långt, tack för att du orkade läsa, väljer att skriva anonymt, även om det säkert går att fundera ut vem jag är...

[singoalla]

Vad jobbigt för dig och lillkillen
Men som du säger så har det ju hänt mycket omstörtande saker i hans liv på sistone så på något sätt måste det väl komma ut och just maggont är tydligen en klassiker på barn i den hä åldern har jag förstått
Jag har tyvärr inte några bra tips eller råd men vill bara skicka en styrkekram ändå
Har du ngn annan nära som han trivs med som kanske kan komma och lägga lite mer tid med honom ett tag nu så att han får ngn mer att dela tankar med som kanske inte är lika "laddad" som mamma/pappa och som kanske orkar avlasta dig lite nu när du är gravid ovanpå allt, det är ju en jättejobbig situatuon för er båda
Kram!

[Anonym]

Oj så jobbigt! Första frågan är hur täta byten ni har? Jag har ju själv varit i din sits med en son som inte ville till pappa. Med facit i hand kan jag säga att jag ångrar att jag inte lyssnade mer på sonen. Det gick så långt att han bröt ihop och BUP tvingade pappan att sonen skulle bo mer hos mig. Tänk om pappan hade gått med på att sonen skulle ha fått bo mer hos mig från början! Då hade helt säkert sonen valt att återgå till att träffa honom mer i ett tidigare skede. Nu blev det istället heltid hos mig under många år.

Nu behöver det naturligtvis inte bli så för er men jag råder dig att vara lyhörd. Du kan alltid via familjerådgivningen kalla till möte med ditt x. Vägrar han att gå dit så ligger det honom till last. Säg att ni har samarbetssvårigheter.

Att ditt x inte vill ha pojken i sängen kan du tyvärr inte göra mycket åt. Barn mår (enligt psykologer) inte illa av att ha olika regler i olika hem, fast jag förstår hur du tänker/känner.

Din son verkar ha det mycket jobbigt just nu och han behöver att du står vid hans sida. Har ditt x dessutom träffat en ny kan det tyvärr lätt bli att han inte ser problemen på det sätt som du gör. Förälskelse kan ju som bekant göra en blind.

Jag är också anonym för husfridens skull men du vet säkert vem jag är. Kram

[-Nina-]

Stor kram till dig! Vilken jobbig situation ni befinner er i nu! Som du skriver så har det hänt väldigt mkt i sonens liv den sista tiden. Överhuvudtaget så är det ofta en stor omställning för barnen att börja förskoleklass och fritids, och din son har ju haft många nya intryck under en relativt kort tid. Som du säger, någonstans måste frustrationen ut. Åh, jag önskar att jag kunde hjälpa er på något sätt, men jag vet inte hur. Bra att du kan ha en dialog med personalen i alla fall.

Kramas mycket är det enda tips jag har.

Och en stor kram till dig!

[Anonym]

Tack så mycket. Jag och barnen åkte till mina föräldrar i fredags, kom dit väldigt sent på kvällen, men på lördagen var sonen och lillasyster med mormor, moster och yngsta kusinen till Nacka Forum och BR leksaker, så då fick han lite tid med någon annan än mig eller deras pappa. Tror han behövde den stunden. Jag var kvar hos mina föräldrar och passade på att sova en stund. Men det var bara én snabbvisit där innan det var dags att åka hem igen, då det är "Pappans helg" och han ville ha barnvakt för han skulle ut med sin nya, och han skulle vara hemma igen till fyra på lördagen. SKönt i alla fall att komma iväg om än för en liten stund

[Anonym]

Tack för ditt svar. Vi har ju ganska väldigt täta byten, vilket har fungerat bra. Pratade med skolsköterskan om detta, men hon ville inte prata om det inför sonen utan hon skulle ringa upp under veckan istället, när sonen inte är med.

Det är så svårt det där med familjerådgivningen. Jag skulle ju vilja gå dit för att få ett bra avslut på vår relation, så att vi fortsättningsvis kan ha en bra relation för barnens skull. Det har ju blivit bättre ibland, men det kanske är svårt, att få ett bra slut på en relation, samtidigt så måste vi ju för alla framtid ha en relation för barnens skull. Men han vill inte och om jag kräver att han ska gå så kommer han definitivt inte vilja.

Jag tror ju inte heller att barn mår dåligt av olika regler i olika hem, det är ju inget konstigt egentligen....

Det är tufft att se sonen ha det jobbigt. Enligt x-et så har han det bra när han är där, vilket jag tror att han inte skulle säga om det inte var så men sedan vet jag att han inte riktigt ser allting.

Jag var ut till x-et och barnen idag och fick hjälp att sätta på vinterdäcken, vilket jag är enormt tacksam för. Trodde aldrig att han skulle erbjuda sig att göra det utan jag hade räknat med att få göra det själv, men han erbjöd sig i torsdags att sätta på de under helgen. Blev glad för det och medan han bytte däcken kunde vi i alla fall prata litegrann. Lillasyster sov just då och sonen kollade på film.

[Anonym]

Tack så mycket!

Mycket kramar är det här i alla fall...

VIsst är det så att det är en väldigt stor sak att börja förskoleklass/fritids, och vi har ju inte direkt underlättat för honom i och med separationen, men jag hoppas det blir bättre.

[Smulan65]

Åh, jag blir så ledsen för din son när jag läser om hans onda mage. Jag är inte inne här i "vår" grupp så ofta längre, kanske bara några gånger per år. Därför tänker jag inte heller försöka leta reda på vem du kan vara utan svarar utifrån min egen erfarenhet med mina stora barn som idag är 20 och 15 år gamla.

Jag tycker att du absolut ska ta din sons oro på yttersta allvar. För ont i magen är oro. Tänk på att din sons syn på sin tillvaro är hans sanning och kanske inte stämmer överens med din. Tänk också på att din son är det mest lojala som finns vid din sida, men han är också det mest lojala som finns bredvid pappas sida. Han skyddar er två vuxna från varandra samtidigt som hans inre högsta önskan är att ni två, hans mamma och pappa, ska leva som "kung och drottning" i hans "rike".

Jag tycker att du ska söka upp bup alternativt en privat barnpsykolog, så din son får gå och prata med en utomstående. En som kan ta din sons ilska, sorgsenhet och frustration utan att bli sårad. Gör det nu när känslorna ligger nära under ytan.

Det är inte alltid lätt att vara förälder. Jag vet. Vi har en en nu 15-årig tjej som gör allt som hon inte ska. Samtidigt som hon kämpar att göra det som förväntas av henne. Ambivalens javisst, men det är så mycket mer som jag inte vill skriva om här.

Det kommer att bli bra.
Styrka och värme till dig och du, det löser sig. Ge det tid.