PROTEST på HÖG nivå!

[Ewowilol]

Hej tjejer!
Hoppas allt är bra med er alla i höstmyset, eller ja, så mycket höstmys har det väl inte blivit med tanke på äckelvädret som varit, i alla fall i se småländska skogarna.

Tänkte mest bara skriva av mig lite innan jag exploderar!
Tips och råd mottages TACKSAMT!
Det finns en risk för att det blir långt men jag ska försöka hålla mig så kortfattat jag kan

Nova är ett underbart barn som jag verkligen älskar över allt annat men just idag är jag så trött på henne. RIKTIGT TRÖTT!

Jag vet inte om det är för att hon har kommit in i en extreeeeeeeemt trotsperiod, i så fall hoppas jag att 2-års trotsen redan är kommen, eller om hon bara är allmänt otrygg och just trotsig!
Jag har, i normala fall, väldigt lång stubin och är otroligt envis. Nova har verkligen fått mina gener.
Jag och pappan till Nova separerade i februari. Det är nu 8 månder sen. Det har varit ett helvete, rent ut sagt! Socialen är inkopplad för att vi inte kan komma överens det minsta och jag anser att han gör allt annat än o ta sitt ansvar som förälder. Tråkigt, men det är sanningen jag lever i idag.

Hur som helst.
Jag har ju träffat världens snällaste karl. Han har själv en son som är lika gammal som Nova, eller ja, det skiljer 1 mån mellan dem.
Han son är ett riktigt A-barn. Han är så SNÄLL!
Helt otroligt, sen har vi ju min fantastiskt envisa lilla dam som gör ALLT för att trotsa!
Jag VET att hon alltid får precis som hon vill med hennes pappa. Och då menar jag ALLTID. Jag har försökt prata med honom och förklara att jag inte kan uppfostra henne ensam, att jag har ett rent helvete när han haft henne två dagar för då testar hon ALLT, även det hon VET att hon inte får göra, eller röra när hon är hos mig.
När Nova inte får som hon vill slåss hon och skriiiiiker hysteriskt.
Jag ger mig aldrig. Det kan jag inte för då kommer hon aldrig lära sig. Eller?
Det värsta med att aldrig haft barn innan är ju att jag inte har en aning om hur jag ska göra och inte. Vad som är bra, fungerande och acceptabelt.
Hur ska jag kunna veta det?
För första gången känner jag mig verkligen som en helt värdelös förälder och jag kan verkligen börja gråta av tanken på hur "elak" jag är mot Nova emellanåt.
Det har gått så "långt" så jag får stänga in Nova på sitt rum i några minuter när hon inte lyssnar. Hon blir verkligen snällare, i 15 min tills det börjar igen. MEN, VAD SKA JAG GÖRA?????
Att säga "Nej" eller "Ajabajja" går in genom örat och ut genom det andra, med ett stort "Jag-skiter-fullständigt-i-vad-du-säger" leende. Så, det enda som fungerar är att stänga in henne på sitt rum i kanske två minuter. Hon gråter HYSTERISKT och slår som en galning på dörren MEN vad SKA jag göra? Är det helt fel det jag gör? Psykisk barnmisshandel?
Hur gör ni när de små verkligen inte lyssnar? Trotsar era också EXTREMT mycket?

Well, sen har vi nätterna. Nova har sovit som en prinsessa sen hon var liten bäbis, i stort sett hela tiden i alla fall. NU däremot har hon börjat vakna, i natt 7 gånger efter klockan 02,00, och gråtit hysteriskt!
Ena gången fick hon välling och de andra 6 gick jag inte ens in till henne. Rätt eller fel? Hon somnade om själv igen efter några minuter..
Eftersom min karls son och Nova för tillfället delar rum tackar jag Gud för att han inte vaknar av Novas vansinnigt höga skriiiiik. Han sover som en stock och tur är väl det, annars skulle det bli rena mentalsjukhuset här hemma.
Det här är säkert också bara en period och är det inte det så skyller jag på det. Känns genast mycket enklare så...
Jag tror jag läst att när barnen börjar på dagis drömmer de mycket mer och att det är helt naturligt att de vaknar FLER

[Ewowilol]

FORTSÄTTNING HÄÄÄÄÄR!
(Nova tyckte jag hade skrivit färdigt och tryckte på "skicka" -ONGE!)

Men, som sagt så har jag läst att det är naturligt att dom vaknar flera gånger per natt och sover väldigt oroligt. Det är okej, jag förstår att det är mycket som händer. Många nya intryck och många nya människor osv, osv... MEN, vad ska jag göra då? Ska jag gå in till henne varje gång hon gråter eller ska jag låta henne somna om av sig själv igen?
Som sagt, jag känner mig som världens sämsta mamma just nu!

Jag vill verkligen inte att mitt tålamod och beteende för hur hennes pappa behandlar Nova ska behöva gå ut över henne, men det gör det. Till viss del.
Jag är ju helt arg och ledsen varje gång när hon kommer tillbaka från honom.
Alltid är det något. Är det inte att han gnäller över hur dåligt hon sovit så är hon vråååål hungrig, ner bajsad eller smutsig. ALLTID NÅGOT.
Tröttsamt och fruktansvärt jobbigt.

Fyyyyy vad jag låter sur och trött på allt. Det är jag INTE.
Jag är så glad att jag har min lilla skatt och det tror jag ni alla förstår men ibland, som just nu, vill jag nästan annonsera ut henne på blocket

KRAM på er!

[Maccan_39]

Jaa, du låter sur och trött på allt och du är säkert sur och trött på allt också... jag tror alla föräldrar till och från känner för att annonsera på blocket. Jag är pappa och jag är den i vår familj som har starkare regler än vad mamman har. Om ditt barn får göra som hon vill hos pappan så behöver inte det betyda att det är därför hon tror hon får göra som hon vill hos dig. Enligt mig så lär sig barna att hantera situationer individuellt. Mina döttrar vet precis vad dom får igenom med mig och precis vad dom får göra med mamma. Dra gärna en liknelse med mor eller farföräldrar. Det blir gärna godis oavsett dag med morfar men dom vet att det inte ens är en idé att fråga mig om det inte är lördag. Jag tycker du gör helt rätt i att ta "konflikten" och absolut inte ge efter, det kanske är skitjobbigt ett tag men det är du som är föräldre och det är du som bestämmer. Nattsömnen går alltid upp & ner och i vissa perioder har våra barn också sovit dåligt. I er relation har det förändrats mycket sista tiden och ett barn känner säkert av det också. Sömnen blir bättre och i vårt fall så var det som trissreklamen, ibland händer det. Jag skulle definitivt gå in om barnet vakanar på natten, sen kanske jag inte skulle sitta där hela tiden. Jag har gått in till våra barn, talat om att allt är bra, och sen gått därifrån i några minuter, då har dom fått gråta, för att sendan gå in igen osv. Det funkar faktiskt. Jobbigt med att du känner dig sur över exet och behandlingen av Nova. Nu skriver jag något som kanske är kontroversiellt.... .. Du har valt att skaffa barn med personen, ni har separerat och du ogillar att det alltid är något som är fel när han lämnar över Nova. Det är bara upp till dig att göra något åt situationen. Har en närstående som har liknande historia, ett barn, separation, tjafs vid överlämnande osv. Det tog 3-4 år av tjabbel innan båda verkade fatta att dom har ett gemansamt barn ihop och därför blir man aldrig riktigt separerad. Man sitter ihop för resten av livet ändå. Se till att det funkar för ni kommer träffas i ytterligare 50 år. Jag kände även mannen ganska väl och han hade precis samma inställning, det är alltid massa grejer att klaga på hur den andra parten sköter saker och ting.

[S-mamman]

Hej Ewelina!

Jag känner väldigt mycket när jag läser ditt inlägg och mitt svar kommer bli långt. Och jag hoppas du tar det jag skriver på rätt sätt och att jag får ur mig orden på rätt sätt. Även om jag har tre barn själv så är jag absolut ingen expert och jag gör fel varje, varje dag och känner mig som den uslaste morsan i världen.
Men jag reagerar på att du skriver om "snäll" och "a-barn". Vad är ett "snällt barn" enligt dig? Är ett barn som visar sin egen vilja och inte gör som du vill motsatsen till snäll?
Jag tror du behöver tänka om lite vad gäller vilka förväntningar du har på din dotter. Och på vilka förväntningar du har på föräldraskapet.
Att ha barn är inte lätt! Det _kan_ var lätt - ibland, men ofta är det jobbigt och tungt också. Jag vet att det kom som en överraskning för mig också, efter den softa bebisperioden...att det plötsligt blev så svårt att vara en bra förälder! Och det är ngt man måste vänja sig vid tror jag.
Min äldsta är och har alltid varit mycket viljestark, så jag förstår precis vad du menar och vad du går igenom. Det är en KAMP och det är otroligt påfrestande många ggr. Man vet inte hur man ska handskas med barnets utbrott och det blir bara pannkaka av alltihop.
Barn BEHÖVER gränser och du gör helt rätt i att inte ge vika för alla hennes önskemål. Vill dock påstå att det du beskriver inte är trots. Din dotter har helt enkelt en väldigt stark vilja och det är ju egentligen något mycket bra! Men det är jobbigt för oss föräldrar, och det är inte alltid så lätt att se det positiva i det hela. Du går dessutom igenom en jobbig period just nu och det är klart att det påverkar dig.
Mitt tips är dock att du inte går in i strid för allt. Man får välja sina strider, helt enkelt, och inte låta kampen pågå in absurdum, av principskäl. Sånt som skadar barnet eller barnets omgivning kan man givetvis aldrig tillåta, men i övrigt kanske man kan vara lite flexibel i den mån det är möjligt. Okej om ungen vill ha gummistövlar fast solen skiner och det är 25 grader varmt, eller vill dricka bara ur en viss mugg eller äta bara med en viss gaffel. Okej, fine, då kan man kanske låta det passera.
Sen så tycker jag inte det är okej att stänga inne ett så lite barn ensamt i ett rum, det tycker jag faktiskt inte du ska fortsätta med. Hon är fortfarande ett mycket litet barn och jag tror inte det är bra för henne även om du tycker det funkar för stunden.
Nova påverkas naturligtvis också av allt det ni går igenom just nu, och hon behöver mycket trygghet i tillvaron. Hon har dessutom fått "konkurrens" av ett annat barn och säkert reagerar hon på det också, på sitt eget sätt.

Kanske kan du pröva att bara hålla om henne när hon blir arg och protesterar. Bara krama henne och prata lugnande eller sjunga lite. Låta utbrottet gå över medan hon är i din trygga famn. Jag tycker iaf du ska testa det! Den känslan jag får då jag läser det du skriver är just det att din dotter behöver mycket trygghet just nu, och inte att bli instängd i ett rum.


Jag hoppas verkligen att du inte tar illa upp eller skriver dej på näsan för det är verkligen inte min mening! Jag förstår precis hur du känner det och jag är där själv varje dag kan jag lova dej! Men kom ihåg att Nova fortfarande är mycket liten, mindre än du "tror" skulle jag faktiskt vilja påstå, och att hon behöver dig jättemycket. Ta inte hennes protester personligt, hon beter sig inte som hon gör för att du gjort något fel! Men hon är en liten människa som håller på att forma sin personlighet och hon behöver din hjälp och ditt stöd i det. Hon älskar dej oändligt för du är hennes mamma, även då hon ler överlägset och ser ut som "jag-skiter-i-vad du-säger".

Och det kommer att bli bättre, jag lovar dej, det är en fas även detta. Det kommer att lugna sig om ett tag men sen kommer en ny fas...och en ny..och en ny...jag vet att det inte är det du vill höra just nu men det är så det är att vara förälder, ett hårt jobb med många motgångar...Som alltid vägs upp hundrafalt av de underbara stunderna som också finns där och kärleken till ens barn.

Hoppas verkligen det lugnar ner sig för er snart och att din dotters pappa växer upp och tar sitt ansvar.
Du har allt mitt stöd och du är en helt fantastisk mamma glöm inte det.

Hoppas du inte tar det jag skrivit på fel sätt.

Kramar!
S.

[taataam]

S- vill bara säga... fint, tydligt och mycket bra skrivet.

Ewelina - jag tror som S att det händer mycket i din lilla tjejs liv just nu. Turbulensen som hon känner av, både agg och kärlek. Konkurrens och nya personer i hennes liv.
Jag har inget annat att tillföra som inte redan är skrivet, men jag sänder dig styrketankar och hoppas du känner att du får lite styrka härifrån... Stor kram!!!

[Ewowilol]

Hej!
Tack för ditt svar. Jag tar det inte alls på fel sätt, snarare tvärtom. Jag blir glad att du förklarar hur man "ska"göra, eller hur det kommer fortsätta vara.
Och ta nu mina ord på rätt sätt

Jag ska verkligen prova med att bara lyfta upp henne istället, och att sjunga, kramas osv....
Jag är inte vidare stolt över att hon får stå och skrika i ett rum i max två minuter när hon inte lyssnar efter jag sagt till henne 1000 gånger, men eftersom jag aldrig heller haft barn så vet jag inte hur jag ska göra... Som jag sagt innan, hur ska jag kunna veta det?
TACK för ditt tips i alla fall, det ska verkligen prövas!

Ett A-barn för mig är som du säger, ett väldigt, VÄLDIGT snällt barn.
Nu är det ju inte så att jag själv myntat ordet A-barn och har väl alltid tyckt att det är ett hemskt larvigt ord på en egen individ och människa, men nu, när jag för första gången tror jag träffat ett "sådant" så förstår jag också vad den som kom på ordet A-barn menade.
Alla barn är, som du säger, olika och jag hoppas inte det råder något tvivel om att jag inte skulle älska min dotter över allt annat på jorden, då hade jag inte skrivit här och bett om råd.

Jag VILL få reda på hur jag ska göra och jag VILL göra allt som står i min makt för att ge Nova ett bättre liv.
Jag hoppas ni förstår mig.

TACK än en gång för era svar.

[S-mamman]

Fast jag vet ju inte hur man "ska" göra! Det var bl.a. just det jag ville ha sagt...att det inte finns några enkla svar. Jag kom bara med några förslag på vad du kanske kan pröva...men jag har ju ingen aning om de funkar eller inte. För jag känner inte ditt barn, och alla barn är olika som du skriver. Man får pröva sig fram helt enkelt. Det som funkar på ett barn funkar kanske inte alls funkar på ett annat. "Sanningar" ska man akta sig för, och jag blir fullständigt nipprig då jag hör folk (ofta såna som inte har barn själva) servera såna sanningar på löpande band...t.ex. hur man ska göra om barnet får ett utbrott i affären..."ja då gick jag helt enkelt därifrån och lämnade min systers barn där på golvet och det funkade, då slutade han skrika!". Jaha, tur för dej liksom, tänker man då. Tur att det funkade just för dej, just i den stunden, just med det barnet...men något universalknep är det då inte.
Däremot kan man ju få tips från olika håll, inte mins böcker...det finns ju hur många olika "läror" som helst - Jesper Juul, Anna Wahlgren, m.fl. I bästa fall kan man läsa och plocka nåt här och där som man testar och kanske tycker funkar.

Jag är, liksom du, fullständigt allergisk för begreppet "a-barn". Jag tycker det är horribelt helt enkelt. För finns det a-barn borde det väl i så fall också finnas a-vuxna? Såna som är jättesnälla, äter upp all sin mat, sover gott hela nätterna, är glada och goa och aldrig protesterar och alltid håller med...Och hur kul skulle det vara då det kommer till kritan - att umgås med en a-vuxen? Rätt boring, förmodligen.

Nä var stolt du över din temperamentsfulla lilla fröken tycker jag.

[Jolie]

Hej Ewelina!
Jag skrev långt till dig med det verkar inte vilja fästa på forumet. Hmm, jag testar att skicka forummail.

[MissyMK]

Tycker som vanligt att S-mamman skrev det så bra.

Jag har ju då också en onge som har en mycket stark vilja och känsla av hur allt skall vara. Idag åt vi kvällsgröten, hur skall man förklara detta, med en barnvagn i knät o en docka i som skulle matas. ;O) Nelli fick en egen dock-paraplyvagn som hon (som vi visste) bara fell in love with. Mitt mål var att ongen skall få sin gröt i magen och då får det bli som det blir.
Jag vet att många vill ha "rättning i ledet" när det gäller sina ongar osv, men Nelli är ingen tennsoldat, hon är en skitliten onge som inte vet mer än "hur hon vill ha det", sen om det är bra eller dåligt för henne har hon ingen koll på. Inte heller om det är genomförbart överhuvudtaget. ;O)
Nelli är som sagt var inget a-barn, hon är enligt alla a-barn kriterier ett g-barn typ. ,O) Hon är sjukt galet snäll, men livlig o aktiv o energisk och viljestark för att inte tala om smart.

personligen tror jag inte på ren trots, jag tror att barn vill ha sin vilja fram bara och inte så mycket "inte göra som mamma säger". det handlar mer om dem än mig. O det är det jag tror blir så knas, att vi tror att våra ungar avspeglar oss i alla lägen, eller att vi blir dömda som fröldrar/människor genom våra barn. Att om Nelli tex äter sin gröt ur en urtvättad barnmatsburk iställer för en tallrik så är jag en lam förälder som inte fått henne att lyda och allt annat knas de har för sig. I really dont give a shit. Jag gillar hennes egenheter och låter henne ha sina nycker, tills det kommer till den punkten där hennes egna ansvar tar slut o min börjar.
O om jag alltid gör rätt? Knappast. men i slutändan hoppas jag att det blir rätt både för mig o Nelli, lite bumps on the road får man räkna med.
Nelli vaknar en gång per natt o vill ha välling o hon få rdet. Om hon sklle vakna 2ggr skulle hon få vällign då också, för hellre en välling på 3 min än en kamp på timmar att få en hungrig onge att sluta nattäta. Jag vill också sova.
Om hon vrålar vid läggdags så tas hon upp, kramas om, pussas på o viskas sång i hennes öra för att sedan bäddas ner igen fast hon vevar runt. ;o)
jag tror inte på att lämna dem hystersikt ledsna själva eller inlåsta.
jag tror som S-mamman, på kärlek o tröst. Du vet det där gamla ordspråket"älska mig mest när jag förtjänar det minst - för då behöver jag det som mest".


jag har en huvudprincip som gäller i alla typer av kaos, en teori som kallas för " tre korgar". När du kliver in i en kaosartad situation med ungar så skall man sortera vad man skall reagera på i tre korgar.
I den första korgen hamnar sånt som man skall ta tag i direkt, på momangen, prnciper som man står fast vid även om huset brinner. Om Nelli tex skulle använda, låt oss säga köönsord eller bitas så skulle jag säga åt henne fats huset stod i brand. I den andra korgen läger man saker som man kan prata om senare, ta tag i senare.
O i den tredje korgen lägger man saker som man helt enkelt skiter i för denna gång.
Modellen unkar lite bättre med äldre ongar, men, det hjälper ändå i vissmån att orientera sig om man hamnar i kaos-situationer.

Så mitt tips är att skit i vad som skall vara rätt och vad som skall vara fel enligt vad alla andra anser, gör rätt enligt dig. Vill du ge henne ett bad när hon blir frustrerad för att avleda hennes humör, men gör det.
Om du tar fram kritor när det är läggdags för att lugna ner henne o få henne koncentrerad, men gör det! Skit i att alla ongar skall snällt promenera til sängen med en bok under armen o välling under den andra. Ni gör det som är bäst för er, det som tillför harmoni i ert hem.
När nelli är tokfrustrerad går vi alltid ut på balkongen o tänder lite ljus och blåser ut dem. ;O) det är vår grej det.

Känner att svamlar utan att få ngt klokt sagt, men det gär inget då S-mamman sagt det så bra rdan. ,O)

Lycka till du härliga mamma, bara du, BARA DU är den som Nova vill ha till sin mamma och DU är perfekt för henne.

Kram

[taataam]

och jag kan bara hålla med...
Återigen så bra beskrivet... Livskloka mammor vi har här hos oss! Kram!!

[MissyMK]

Jag kan känna mig något ön mer kontroversiell och tycker att man (Ewelina i detta fall;O)) kan ott skita i att försöka vara den som skall få det att funka med barnets pappa. det ansvaret får han ta själv. jag kan tycka att man skall koncentrera sin energi på sitt barn och ha ett bra o harmoniskt förhållande till sina ongar.
Nu mena jag inte att man skall skita i att hålla liv och harmoni i en relation till barnets pappa, men den energin som går åt att försöka "fixa det" kan spenderas på bättre sätt. Alltså att det inte är Ewelinas ansvar att se till att Nova har en relation till sin pappa utan pappans ansvar och bara släppa det. kanske blir det mer harmoni i livet då? O Nova får sin mammas tid o energi så som sig bör.

men som du säger, man är alltid ihopkopplad med barnes förälder och ett gott samarbete är att föredra, men det skall till från båda hållen. Inget man kan fixa själv. Om båda har viljan att få det att fungera men man går i klinchs, familjeterapi eller så får rätten besluta om förhållningsregler. Därefter är det Novas pappa o Nova som skall klura ut hur de vill ha det.

Hos oss är det jag som är den som är "lite hårdare" och samtidigt lugnare (tråkigare?) och det är tydligt att Nelli har stenkoll på det. Mornarna med Jocke ser ut på ett sätt och mornarna med mig på ett annat sätt. O det är ju något vi skapat ihop med nelli, så Nelli gillar läget. Hon har koll på oss och jag tror hon gillar variationen. Vi är ju trots allt olika typer av människa, inte programmerade robotar liksom.

[Jolie]

(jag testar att klistra in mitt superlånga svar i 4 delar så får vi se om det funkar då istället)

Jag har inte varit här inne på AFF på länge för jag har haft fullt upp med Lillan hemma och den lilla tiden jag får över hamnar på facebook där jag mest blajar runt för att koppla av efter en seg dag. Nu vill jag också helgardera mig och säga att jag inte skriver detta för att mästra eller ge dig dåligt samvete på nått sätt utan jag skriver ur egna erfarenheter och hur jag ser på det du skriver utifrån hur min dotter är som är intensiv, viljestark och krävande många gånger.
Lillan är också mitt första barn och ikväll kom jag hit igen för jag kände mig smått desperat över att det är så otroligt tufft just nu. Lillan har en av sina faser... igen, igen, igen, ingen. Vårt forum är en guldgruva, vår grupp är fantastisk och att känna att man alltid kan återvända hit efter snart två år sen vi blev gravida är så himla skönt. Det jag skriver är ingen absolut sanning för alla barn är olika och jag har själv fått krupp på folk som kommit med goda råd till mig som har en vilde till tjej. "Ja men det är bara att säga till henne, lägga henne ner, visa vem som bestämmer..." och så tänker jag i mitt onda sinne att nästa barn de får kanske är som min lilla och då kommer de få äta upp sina egna ord. Det är det enda man kan trösta sig med när man är som mess less på sig själv och alla goda råd som inte stämmer för en själv.

Det som funkar på ett barn funkar inte på annat men så klart kan man prova för att se själv, och ibland kan det bara vara skönt att höra att man inte är ensam om att vara trött, sliten, arg och till och med ledsen för det är så tufft att vara mamma.

Jag ville först säga att jag är glad att du skriver och du är modig som vågar be om råd och stöttning! Många gör inte det och har inte ett sånt här forum utan fortsätter göra saker som inte är bra för någon. De gör saker som inte fungerar för dem för så har "andra" sagt att man ska göra. Skit i alla andra. Koncentrera dig på dig och din dotter. Gör det som fungerar för er.

Det som slår mig när jag läser ditt långa inlägg är att jag undrade först om du skrev om ditt barn som föddes i juni, eller om du skrev om ditt första barn (?). När jag såg vilka krav du ställde på henne, hur du jämförde henne med din killes son och hur de reagerade på hennes reaktioner så tänkte jag att det måste vara ett större barn du skriver om. Sen fick jag kolla om jag verkligen var i junigruppen, vår junigrupp 2008 för i så fall så är ju Nova jämngammal med min lilla... men det gick inte ihop alls i min värld. Du skriver om henne så jag trodde att hon var jättestor och inte 1 år och 4 månader. Va? 1 år och 4 månader. Det är ju ingenting. Barn under 3 år är ju inte "pålitliga" alls för de är så små.

Jag har en dotter som är OTROLIGT viljestark och det har varit en kamp med henne hela tiden. Hon testar, kräver, testar, kräver och kräver lite till så vi har för länge sen gett upp det där med att hon ska vara lugn och "snäll", ett A-barn som du uttryckte det. När jag träffar andra föräldrar med sin lugna barn ter de sig i det närmaste medvetslösa i jämförelse med min huligan som klättrar som en bergsget, babblar rapparkalja till alla vi möter och som är helt orädd för allting. Hon är som en bulldozer om hon vill någonting och stoppar jag henne så är det drama, tårar, skrik och gap så till den milda grad att jag skulle behöva öronskydd. Jag har ett par hemma sen hennes 6 månaders kolik och dom åker faktiskt på ibland. Hon slänger sig på golvet och försöker jag hålla upp henne är armar och ben som spagetti. Så har hon hållit på länge och jag nästan har hittat ett grepp som inte känns som lös slajm. Oftast hamnar hon på höften i midjehöjd så så går jag med en flygbebis under armen en stund och så testar jag att sätta ner henne igen.

Lillan har sen den dagen hon föddes haft allergi som vi kämpar med dagligen det och i sig är tufft men hon började även gå vid 8 månader och då fick vi i princip packa ner hela vår lägenhet. Jag skojar inte. Hon är så nyfiken, aktiv och på gång att vill hon hämta cd-skivor, böcker, fjärrkontroller, vicka på en tavla, dra i en matta, kasta en blomma - så gör hon det.
Hon är ett av de där barnen du ALDRIG kan få att sluta genom att säga nej, aja, fy, jajja, inte så, nej säger jag..
Jag kan säga nej en hel kväll med både snäll och arg röst, jag kan lyfta bort henne, stänga in oss i ett annat rum men så fort hon får chansen är hon där på 3 sekunder igen och den leken kan vi göra tills jag inte orkar mer. Hon ger sig inte. Att då få rådet att "det är bara att säga till henne" får mig att vara nära ett mord - på den som säger det. De som framhärdar detta har aldrig fått ha hand om ett viljestarkt barn en helv dag ens. De skulle inte palla om de är vana vid barn man "kan" säga till.. för visst finns det såna barn också.

Min enda chans är att lyfta bort henne så långt jag kan och ge henne något annat att pilla med som hon tycker är roligare, för utan det kan jag inte vinna den där kampen. Att föra den gör bara oss illa bägge två. Säga NEJ; NEJ non stop menar jag. Hur roligt är det när jag inte får som jag vill och hon inte förstår vad jag menar. De leder ingen vart och det handlar inte om att jag inte kan sätta gränser. Hon skiter bara i dem om hon känner för det. Att göra sånt man inte får med riktiga bus och djävulsögon gör barn, vissa mer än andra och det är bara att tugga i sig. Fortsätta distrahera, ta ifrån det som är farligt eller låta det vara.. allt efter omständigheterna. Har barnet en viljestark personlighet så händer sånt här ofta ofta för det är ju så spännande och det är massor som ska hända och utforskas.

Ibland för att bryta så tar jag och går ut med henne. Låter henne springa ute i lekparken en stund och så kan hon få titta på folk som rastar hundar eller liknade och sen går vi in igen. Bryta är det bästa tipset från mig. Byta rum, gå ut, sitta på höften och kolla på saker som man pekar på osv.
Att ha kvar saker i bokhyllan eller på ställen som hon inte låter vara gav vi upp. Jag packade ner alla böcker skivor, prydnadssaker som inte tålde lek och barnsäkrade så extremt att hon skulle kunna vara ensam hemma i praktiken utan att hon hade sönder något eller skadade sig. Det ser inte klokt ut hemma men vad ska vi göra? Det fungerar och det blir lugnare för oss. I bokhyllan har vi nu hennes böcker och saker och jag bar upp 2 köksstolar idag som vi inte "behöver" för de två som vi använder ligger ner under bordet för att hon inte ska klättra upp på bordet i tid och otid. Med hennes allergi vill vi inte ha upp henne på bord och bänkar och hon har redan varit uppe och dykt med huvudet före en gång så vi hamnade på akuten. Då fastnade hon med foten i en dyna men annars ramlar hon aldrig för hon fått hållas med sina gymnastikövningar. De andra barnen i lekparken kommer alltid sist när hon springer, hon klättrar högst och kastar sig ut för rutschkanan med huvudet före på magen om så är. Hon är full av liv på alla sätt och vis.

[Jolie]

Dörrhandtagen här hemma har vi fått vända uppåt för hon öppnar dörrar som ska vara stängda och vi har fått ta loss vreden till spisen för hon sätter på plattorna eller ugnen. Hon bröt sig förbi barnspärren så detta är det enda sättet som funkar. Inga vred på spisen utan bara piggarna som står rakt ut. När jag kokar vatten och lagar mat öppnar jag ett köksskåp där jag har vreden, och sätter på ett och när jag kokat klart drar jag ut det och lägger in i skåpet. På kvällen när vi ska lägga henne har hon alltid varit svårsövd och hon har aldrig somnat av misstag någonstans. Inte på golvet, i soffan eller i vagnen. Det slutade hon med som pytte-bebis så att få henne att somna är en historia för sig men jag kan säga att det är en kamp för mig och pappan som vill grina nu när hon har en fas som gör det ännu värre. Den går över men det är svårt att inse det när man är mitt uppe i allt.

Anledningen att jag skriver allt det här är att jag inte alls tycker att Nova reagerar konstigt med tanke på hur ni har det hemma med relationen med hennes pappa och hur reglerna är där. Måste ni dela upp er tid med henne när hon är så liten är min första känsla? Kan inte han bara ha henne lite på dan och så får du igen henne sen. Hon är så liten än. Om hon får härja fritt hos honom så tror jag inte att det påverkar det så himla mycket för dig för min lilla vet precis vad hon för göra för sin pappa, men inte för mig. Hon försöker så klart göra samma sak med mig som med pappa men när jag är oförstående och bestämd gnäller hon till lite och gör sen något annat. Inför min man spelar hon in en hel Oscar om han försökte neka henne och så klart veknar han många gånger. Jag är den mest bestämda av oss två föräldrar och det har hon lärt sig för länge sen och anpassar sig efter det hur lätt som helst. Även små barn är så smarta att de kan anpassa sig till den de är med men optimalt är ju så klart om man försöker ha det hyfsat lika.

Lillan är född i början av juli och har alltid varit tidig med att gå och förstå. Hon gick innan hon kunde krypa ordentligt och hon är rastlös om det inte händer saker. Vi har fått lära oss att anpassa oss efter henne och det som händer henne. Att ens försöka gå ut och äta med henne finns inte. Förutom det uppenbara med att hon är superallergisk och kan reagera på ex mjöl i luften så kan inte hon sitta still så pass länge i en ny lokal så vi ens kan få i oss en mosbricka. Hon ska ner. UR stolen och utforska lokalen och då får ju en följa med henne för att hon inte ska riva ner saker eller stoppa allergisaker i munnen. Gå ut och äta 3 pers och en sitter och tittar på när 2 springer runt, vad är meningen med det? Det är ingen avkoppling och njutning för oss oavsett vad andra säger och tycker. Jag är inte ens ledsen för allt detta jag skriver om eftersom jag är van vid lillan, hennes temperament och vet vad vi har att rätta oss efter om vi inte ska behöva slita sönder oss totalt.

Gör det som fungerar är mitt livsmotto. Förstår hon inte ett nej för hon VILL ta saken du är rädd om. Ta bort det som hon vill hålla på med om du inte kan låta henne pilla med det under uppsyn. Jämför inte henne med andra barn för hon är unik och din lilla Nova och hon ÄR en bebis än så länge. Hon förstår inte som ett större barn och blir hon hysterisk vid läggdags och tramsar hela nätterna så är det tyvärr bara att bita ihop, trösta, bära, vyssa, klappa, mata och ställa in sig på att nu är det så där igen.. för tids nog vänder det. Behöver hon sova nära dig och det blir bättre av det så varför inte prova det. Det kanske är skillnaden på sömn och inte sömn.

Ni ska göra det som funkar så ni får sova snarare än hålla på med maktkamper för att barn ska si eller så. Behöver hon äta en gång extra på natten så ge henne så hon inte ligger hungrig. Vill hon inte sova på kvällen så minska sovtid på dan och se till att hon visar tecken på trötthet innan du ens försöker lägga henne. Min lilla har just nu ÅNGEST över att behöva skiljas från oss och alla roliga saker hon kommit på så hon somnar till och vaknar sen och är så ledsen att jag får bära henne som en liten bebis fram på magen/bröstet. Vi är nu uppe i en nattning som tar över en timme men så har det inte varit innan så jag försöker hålla mig i att det är en fas som går över.. precis som alla andra faser.

Om hon är upprörd och ledsen så kan jag aldrig få henne lugn med hårda tag eller bestraffningar. Jag måste vara extra lugn för att lugna henne, så jag smittar henne och kan jag sätta gränsen fast kärleksfullt. Bara tanken på att jag skulle låsa in Lillan i ett rum när hon får sin utbrott skär i mig för jag ser ju på henne hur arg och ledsen hon är. Hon kan ju inte säga vad det är hon vill än. Hon vill så mycket och så funkar det inte alltid och allt det roliga har ju ett slut. Det får inte vara SLUT! Det är då man måste vara mamma. Krama, trösta, distrahera med henne på höften, visa nallen, nappen, sjunga en sång. göra imse-vimse och få ner sinnesstämningen till ett lugn igen.

Hon är så smart men samtidigt så liten ibland och så är det ju när man är 15 månader. Just nu får Lillan sina kindtänder och har fruktansvärt ont men hon kan inte säga det utan jag ser dem bara bryta sig igenom och så äter hon knappt någon fast föda alls och vaknar på nätterna och gallskriker. Hon får alvedon vissa kvällar för att hon ska kunna slappna av och på dagarna har jag dammat av den gamla bitringen och in åker den i frysen så hon har något att kyla sig med. Kanske är Nova där också med sina kindtänder? Kolla nere om det ser ut som ett litet vitt tuggummi som dykt upp. Jag tänkte bara.. "god damn, vilken stor tand!"

[Jolie]

Du har en liten tjej som behöver sin mamma jättemycket nu. Både för det är en känslig ålder med mycket vilja och upptäckarlust, men även för att det är jobbigt med separationen och vårdnaden mellan dig och pappan. Att bli jämförd med ett A-barn är inte lätt men tänk på att killar oftast kan vara senare i sin utveckling och de killarna jag har nära mig är inte ens hälften så vilda som de två tjejbebisarna jag haft nära. I min släkt så har killarna varit lugna och totalt okomplicerade som spädbarn och sen barn, men tjejerna har varit som springande klätterapor med värsta pms-humöret i jämförelse. Jag vet inte om det är så ofta eller om vi har en speciell släkt Kanske tröstar det dig något ändå..

Så klart är Lillan den bästa i hela världen. Hon charmar byxorna av vem som helst och alla älskar henne. Kända som okända. Med hennes vilja och IQ kommer hon komma långt och mitt jobb är i första hand som det känns nu att vara hennes gränser så hon inte sprider ut sig i hela värden och tappar bort sig själv i allt som ska ses och upptäckas. När hon är stor nog kan hon hålla ihop sig själv, sova i ett ensamt rum och hon kommer inte riva det som inte sitter fastspikat. Jag har slutat jämföra mig med andra mammor och deras barn. Vi har inte ett sånt barn som man ser ute på stan eller på fik. Vi har ett sånt barn som du aldrig ser på barn eller fik om du inte är självplågare

Vi har Lillan och hon är väldigt speciell och min största glädje i livet. Hon ger så mycket och tar jag mig riktigt mycket tid så kan hon prata, leka och visa mig allting under en hel dag och hon tröttnar aldrig eller är sur. Får hon sin mat, sin sömn och närhet till mig eller pappan så har vi världens gladaste unge som bara går och går och går, full av humor - men hon är en liten bebis än i många avseenden. Hon sover i sin spjälsäng, hon har sin snutte och nallen. När hon ska sova så vill hon fortfarande åka på bröstet på mig om inget annat funkar först och jag är inte rädd att låta henne göra det om det är det enda som funkar. Hon visar oss vad hon behöver och det TYDLIGT så vi inte ska missa, och hon har hittills utvecklats i raketfart. Jag är inte orolig att om man måste ta några steg tillbaks ibland för att hon kräver det så är det precis vad hon behöver. Sen hoppar hon framåt igen och vill absolut inte sitta grensle fram på magen på mig. Då vill hon vara stor tjej igen.

Så går Nova på dagis, är växelvis hos dig och pappan och hör vad du säger om honom inför andra och henne plus det här med ny man i ditt liv och ett nytt "syskon". Hon kanske får kindtänder gör skitont och så känner du att du inte räcker till och låser in henne i ett rum när hon bara vill ha sin egen vilja eller den där saken som var så fantastisk, ja då är det inte konstigt att hon har ett "jäkla humör", sover oroligt eller allmänt är ett icke A-barn. Är man ett A-barn om man inte har en egen vilja så är Lillan ett Ö-barn. Hon är så lite lätt man kan vara på en skala för allt måste göras på ett visst sätt för att det ska funka, annars tar det 3-dubbelt så lång tid eller går inte alls. Det är så det är och du må tro att jag är trött på det ibland när krafterna nästan är slut och man försöker köra lite snävt i kurvan och hoppas att det går.

Du kan bara ana hur ledsen jag är på kvällen efter +1h nattning och en lång intensiv dag och så vet man att det kommer en dag till alldeles strax. Då man går och lägger sig och tänker att man inte räcker till eller är en bra mamma för jag kollar så klart på a-barnen och deras mammor ibland jag med bara för jag inte tror det är sant att så kan man också ha det. Ser dem fika, ser dem resa med sina barn som inte gallskriker i bilen av uttråkning. Ser dem ha fina kläder både på sig och barnet och så kommer jag som får vara glad om jag hinner duscha på morgonen för sen "måste" vi gå ut innan hon river ner det hon kommer åt eller förklarar med argt babbel att hon har tråkigt i vår lilla lägenhet.

[Jolie]

Jag satt i somras och tittade på mammorna som hade barn i vår ålder och de satt på stranden eller i parken och deras barn satt på FILTEN och fikade och grävde lite sådär. Lillans rumpa nuddade inte underlaget på hela sommaren. Ett år gammal sprang hon (jag skojar inte när jag säger springer) från morgon till kväll och jag eller mannen fick springa efter så hon inte sprang galet. Ut i havet, in i skogen, över vägen eller bara på någons picknick filt och rakt i korgen med fikat som hon inte tålde. Vi har inte sett varann alls sen hon började gå och jag skojar om det här men det är tärande att inte ha någon vuxentid tillsammans för ens barn kräver allt. Vi har inte avlastning utan får lasta av varann så gott det går och dagis är på gång men inte riktigt än pga. allergiutredningar.

När vi gifte oss för ett tag sen fick vi gifta oss borgerligt för det var det enda vi hann med utan barnvakt. På alla bilder de tog på oss springer Lillan, eller sitter i famnen och kränger sig ner på golvet. Ingen "kolla på pippin" i världen hade kunnat få henne att sitta still på höften och kolla in i kameran. Vi har 30 bilder på oss när vi försöker hålla henne. Hon skrattar, vi skrattar och allt är värre än Sunes jul.
Så har vi det. Vi hade antingen det att välja på eller vänta på att hon ska bli större och lugnare innan vi gifte oss... och då lär vi få vänta ett antal år till kom vi fram till och jag vill inte vänta längre än vi redan gjort. Mina första ord när vi kom in i salen vi skulle vigas i var. "Det står ljus på bordet!" och i samma sekund som min man störtat fram och fått fatt i de två ljusstakarna, i samma sekund hade han Lillans händer på skaften på ljusen. Hon är så snabb, så pigg och vet precis vad hon ska sikta på. ÅH VAD ÄR DET DÄR FÖR NÅGOT!? Wrrooooom.

Så klart undrar jag hur det skulle vara att ha ett barn som somnar 18:30, som man bara lägger ner i sängen så somnar dom. Inse att barn kan göra sånt! Läggas ner och ligga kvar! Jag har en ur min föräldragrupp som har en sådan son. Hon är uttråkad och älskar min lilla just för hennes sätt.
Min lilla klättrar ur sängen och springer och skrattar om vi försöker med något sånt. När jag fått sova och vilat skrattar jag åt hur vi har det och jag är säker på att vi kommer le åt det här när den här tiden är över. Det är som att försöka uppfostra en vild apa! Min lilla vila älskling.

Jag har tagit kort på våra köksstolar, vår spis och våra handtag för att vi inte ska glömma. Men när man är mitt uppe i det, när man jagat henne 4 timmar i sträck och hon blir förbannad för man lyfter upp henne som en flygbebis under armen och ska gå hem.. ja då känner man sig så lagom pedagogisk. Då åker hon under armen på mig tills jag får ner henne i vagnen för får hon inte vill ge upp först så kan jag aldrig sätta ner henne där. Hennes ben är som en bläckfisk och parerar bågen där fötterna ska ner och emellan. Sicken unge.. vad ska man säga. Hon kämpar för sin rätt att ha skoj, så länge hon bara orkar och kan och hon orkar oftast längre än jag orkar.

En annan tanke var att om du ska koppla in socialen och sånt så kanske du kan be om stöd just i vad man kan göra för att hjälpa sitt barn igenom svåra perioder. Nova har ju inte bara sin utveckling att tänka på utan hon har fått en ny "pappa", ett nytt syskon, går på dagis som en stor tjej, har dina vibbar och dina känslor för hennes pappa inpå sig också.
Visst kan man krama sitt barn. krama krama krama ska man göra men ibland vill de ju inte bli kramade alls. Då får man bära. bära.bära.bära. Men när de inte vill bli burna då? Det skulle nog vara bra om du fick lite stöd från någon som bara är din och Novas stöd. Det är aldrig fel och kan ofta lätta när man får fråga och prata lite. Då bär man bättre själv sen.

Hur hennes pappa är kan du aldrig förändra och så länge som han inte missköter henne så du kan ta ifrån honom umgängesrätten så tar han bara energi. Lägg den på dig och Nova istället när ni har tiden ihop.
Här i stan har vi en öppen förskola som har vissa riktade verksamheter till föräldrar som är osäkra, trötta eller bara behöver prata lite. Allt medan barnen leker. Kolla upp det i din kommun. Det är ju gratis och som förstagångsmamma utan avlastning har jag haft stor nytta av dem även om jag inte pratat med dem så regelbundet som jag kanske skulle behövt.

Stor pepp till dig. Stor kram för du kommer hit och säger hur det är och stor kram för att du orkat läsa hela mitt långa som var massor om mig och inte så mycket om dig. Anledningen att jag blev så personlig och långrandig var att jag ville visa lite på hur det kan vara att ha barn i vår ålder och att jag inte haft tid att skriva, förrän nu när jag såg ditt mess.

Vi har fortfarande små bebisar på ett sätt men nu är det en brytningspunkt och så mycket ska hända på kort tid mentalt för dem. Att ha ett VILJESTARKT barn skrivs det sällan om någonstans men här fick du hur mycket som helst från mig. Min lilla är nog extrem i vissa bitar men du får ju en hum hur vi fått göra för att det ska funka, och kanske kan du känna igen dig i vissa detaljer, andra inte. Smaka, spotta ut det som inte stämmer för dig och tugga lite på det som verkar vettigt. Jag känner inte Nova men jag vet hur jobbigt det är att känna så som du känner dig. Du ÄR en bra mamma. Du bryr dig om och frågar när du är osäker. Det är starkt och modigt.

Var rädd om din fina tjej. Var rädd om dig och ER! Det är tufft och ett sabla slavgöra ibland och man får hålla sig i mantrat "Det kommer att gå över" när det blåser som värst storm. När det har gått över kan man gotta sig åt vilket fint och perfekt barn man har och tänk, hon är ju hur mycket finare och bättre än alla barn tillsammans. Det är ju knappt man vågar säga det men visst är just mitt barn coolast, finast och roligast av alla på hela dagis eller i lekparken. Jo, precis så är det. Min lilla äger och det är bara hon som KAN äga på det sättet

Kram från Jolie!

[MissyMK]

Jo, måste efer att ha läst Jolies inlgg säga att det är verkligen bra, moget o modigt av dig att skriva hr o fråga om råd. Det fgör dig till en modig brud o en fantastisk mamma!

Kram

[Jolie]

Oj vad fint skrivet! Jag älskar verkligen all den kunskap och alla våra erfarenheter som samsas här inne.

[Jolie]

Bra twist det där med A-vuxna. Jag vet ingen i min närhet i alla fall som platsar in i den snäva kategorin nu när jag tänker efter. Helt galet att vuxna kan kräva detta av barn.

[Jolie]

Vad mysigt det där med ljusen på balkongen och att hon ska äta med dockvagnen i knät. Du verkar också vara en fantastisk mamma. Lyhörd, uppfinningsrik och öppen för lösningar. Jag njuter verkligen av att få läsa om alla era små nu när jag inte varit här på länge!

[S-mamman]

Fantastiskt skrivet Jolie, tack för läsningen.
Vad skulle det bli annat än ett alldeles fenomenalt fantastiskt barn med en så klok mamma?