Hej tjejer!
Hoppas allt är bra med er alla i höstmyset, eller ja, så mycket höstmys har det väl inte blivit med tanke på äckelvädret som varit, i alla fall i se småländska skogarna.

Tänkte mest bara skriva av mig lite innan jag exploderar!
Tips och råd mottages TACKSAMT!
Det finns en risk för att det blir långt men jag ska försöka hålla mig så kortfattat jag kan

Nova är ett underbart barn som jag verkligen älskar över allt annat men just idag är jag så trött på henne. RIKTIGT TRÖTT!

Jag vet inte om det är för att hon har kommit in i en extreeeeeeeemt trotsperiod, i så fall hoppas jag att 2-års trotsen redan är kommen, eller om hon bara är allmänt otrygg och just trotsig!
Jag har, i normala fall, väldigt lång stubin och är otroligt envis. Nova har verkligen fått mina gener.
Jag och pappan till Nova separerade i februari. Det är nu 8 månder sen. Det har varit ett helvete, rent ut sagt! Socialen är inkopplad för att vi inte kan komma överens det minsta och jag anser att han gör allt annat än o ta sitt ansvar som förälder. Tråkigt, men det är sanningen jag lever i idag.

Hur som helst.
Jag har ju träffat världens snällaste karl. Han har själv en son som är lika gammal som Nova, eller ja, det skiljer 1 mån mellan dem.
Han son är ett riktigt A-barn. Han är så SNÄLL!
Helt otroligt, sen har vi ju min fantastiskt envisa lilla dam som gör ALLT för att trotsa!
Jag VET att hon alltid får precis som hon vill med hennes pappa. Och då menar jag ALLTID. Jag har försökt prata med honom och förklara att jag inte kan uppfostra henne ensam, att jag har ett rent helvete när han haft henne två dagar för då testar hon ALLT, även det hon VET att hon inte får göra, eller röra när hon är hos mig.
När Nova inte får som hon vill slåss hon och skriiiiiker hysteriskt.
Jag ger mig aldrig. Det kan jag inte för då kommer hon aldrig lära sig. Eller?
Det värsta med att aldrig haft barn innan är ju att jag inte har en aning om hur jag ska göra och inte. Vad som är bra, fungerande och acceptabelt.
Hur ska jag kunna veta det?
För första gången känner jag mig verkligen som en helt värdelös förälder och jag kan verkligen börja gråta av tanken på hur "elak" jag är mot Nova emellanåt.
Det har gått så "långt" så jag får stänga in Nova på sitt rum i några minuter när hon inte lyssnar. Hon blir verkligen snällare, i 15 min tills det börjar igen. MEN, VAD SKA JAG GÖRA?????
Att säga "Nej" eller "Ajabajja" går in genom örat och ut genom det andra, med ett stort "Jag-skiter-fullständigt-i-vad-du-säger" leende. Så, det enda som fungerar är att stänga in henne på sitt rum i kanske två minuter. Hon gråter HYSTERISKT och slår som en galning på dörren MEN vad SKA jag göra? Är det helt fel det jag gör? Psykisk barnmisshandel?
Hur gör ni när de små verkligen inte lyssnar? Trotsar era också EXTREMT mycket?

Well, sen har vi nätterna. Nova har sovit som en prinsessa sen hon var liten bäbis, i stort sett hela tiden i alla fall. NU däremot har hon börjat vakna, i natt 7 gånger efter klockan 02,00, och gråtit hysteriskt!
Ena gången fick hon välling och de andra 6 gick jag inte ens in till henne. Rätt eller fel? Hon somnade om själv igen efter några minuter..
Eftersom min karls son och Nova för tillfället delar rum tackar jag Gud för att han inte vaknar av Novas vansinnigt höga skriiiiik. Han sover som en stock och tur är väl det, annars skulle det bli rena mentalsjukhuset här hemma.
Det här är säkert också bara en period och är det inte det så skyller jag på det. Känns genast mycket enklare så...
Jag tror jag läst att när barnen börjar på dagis drömmer de mycket mer och att det är helt naturligt att de vaknar FLER GÅNGER