Det låter som att du blir tar åt dig och reagerar när han skriker att du är en misshandlade jävulsmorsa, för han använder det flera gånger som utpressning. En unge som bär sig åt så är INTE misshandlad och alla som kan nåt omungar och har lite innanför pannbenet vet det.
Han testar sin vilja och han testar dig. Oavsett om han har ett funktionshinder eller ej så krävs det motsättning från din sida här.
När du kommer och hämtar kan ju reaktionen bli så där för att han blir överraskad av informationen om han inte visste om det innan eller har glömt bort det och tänkt sig nåt annat.
Om han bär sig åt som han gör när ni ska till McDonalds så hade inte jag burit in honom på Mackan för att han ska få belöningen att äta hamburagare. Jag hade burit hem honom och väntat ut honom tills han hade skrikit och bråkat färdigt. För det går över, även om det tar timmar.
När min son var liten var han så där när jag tog honom till affär. Jag satte stopp för honom att få gå med till affären. Jag gick helt enkelt inte till centrum när han var med, och jag sade det till honom, jag var öppen med att han inte fick följa med för att han fick utbrott på centrum. För på centrum var han väldigt medveten om den makten han hade och övade utpressning på mig genom att sätta sig på tvären.
Som jag tänker ska man inte utmäta långa tider av såna här saker. Det räcker med en, ett par, några gånger. Sedan får de pröva att följa med igen, men de ska veta spelreglerna innan.
Det kan vara "vanligt" trots i kombination med funktionshinder och då får man de här JÄTTEsvängningarna och utspelen. Om man inte vet var gränsen går för olika saker och har svårt för hur de sociala reglerna ser ut, hur man ska snappa upp dem och vad som gäller, så blir det ju ytterligt svårt att utforska detta. Om man har ett annat synsätt på hierarki och inte tar i beräkningen andra människors vilja och känslor och om man tänker på världen ur ett AS-ADHD-perspektiv så tror jag att man känner det som rättmätig ilska det som till exempel din son nu gör. Det gäller att göra tydligt vad som gäller och VARFÖR och hur det hänger ihop. Var tydlig med hur DU känner det när han säger och gör si och så. Var tydlig med att förklara hur det ska gå till och så vidare, gör tydligt hans roll och ditt och andras i samspel, vad som händer när han får utbrott. Han känner säkert att det är rättmätigt att bli så arg som han blir. Och det är det ju ur det perspektiv som han tittar på världen och upplever det, du måste tillföra honom bilden av hur du ser på det.
Och spelreglerna när man ska göra nåt ska vara tydligt uppställda i förväg.
Om ni ska till mormor, så åk dit även om han bär sig åt, han ska inte förstöra för andra. (även om han gör det när han bär sig åt så, men det skulle itne jag låtsas om just där och då) men nästa gång skulle jag kanske åka själv då. Och prata om att jag vill träffa mormor och hur det blir för mig och hur jag känner när han gör så.
Men det ger helt fel signaler att tillåta det där uppförande på McDonalds till exempel. Det blir ju svårt om man har fler barn med sig som också förväntar sig att gå på Mackan, men är de stora nog att gå på Mackan och tycka det har ett egenvärde i sig kan man kanske skicka in de att köpa hamburgare medan man sitter i bilen med den som är orolig. (Jag skulle be den jag skickar in att köpa hamburager till den orolige också, inte för att han förtjänar det, utan för att det itne ska bli ännu mer problem för oss andra i bilen. -och han slänger säkert iväg den och vill inte ha den, men då är den köpt och den finns- jag tror dessutom att han skulle bli så upprörd för faktumet att inte få sitta på mackan så det räcker med ilska för det.) Och ibland får alla lida för att en bär sig åt. Det är ju i alla fall itne roligt om det är på det där viset så det spelar ju itne så stor roll egentligen.
Det räcker inte med att säga "du får inte slå omkull bänken" för det kan man säga hundrafemtio gånger och det har ingen betydelse för honom och det kommer hända igen. Man måste komma åt orsaken och lägga upp en strategi för hur man gör istället. Man måste reda ut för och tillsammans med barnet hur och varför han känner och tänker som han gör. Ge innehåll och mening åt vad han känner. Sätta upp spelreglerna. Jag tror inte på enbart trots och maktbeteende när man gör som din son gör.
Ett tipps när ungarna sticker, när man måste hålla dem i handen för att de inte ska sticka. De vill inte man ska hålla och säger man håller för hårt... typ ..kanske... och säger man ska släppa. När min son gjorde så så sade jag att "ja men håll mig i handen då, tryck min hand så jag känner att du håller i min" för han strävade ju bara efter att komma loss (allternativet att inte hålla i handen finns inte för då sticker de) för då kan man lätta på trycket i handen, det blir inte en kamp, och man känner direkt när de slappnar av och tänker sticka (för det tänker de ju
, man får inte slappna av på uppmärksamheten, bara slappna av trycket i handen, man får vara vaksam på sonens tryck i handen hela tiden för att kunna öka sitt eget vid behov). Funkade här i alla fall.
Det blev mycket och hoppas det inte är för rörigt.
