Hur mycket problem har ni?

[Hallonmamman]

Jag skrev ett inlägg nedan under signaturen "anonymosaurus", men nu har jag tagit fasta på rådet att välja en bättre signatur... men jag är samma person iaf.

Hur som helst, jag undrar hur mycket problem era barn har pga sin npf, och även ni själva ifall ni har diagnos.

Orsaken till att jag undrar är att jag känner mig så förvirrad... jag väntar nu på en utredning för ADHD och enligt psykologen jag går hos finns det "stark misstanke" om ADHD. Men när jag pratar med mina närmaste så får jag hela tiden höra att de minsann har minst lika mycket problem med allting som jag har, och att jag som är så duktig självklart inte kan ha ADHD. Jag har ett välskött hem, en högskoleutbildning och ett bra jobb, en snäll man och tre fina barn - så jag kan ju inte ha ADHD, eller? Det verkar som att alla tror att jag bara är perfektionist och ställer för höga krav på mig själv, men så är det ju inte. Jag verkar säkert outhärdligt präktig, men det beror bara på att jag har ett enormt behov av rutiner, ordning och förutsägbarhet, annars rasar min tillvaro ihop.

Jag fick slita som ett djur för att klara utbildningen, (från grundskolan och uppåt), jag har bra läshuvud men allt annat var kaos. Jag har skolkat, hoppat av, missat tentor osv gång på gång - trots att jag rent intellektuellt borde ha glidit genom utbildningen på en räkmacka. Nu har jag ett jobb där det krävs och förväntas att jag ska vara självgående, ta ansvar, organisera och planera - vilket jag inte kan. Jag underpresterar enormt och hankar mig fram med nöd och näppe. Privat ställer min rastlöshet, impulsivitet och mitt dåliga tålamod till diverse problem. Jag har haft svåra depressioner och ångest sedan jag var liten. Men visst, på ytan klarar jag mig ju rätt så bra.

Nu blev det här lite långt och virrigt... men det jag undrar är iaf om detta är något som ni känner igen? Att man inte "borde" kunna ha ett fint hem, högskoleutbildning, väl omhändertagna barn etc om man har ADHD utan då är det nog bara inbillning?

[Achelois]

Klart att man kan. Många har det. Och just perfektioniststilen tror jag många med adhd lägger sig till med just för att skapa ordning i kaoset och i och med det drabbas de oftare av depressioner eller går in i väggen.

Själv tror jag inte att jag har särskilt många adhd-drag så jag kan inte svara på rubrikfrågan angående mig. Sonen har problem med tålamodet mest. I övrigt ganska milda drag, eller så kanske det är jag som är van?
Hn tappar bort saker ofta och klarar inte stress. Just nu kom jag inte på så mycket mer.

[Paxelle]

det är vanliga fördomar du räknar upp och jag säger såhär; blaha!
Allvarligt, kontrollbehov är en mycket vanlig effekt av adhd, det är så vi hanterar vardagen. DET kan du säga till dina släktingar.

[Missförstådd]

Jo allt du skriver stämmer...visst kan personer med Adhd ha fint hemma och sköta sina barn exemplariskts

[abrapalabra]

Det finns många framgångsrika personer som har adhd, och hur du inuti känner dig vet inte andra som bara ser fasaden.

[vajl]

För trött o förvirrad för att svara vettigt idag, men som flera sagt så vet inte folk hur du mår inuti o vad det kostat dig att nå dit du nått.. Själv är jag för närvarande sjukskriven o det sedan länge, men jag har också högskoleutbildning o ett hem som inte ser ut som en soptipp (även om välskött vore en överdrift att kalla det), man o barn och ett tidigare yrkesliv (innan jag kraschade pga barnens funktionshinder o vad det ställt till med i livet, mina egna svårigheter som förvärrades svårt av den stressen plus sjukdom o dödsfall i den nära familjen).

Läs gärna lite böcker om vuxen-adhd, som böcker av Vanna Beckman t ex, så har du mer svar på tal när folk kommer med att de också har en släng av ditten o datten.

[pcalma]

Jag har 4 barn, varav 3 av dessa har NPF. 5-åringen är extremt oflexibel o explosiv (hon har även bipolär sjukdom) de andra NPFbarnen är ju oxå väldigt oförutsägbara o det klarar inte min make av! Han är helt osjälvgående om inte jag stöttar upp o planerar hur o vad han ska göra, påminner honom på vägen osv. Han glömmer alla inboakde tider o jag får vara mamma även åt honom.
Han står nu i kö på utredning på NP-teamet. dessa svårigheter var inget jag märkte hos honom när vi först träffades, de har kommit efter hand som barnen som har kommit. Han ses som lat o folk klagar på att han inget gör osv o att han måste hjälpa mig mer osv.. men han KAN inte, för han behöver hjälp med att veta HUR..
Han har heller ingen empati där han kan leva sig in i hur jag mår o känner o det kvittar hur jag än försöker att förklara för honom.
När han fick remiss till utredn. o jag pratade med NP-teamet, som han bett mig att ringa, för att han aldrig fick tummen ur, så frågade de hur han mår av sina begränsningar. jag sa då att helt ärligt så mår JAG sämre än honom , för han lider inte av det. jag fångar upp han hela tiden, men är ensam i allt kaos hemma med barnen. Då sa hon att så är det ofta!
Jag tänker att du kanske klarat det "hyfsat" innan, men nu är bägaren full!?
Backar din man upp dig, så att dina svårigheter inte blir fullt så uppenbara som de är kanske?

[caffellatte]

Fanns ju även en artikelserie i nån tidning (DN eller SvD ahr jag för mig) för nåt år sen om kvinnor med ADHD. Nån hade visserligen ett hem som såg ut men inte alla...

[caffellatte]

Jag älskar att googla...
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/...kel_891631.svd
Första delen och där finns länkar till resten.

[Cherinne]

Min son som är 9 fick diagnosen adhd i våras(plus trotssyndrom & emotionell störning). Själv är jag manodepressiv, fast jag har aldrig varit depressiv och idag när jag är (snart) 38 år är jag väldigt medveten om min sjukdom och känner själv när jag går upp i varv. Säger att jag blir "uppvarvad" eller "speedad" - jag blir ej längre manisk, som jag kanske blev i 20-årsåldern. När jag läser om adhd så känner jag igen mig i det också, men vet inte om jag har tillräckligt mycket drag för att få en diagnos?

Det är mest problem för Theo i skolan. Nu till hösten går han i en ny klass. Eller hälften av hans gamla klass har slagit ihop med den här klassen. Det är mycket lugnare nu! Det fanns fler barn i gamla klassen som hade behov. Men Theo stör fortfarande, har svårt med koncentrationen och blir själv lätt störd. Han får utbrott ibland, men inte jätteofta. Det verkar inte som att han kommer få en resurs, fast nu vet jag inte.. för rektorn hade ett möte med Theos fröken fredagen innan höstlovet hastigt och lustigt. Det var efter en förälder i klassen tog upp att det fanns ett barn i vår klass med särskilda behov, som inte hade fått hjälp. Det var tydligen en politiker med på mötet så ja, det satte kanske lite fart på rektorn...

[malan537]

Det är som att läsa om mig själv...min sambo skulle dock aldrig gå med på en utredning : (

[Anonym]

Samma här, så himla bra skrivet - de mår inte sämst, det är vi som är medvetna, och inte bara irrar i ett kaos de inte vet om.....min sambo skulle säkert heller inte gå med på utredning....:-(

[pcalma]

Min man känner själv att han inte klarar av barnen. ¤ barn o 3 med NPF gör att vardagen är väldigt oförutsägbar o det funkar inte för honom. Jag har bett honom om det för min skull o BUP har pratat med honom.
Han har ett arbete (chefsbefattning) som han klarar ypperligt men det är för att det är så strukturerat där. han skulle inte fixa ngt annat.
Jag är med i styrelsen i Attention här i länet o där träffar jag många vuxna med NPF. Man väöjer själv OM man vill "gå ut" med att man har en diagnos o isf till vilka. Vi har bestämt att hålla detta inom familjen, mellan han o mig alltså, o BUP så klart..
Det jag hoppas att vhan kan få hjälp med är medicin så att han blir mer mer självgående. han har nog ADD om jag ställer diagnos för han har ingen motor alls.. Tydliggörande schema o så för honom med vad han ska göra i ständiga påminnelser, det gör jag ju nu. Jag har inte så mkt val just nu, men jag känner att jag har nog med mina 4 barn (varav ett är hans) o det blir för mycket att även ta hand om honom.
Jag känner mig ofta ensam då jag inte har någon att bolla mina tankar med, mina känslor. Ingen förstår. Jag har en bästa väninna o vi pratar mkt, men just denna tvåsamhet som ska råda när man är ett par, den finns inte här. Han kör sitt eget race liksom.
Detta hoppas jag att det blir lite ändring på. Jag anser att det är fel att rida på sin diagnos om ni förstår hur jag menar, o jag är rädd för att han kommer att göra det. Skylla på det för att han inte gör något o är delaktig i barnen. jag menar att man då måste anstränga sig ÄNNU mer för att hitta stragier för att klara av det. Man kan ju inte bara luta sig tillbaka.. Kanske lätt för mig att säga med, men jag känner så..

[Hallonmamman]

Tack alla ni som svarade! Skönt att höra att jag inte nödvändigtvis är ute och cyklar utan att man visst kan ha ADHD och ändå ha ett liv som ser bra ut på ytan. (eller, det där lät ju som att jag egentligen har det jättehemskt, det har jag inte, men jag har rätt stora problem med en del saker).

Någon undrade om det inte kunde vara så att min man är en starkt bidragande orsak till att mitt liv funkar så bra, och helt klart är det så! Innan vi träffades var mitt liv höggradigt kaotiskt men nu funkar det mycket bättre. Jag vet att han tycker att det är jobbigt att jag är så impulsiv, rastlös, okoncentrerad och benägen att överreagera, så han har det säkert inte så lätt alla gånger.

Det är verkligen en himla tur att min man inte är som jag för det hade nog inte blivit speciellt bra

[vajl]

Samtidigt så är du säkert (inbillar jag mig iaf) en frisk fläkt för honom och din omgivning, med ditt kreativa tänk, din nyfikenhet, din oräddhet och ditt go. Eller har jag fel?

[malan537]

Åh känner igen mig så väl..jag gör allt med barnen...idag frågade jag om han kunde hjälpa dottern med en sak eftersom jag skulle lägga sonen. För att få igång honom. Har vi körschema sa han då. sur såklart.