Om man är utan pappa och blir sjuk

[Svägesrskan]

Vad kan man då få för hjälp från samhället.
Min svägerska ska just in på operation och kommer att bli sängliggande ganska mycket. Nu har hon en man, som är dålig på att ta sitt ansvar, och har problem med barnpassningen och så. Men jag tänker på alla er ensamstående med frånvarande pappor/mammor (andra sidan jordklotet eller döda eller annat likvärdigt) Vad finns det för hjälp att få för er om ni först ligger två-tre dagar på sjukhus och sedan har flera veckors sjukdom i hemmet då ni absolut inte klarar av att hämta/lämna på dagis och laga mat och så.
Blir det hemtjänst som skjutsar barnen? Blir det soc och en extra assistent i hemmet? Omhändertas barnen under sjukdomstiden?
Usch vilket dilemma. Vet ni vad som händer?
Alla har väl släkt och vänner som kan ställa upp ganska mycket, men om det blir fyra veckor dygnet runt mer eller mindre då?

[Anonym]

ALLA har inte släkt och vänner som ställer upp! Jag är helt ensam pappan bor inte ens här och jag har haft turen att aldrig bli så sjuk. Soc måste väll ställa upp men vad det får för konsekvenser törs jag inte säga.

[Birgitta97]

Jag ställde frågan till soc en gång när min dotter var liten. Det enda de kan göra är att omhänderta barnet och placera det i jourhem/tillfälligt fosterhem. Det finns ingen hjälp att få i hemmet, eller med hämtning/lämning till förskola/skola. Man är grymt utlämnad, helt enkelt...

[LitenSparv]

Den här frågan har diskuterats här inne då och då. Alla är nog överens om att det ibland uppstår svåra situationer när man är helt ensamstående. Frågan är hur många som verkligen är HELT ensamma? De flesta barn har kanske ytterligare en förälder, mer eller mindre närvarande? Grannar? Vänner? Bekanta? Släktingar?

Det åligger samhället att göra mycket när det gäller att se till enskilda individers behov men jag har svårt att se hur våra sakttemedel ska kunna räcka till vad som helst. Den matematiken går ju inte ihop.
Att man skulle få taxiskjuts till skola plus assistent i hemmet i ett exempel som du nämner låter lite orimligt såvida man inte är helt utslagen. Det rör sig ju om en planerad operation.

En annan aspekt, om man vänder på det, är: hur bra är det egentligen för ett barn att växa upp med en förälder som helt saknar skyddsnät? Ingår inte det liksom lite i föräldrarollen att tänka på att man kan bli sjuk eller rentav dö, för det är ju ganska basic knowledge ändå?
Ur det perspektivet kan jag förstå att socialtjänsten drar öronen åt sig om någon ensamstående ringer och ber om hjälp med barnet vid tillfällig sjukdom eller planerad konvalescens, eftersom det indikerar att just det barnet har lite för dåligt stöd runt sig.

Provocerade jag någon nu, tro? Det var i så fall inte meningen.

[Tweedy]

Jag blir inte provocerad men jag har en kommentar till ditt inlägg där du skriver att man borde tänka på sin föräldraroll om man skulle dö.

Nu tror jag inte många tänker så och borde man egentligen det överhuvudtaget?! Bör man inte skaffa barn bara för att man inte har ett nätverk omkring sig? Isåfall är det mååånga mamor som borde vara barnlösa

Helt klart är ensamma föräldrar totalt utsatta vid akut/planerade operationer och vid sjukdomar. Jag anser att samhället inte hänger med de nya familjesammansättningarna som finns idag och det är lite synd.

[krax]

och håller nog med. Jag flyttade åter till min hemort efter att ha varit borta i 20 år när jag blev mamma (hade på känn att jag skulle bli ensam), och försöker aktivt få igång ett nätverk.

Anledningen är främst att jag tycker att mitt barn behöver många människor i olika åldrar omkring sig, tror starkt på "it takes a village to raise a child". En positiv bieffekt blir förstås att jag har människor att be om hjälp, om det skulle knipa, men det är inte grundorsaken till nätverkandet. Jag går alltså inte omkring och tänker att jag måste ha människor omkring mitt barn om utifall jag skulle trilla av pinn..!

Om det ändå nu inte är så att man har lyckats få ihop ett nätverk (det är rätt trögt!), så tycker jag att ett bra sätt att få hjälp på är att helt enkelt börja prata med folk (grannar, arbetskamrater, bekanta) om det som ska ske: "Jag ska snart genomgå en större operation, och är förstås orolig för hur det ska gå med mitt barns vardag..." etc. Om ingen nappar då, så får man helt fräckt fråga och be.

[LitenSparv]

Jag kan hålla med om att samhället är oflexibelt i vissa avseenden vad gäller nya familjesammansättningar. Helt klart. Det finns alltid justeringar som behöver göras (och ska göras) och det är väl också en ständigt pågående process.

Det jag menar är att samhället aldrig kan ersätta en förälder. Förskolan och skolan kan aldrig ta hela ansvaret för att barn ska må bra.
BVC och/eller sjukvården kan aldrig upptäcka alla barn som far illa.
Socialtjänsten kan inte ingripa i samtliga fall där det skulle behövas, ens om de ville. Det är både en fråga om pengar och metod.
Huvudansvaret för ett barns väl och ve vilar på föräldrarna. Där vet man att det finns faktorer som gör barnet mer utsatt (exempelvis missbruk eller psykisk ohälsa hos en förälder), och tyvärr är ju ensamt föräldraskap per definition mer utsatt än ett större nätvker. Jag menar inte att man måste välja bort att skaffa barn för att man inte har samma volym på umgänget som Michael Bindefeldt, men däremot att det är en av många saker man som förälder får fila lite på under barnets uppväxt.
Såklart är det bra att ha åtminstone ett litet nätverk runt sig. Och såklart är man väldigt utsatt om man som barn bara har en enda person i världen att luta sig mot. Den biten kan samhället knappast kompensera. De kan däremot uppmärksamma den som en riskfaktor och vara beredda att agera utifrån det perspektivet.

[LitenSparv]

Det var egentligen det jag ville komma fram till, men jag var luddig känner jag nu när jag läser ditt mer konkreta inlägg
Har man ett litet nätverk så är barnet mer utsatt. Det är en sak som man som förälder ansvarar över att försöka ändra på, speciellt om man råkar ut för ohälsa eller annat som gör att man inte förmår ta hand om sitt barn.

Det finns många vägar till att bättra på sitt nätverk. Flytt kan vara en variant, i andra fall kanske det rör sig om att få kontakt medandra vuxna genom öppna förskolor, föräldragrupper eller verksamhet som är mer specifikt inriktad på ensamståendes föräldraskap. Helt ensam borde ingen behöva vara, om det inte är så att man prompt vill det. Och då blir det i alla fall för mig ltie av en varningssignal.

[inte Moderat]

Vad kan man då få för hjälp från samhället.

Omhändertas barnen under sjukdomstiden?

Just så säger min hemska kommun (Vellinge) att det skulle bli så fall, med polishämtning och LVU. Så det är inte säkert att man skulle återlämna barnet förrän man fått en dom i Länsrätten emot sig.

Jag har ringt sociala jouren EN gång när jag var sjuk och sängliggande. Det gör jag aldrig om igen. Jag ska ligga död innan de rör mitt barn.

Jag hade tagit med henne till sjukhuset och bara sagt att "tyvärr, men jag får ingen hjälp med mitt barn så hon får stanna här med mig och ni kan inte skicka hem mig förrän jag är kry nog att ta hand om henne och hemmet igen".

[LitenSparv]

Om man gör som du föreslår gissar jag att man verkligen riskerar att socialtjänsten blir inkopplad. Vårdpersonal har ju som bekant anmälningsplikt enligt 14 kap 1§ SoL.

[ej Moderat]

Ur det perspektivet kan jag förstå att socialtjänsten drar öronen åt sig om någon ensamstående ringer och ber om hjälp med barnet vid tillfällig sjukdom eller planerad konvalescens, eftersom det indikerar att just det barnet har lite för dåligt stöd runt sig.

Provocerade jag någon nu, tro? Det var i så fall inte meningen.

Ja det gjorde du. Jag kan bara beklaga att din människosyn ser ut som den gör. Din värld är för liten, helt enkelt. Det måste så klart vara underbart att leva i en så pass omsluten liten bubbla där där allt bara är fint och tryggt. Det måste vara underbart att vara så befriad från verkliga problem eller att ens behöva se andra drabbas.

Jag tillhör den skaran av ensamstående föräldrar där det inte finns något riktigt stöd. Fadern finns inte i våra liv av olika skäl, mina syskon har för mycket med sitt och "har inte tid", min mor dog i cancer för många år sedan, min pappa är gammal och sjuklig, vännerna har jag tappat sedan jag fick barn för de var inte alls inne på den linjen och den ort jag bor på nu där anser de flesta sig vara för fina för att umgås med en ensamstående mamma eller så är de rädda att jag ska stjäla deras man för det är helt kört att få kontakt med folk här.

Det gör inte saken lättare att Vellinge är en moderatstyrd kommun där man anser att var och en ska sköta sitt.

Vad ska jag göra? Ska jag gå ut på gatan och kidnappa någon och tvinga vederbörande att ta hand om mitt barn?

[ej Moderat]

Om man gör som du föreslår gissar jag att man verkligen riskerar att socialtjänsten blir inkopplad. Vårdpersonal har ju som bekant anmälningsplikt enligt 14 kap 1§ SoL.

och vad sätter du för rubrik på den anmälan?

Vid det laget hade jag kunnat tala om för vårdpersonalen att jag redan ringt socialförvaltningen men att de vägrar hjälpa. Tycker du då det är bättre att man skickar polis och sliter ungen ur famnen på en förälder som ska opereras eller är det möjligen bättre att man ligger kvar hemma och dör eller låter barnet äta smulor från golvet tills man är så pass återställd att man åtminstone kan ta sig på alla fyra ut i köket för att värma ett par fiskpinnar?

Jag anser att be om hjälp, det är att ta ansvar. Men så som du skriver så är föräldraansvaret lika med att tro att man är någon slags robot eller övermänniska, fullkomligt osårbar. Det låter för mig som att leva i en lögn och vem vinner på det? Inte barnet i alla fall.

Har du verkligen aldrig någonsin varit sängliggande i t ex en influensa och behövt hjälp med att ta hand om dina barn?

[LitenSparv]

Jag är ledsen att jag provocerade dig.
Först och främst må jag låta inskränkt, men sanningen är den att jag nog prövat på lite olika sorters tillvaro i livet och har en slags referenspunkt som utgår från ett mellanting av dessa, även om min tillvaro idag är mer än trygg.

Det du beskriver om dig själv och sitt liv är beklagligt. Och såklart inte ditt fel- det handlar inte om att försöka skuldbelägga. Men kan du inte se att du blir mer sårbar om ensam än du skulle vara med ett stöd runt dig? Och innebär inte det då samtidigt en ökad utsatthet för ditt barn?

Ett ensamt föräldraskap kan, som jag ser det, absolut vara en riskfaktor för ett barn. Men det finns betydligt fler, och betydligt värre. Alla har vi våra svaga sidor, och det är väl bra om vi kan bättra på just dem?

När jag var ensam med dottern tänkte jag många gånger på vad som skulle hända om jag avled hastigt till följd av en olycka eller sjukdom. Jo, för det händer ju, vi läser om det i tidningen ibland och förfasas över att ett litet barn behövt sitta i dygn med sin döda förälder och tvingats dricka vatten ur badkaret samt äta smulor från golvet. Trauma.
Jag byggde upp system som gick ut på att dels lära dottern att ringa tidigt. Vi la in snabbuppringning på telefonen så hon bara behövde trycka en knapp. 1 för mormor och morfar, 2 för pappa, 3 för morbror o.s.v.
Jag såg också till att ha system runt mig som skulle fånga upp om jag plötdligt försvann, slutade höra av mig eller lät bli att svara. Det kräver ju faktiskt ingen större ansträngning, den biten kan man ju lösa över internet om man saknar irl-vänner.

För att återknyta till din inledning så vill jag påpeka att min människosyn är sådan att jag tycker att utsatta människor ska ha de bästa resurserna. Skillnaden är att när du fokuserar på den ensamstående förälderns utsatthet och behov (av avlastning, stöd m.m.) så fokuserar jag på barnets utsatthet och behov. För mig är barnperspektivet alltid viktigast.

Att vara ensamstående förälder är toppen, jag har varit det själv så länge att jag nog aldrig kommer se mig som annat. Hur nöjd jag än varit med min ensamhet har jag valt att se den som en riskfaktor för mitt barn, och därför försökt kompensera för den.

[LitenSparv]

Jag säger inte att jag tycker att vårdpersonalen SKA göra en anmälan i det exempelt du gav, bara att det finns en risk att de gör det om man talar omför dem att man måste stanna på sjukhuset för att man inte kan ta hand om sitt barn.
Självklart tycker jag inte en polishämtning vore optimalt, det är det garanterat aldrig.
Och att som förälder be om hjälp är toppen! Men man kanske inte alltid kan få hjälen just från samhället. Och kanske inte just i den form man önskar.

I de fall där man pga sjukdom eller olycka behöver hjälp med barnpassning vill man såklart ha det i form av temporär avlastning, inte LVU med polishämtning!
Då tänker jag så här, att framförhållning är bra.
Om man är ensamstående med noll nätverk borde man (som har varit min grundpoäng hela tiden) fokusera på de risker det innebär för barnet. Finns ingen möjlighet att bygga ut nätverket bör man kanske höra av sig till socialtjänsten och framföra sina behov av kontaktfamilj, vilket ju är en av de insatser soc erbjuder. Har man en sådan kan man säkerligen lösa den där sjukdomsperioden när den väl dyker upp, tror du inte?

Planering och framförhållning således, samt visst mått av självinsikt. Ensam är stark. Men inte starkast.

[Anonym2]

Har läst svaren på frågan men fattar inte riktigt! Är det nåt fel på en om man inte har ett nätverk med barnvakter i beredskap?
Det är ju så illa att man inte är lika poppis bland "mamma-pappa-familjer". Mor o farföräldrar orkar inte, bor för långt bort, syskon vill inte, nära vänner är inte lätt att skaffa. Och vilken granne skulle ställa upp villkorslöst i nöd?? Sånt läser man ju bara om i noveller.....
Ensamma mammor verkar otroligt starka och de som ingen hjälp och avlastning har måste ju klara allt själva! Summan blir att när man väl hittar nån att be om hjälp så får man till svara att -"du som är så stark klarar väl det själv?!"
Stödfamilj får man inte så lätt. Det krävs mer än att bara vara ensamstående.
Det ÄR inget fel på de ensamma ensamstående, vi är oftast sociala som sjutton men däremot de som står o tittar på och kritiserar utan att ge ett endaste jäkla handtag! Ni är väääldigt många!!!!!!

[Anonym]

Jag är ledsen att jag provocerade dig.
Först och främst må jag låta inskränkt, men sanningen är den att jag nog prövat på lite olika sorters tillvaro i livet och har en slags referenspunkt som utgår från ett mellanting av dessa, även om min tillvaro idag är mer än trygg.

Det du beskriver om dig själv och sitt liv är beklagligt. Och såklart inte ditt fel- det handlar inte om att försöka skuldbelägga. Men kan du inte se att du blir mer sårbar om ensam än du skulle vara med ett stöd runt dig? Och innebär inte det då samtidigt en ökad utsatthet för ditt barn?

Ett ensamt föräldraskap kan, som jag ser det, absolut vara en riskfaktor för ett barn. Men det finns betydligt fler, och betydligt värre. Alla har vi våra svaga sidor, och det är väl bra om vi kan bättra på just dem?

När jag var ensam med dottern tänkte jag många gånger på vad som skulle hända om jag avled hastigt till följd av en olycka eller sjukdom. Jo, för det händer ju, vi läser om det i tidningen ibland och förfasas över att ett litet barn behövt sitta i dygn med sin döda förälder och tvingats dricka vatten ur badkaret samt äta smulor från golvet. Trauma.
Jag byggde upp system som gick ut på att dels lära dottern att ringa tidigt. Vi la in snabbuppringning på telefonen så hon bara behövde trycka en knapp. 1 för mormor och morfar, 2 för pappa, 3 för morbror o.s.v.
Jag såg också till att ha system runt mig som skulle fånga upp om jag plötdligt försvann, slutade höra av mig eller lät bli att svara. Det kräver ju faktiskt ingen större ansträngning, den biten kan man ju lösa över internet om man saknar irl-vänner.

För att återknyta till din inledning så vill jag påpeka att min människosyn är sådan att jag tycker att utsatta människor ska ha de bästa resurserna. Skillnaden är att när du fokuserar på den ensamstående förälderns utsatthet och behov (av avlastning, stöd m.m.) så fokuserar jag på barnets utsatthet och behov. För mig är barnperspektivet alltid viktigast.

Att vara ensamstående förälder är toppen, jag har varit det själv så länge att jag nog aldrig kommer se mig som annat. Hur nöjd jag än varit med min ensamhet har jag valt att se den som en riskfaktor för mitt barn, och därför försökt kompensera för den.

...verkligheten du lever Kajo! DU är så förbannat duktig i allt så att man spyyyyyyyyyyyyyr! Du kan ju ta och dra åt.. ja du vet.. där pepparn växer..

[Achelois]

En aning över gränsen där? Nu är jag övertygad om att KAJO tål det, jag fattar bara inte vad som var så provocerande? Kan du förklara det för mig?

För iom att man blir förälder så ska man inte bara ta ansvar för sig själv, utan också för minst en till. Och att skaffa försäkringar för barnets hälsa är ju definitivt en av dem. Oavsett det är i form av socialt stöd eller en bilbarnstol.
Menar du att det är helt omöjligt att skaffa vänner eller bekanta? Låter sorgligt i så fall.

[Achelois]

Nu undrar jag hur dåligt du tror om mänskligheten? Jag har flyttat en sisådär 30ggr och jag gissar på att 95% av grannarna hade ställt upp om det var kris, en stund. Tjuriga syskon skulle ju göra det om det var så att du dog, eller?

Har ni någonsin bett om hjälp? Gått på öppna förskolan o bvc-grupper osv för att skaffa vänner? Varit ute vid lekparken och pratat med folk? Träffat de andra dagis/skolföräldrarna utan att tro att de har något emot er för att ni är ensamstående?
Har nån av er bjudit barnets kompisars föräldrar på fika?

[LitenSparv]

Japp, jag tål.
Och kanske förtjänar jag det också, jag är väl lite präktig i min framtoning ibland
Fast egentligen inte.
Jag menade just det du är inne på Aschelois, d v s man ser till att skydda sitt barn på olika vis. För att kunna göra det måste man ju känna till vilka riskfaktorer som finns och att vara ensam är ju absolut en sådan.
Jag som lever som särbo ser absolut min ensamhet som en riskfaktor för mina barn, därav mina ansträngningar för att skapa bra nätverk. Är det egentligen så präktikgt? Jag tycker snarare det handlar om att försöka fejsa sina sämre sidor.

[LitenSparv]

Jag känner inte igen din beskrivning av omgivningen. Tvärtom upplever jag att det ofta finns väldigt mycket stöd att få om man bara ser tillfällena.
Jag har haft tur att ha fantastisk uppbackning av mina föräldrar. Dock har jag samtidigt haft andra system för hjälp av avlastning. Dels barnflickor som jag betalat (när jag jobbat obekväma tider och inte kunnat hålla fritidstider m.m.), dels grannar, vänner och föräldrar till barnets kompisar (som ju kommit att bli mina vänner iofs).
Det är verkligen inget FEL på ensamstående, jag har levt ensam med barn i fjorton år ochser inte det sm något FEL. Däremot som en svag punkt.