Har världens goaste 9 åring här hemma, hon är omtänksam och världens bästa extramamma till hennes småsyskon.
Nu till problemet, Hon ljuger, och ljuger, kan aldrig erkänna att hon gjort fel.
Hon har varit så länge nu, och det blir bara värre och värre. Det första "stora" som var va att hon tog en guldpeng när vi var på ALV för 4 år sedan, sedan har det fortsatt. I förrgår så sprayade hon hårfärg , kom i hennes hår och lite överallt på toaletten, när jag frågade varför hon gjort så. (hon vet att hon inte får använda färgerna utan tillåtelse) blånekade hon, trots att hon hade färg i håret. I dag var det en liten docka som råkade ut för sprayfärgen, och jag hade bevis i färg på dotterns händer, men blånekar ändå. Hon tar saker utan lov, nu det senaste som fick min bägare att rinna över var att jag upptäckte att hon varit i min smyckeslåda och rotat, tänkte väl inte så mycket mer på det, sa till henne att hon får INTE rota i den själv, men att vi kan titta i den tillsammans nån gång. Men nu när jag tvättade upptäckde jag att jag tvättat mina morföräldrars vigselringar bl.a. Då har hon tagit flera smycken och lagt i en liten väska, och sedan glömt bort att hon har dom.
Har gått igenom lådan, och saknar några smycken, vill inte anklaga henne för det, men det låter ju ganska troligt eftersom hon tagit annat.
Jag vet inte vad jag ska göra, har provat allt tror jag, jag känner mig maktlös. Ska jag vara tvungen att låsa in allt i kassaskåp?
1
Vet inte vad jag skata mig till snart Har världens goaste 9 åring här hemma, hon är omtänksam och världens bästa extramamma till hennes småsyskon.
Nu till problemet, Hon ljuger, och ljuger, kan aldrig erkänna att hon gjort fel.
Hon har varit så länge nu, och det blir bara värre och värre. Det första "stora" som var va att hon tog en guldpeng när vi var på ALV för 4 år sedan, sedan har det fortsatt. I förrgår så sprayade hon hårfärg , kom i hennes hår och lite överallt på toaletten, när jag frågade varför hon gjort så. (hon vet att hon inte får använda färgerna utan tillåtelse) blånekade hon, trots att hon hade färg i håret. I dag var det en liten docka som råkade ut för sprayfärgen, och jag hade bevis i färg på dotterns händer, men blånekar ändå. Hon tar saker utan lov, nu det senaste som fick min bägare att rinna över var att jag upptäckte att hon varit i min smyckeslåda och rotat, tänkte väl inte så mycket mer på det, sa till henne att hon får INTE rota i den själv, men att vi kan titta i den tillsammans nån gång. Men nu när jag tvättade upptäckde jag att jag tvättat mina morföräldrars vigselringar bl.a. Då har hon tagit flera smycken och lagt i en liten väska, och sedan glömt bort att hon har dom.
Har gått igenom lådan, och saknar några smycken, vill inte anklaga henne för det, men det låter ju ganska troligt eftersom hon tagit annat.
Jag vet inte vad jag ska göra, har provat allt tror jag, jag känner mig maktlös. Ska jag vara tvungen att låsa in allt i kassaskåp?
Vad händer när hon ljuger? Rycker du på axlarna, blir du arg, drar du in veckopengen eller något annat, tar ni allvarliga samtal med henne båda föräldrarna eller vad händer?
Har någon ljugit för henne lika tydligt någon gång och hur reagerade hon i så fall då?
2
Vad händer när hon ljuger? Rycker du på axlarna, blir du arg, drar du in veckopengen eller något annat, tar ni allvarliga samtal med henne båda föräldrarna eller vad händer?
Har någon ljugit för henne lika tydligt någon gång och hur reagerade hon i så fall då?
Hej!
JAg känner igen din berättelse. Vi har en 10 årig tjej som beter sig likadant, hon ljuger/ljög om minsta lilla grej, stal pengar, ljög om läxor även när vi tog henne på bar gärning kunde hon ljuga in i d längsta. Vi drog in veckopengen,gav lekförbud och hade många allvarliga snack med henne om vikten av att inte stjäla eller ljuga. Vi berättade helt enkelt att vi kan inte lita på henne när hon ljuger och stjäl, vi nådde tillslut fram oh hon förstår nu att hon förstör bara för sig själv. Vi fick ha stenkoll på henne och när hennes bästis blev av med 1500 kr som en annan kompis tog, då fattade hon på riktigt att vi kan inte lita på henne. För vi misstänkte ju henne direkt...
3
Hej!
JAg känner igen din berättelse. Vi har en 10 årig tjej som beter sig likadant, hon ljuger/ljög om minsta lilla grej, stal pengar, ljög om läxor även när vi tog henne på bar gärning kunde hon ljuga in i d längsta. Vi drog in veckopengen,gav lekförbud och hade många allvarliga snack med henne om vikten av att inte stjäla eller ljuga. Vi berättade helt enkelt att vi kan inte lita på henne när hon ljuger och stjäl, vi nådde tillslut fram oh hon förstår nu att hon förstör bara för sig själv. Vi fick ha stenkoll på henne och när hennes bästis blev av med 1500 kr som en annan kompis tog, då fattade hon på riktigt att vi kan inte lita på henne. För vi misstänkte ju henne direkt...
Vad händer när hon ljuger? Rycker du på axlarna, blir du arg, drar du in veckopengen eller något annat, tar ni allvarliga samtal med henne båda föräldrarna eller vad händer?
Har någon ljugit för henne lika tydligt någon gång och hur reagerade hon i så fall då?
Hon rycker på axlarna som att det bryr henne inte. Vi har blivit arga, pratat allvar med henne, försökt tala om vad det kan få för konsekvenser om hon fortsätter. Vi har dragit in veckopeng, kompisförbud, tv förbud, inget hjälper.
Vad jag vet så är det inte någon som ljugit för henne, men man kanske skulle göra det för att visa, men samtidigt känns det fel.
4
Vad händer när hon ljuger? Rycker du på axlarna, blir du arg, drar du in veckopengen eller något annat, tar ni allvarliga samtal med henne båda föräldrarna eller vad händer?
Har någon ljugit för henne lika tydligt någon gång och hur reagerade hon i så fall då?
Hon rycker på axlarna som att det bryr henne inte. Vi har blivit arga, pratat allvar med henne, försökt tala om vad det kan få för konsekvenser om hon fortsätter. Vi har dragit in veckopeng, kompisförbud, tv förbud, inget hjälper.
Vad jag vet så är det inte någon som ljugit för henne, men man kanske skulle göra det för att visa, men samtidigt känns det fel.
Känns bra att höra andra som varit med om liknande, och har lyckats komma ur det, då kanske det finns hopp att hon ska kunnaändra sitt beteende, jag tror inte kompisarna har märkt av nått, och jag hoppas att hon inte börjar ljuga för dom.
5
Känns bra att höra andra som varit med om liknande, och har lyckats komma ur det, då kanske det finns hopp att hon ska kunnaändra sitt beteende, jag tror inte kompisarna har märkt av nått, och jag hoppas att hon inte börjar ljuga för dom.
I morse pratade jag lite med dottern igen, och förklarade igen vikten av att inte ta andras saker och att inte ljuga.
Först blånekade hon i vanlig ordning, men efter att ha ställt henne emot väggen rejält kröp det fram att hon tagit med sig smyckena till skolan. Hon lovade att hon inte gett bort några smycken, och jag frågade även en kompis till henne om hon fått något, men det hade hon inte.
Ska även på utvecklingssamtal i dag, så jag tänkte ta upp lite av det här med hennes fröken så de kan vara uppmärksamma.
6
tack för svaren
I morse pratade jag lite med dottern igen, och förklarade igen vikten av att inte ta andras saker och att inte ljuga.
Först blånekade hon i vanlig ordning, men efter att ha ställt henne emot väggen rejält kröp det fram att hon tagit med sig smyckena till skolan. Hon lovade att hon inte gett bort några smycken, och jag frågade även en kompis till henne om hon fått något, men det hade hon inte.
Ska även på utvecklingssamtal i dag, så jag tänkte ta upp lite av det här med hennes fröken så de kan vara uppmärksamma.
Det låter lite som att hon inte riktigt förstår vad hon gör mot andra och i förlängningen mot sig själv. Kanske är det dags att möta det? Som "Anonym" skriver nedan om hur hennes barn fick uppleva sig misstänkt för en stöld.
Jag skulle också tycka att det skulle kännas konstigt att gillra en fälla, men samtidigt är det kanske vad som behövs. Det går bättre in som insikt om man faktiskt upplever något på riktigt än bara hör någon påstå det.
7
Det låter lite som att hon inte riktigt förstår vad hon gör mot andra och i förlängningen mot sig själv. Kanske är det dags att möta det? Som "Anonym" skriver nedan om hur hennes barn fick uppleva sig misstänkt för en stöld.
Jag skulle också tycka att det skulle kännas konstigt att gillra en fälla, men samtidigt är det kanske vad som behövs. Det går bättre in som insikt om man faktiskt upplever något på riktigt än bara hör någon påstå det.
Låter som om ni håller på att få bukt med det. Vet inte om det direkt är någon hjälp, men jag kan berätta att jag själv var likadan när jag var liten. Det började tidigt. Jag tog pengar ur mammas plånbok för att köpa godis. Jag snattade fina saker i affärer. Det upptäcktes när jag var liten, eftersom jag inte kunde låta bli att visa mina saker och jag inte hade några egna pengar. Mina föräldrar talade allvar med mig och jag minns att jag skämdes, men jag kunde liksom inte låta bli! Mitt värsta minne var en gång var jag hos en kompis. Vi var nog 6 år då. De hade en hylla med små fina prydnadssaker (porslinskatter och allt möjligt). Jag tog några och tog med mig hem. Sedan kunde jag inte låta bli att ta med dem till lekis och visa upp dem. Och då säger min kompis att hon har likadana hemma. Det klart att hon genast märkte att de var borta och att alla förstod vem tjuven var!
Efter det tog jag nog aldrig mer något hemma hos någon annan, men jag fortsatte att snatta och slutade inte förrän jag åkte fast när jag var i 17-årsåldern. Då låg mamma hemma och grät när jag kom hem eftersom polisen hade ringt hem till henne. Efter det har jag aldrig tagit något alls - inte minsta lilla godisbit. Vet faktiskt inte vad som hade kunnat få mig att sluta tidigare. Nu skäms jag något fruktansvärt när jag tänker på dessa saker, men känner på något sätt att det var vuxenvärlden som misslyckades i att få mig på "rätt" stig. Vet inte dock inte vad som skulle ha hjälpt i mitt fall, faktiskt, för mina föräldrar försökte ju verkligen tala mig tillrätta. Sedan förstod de ju inte att jag snattade i affärer - jag lärde mig att gömma grejerna. Det var kläder och allt möjligt... Usch, nu har jag väl bara spätt på din oro, men min poäng är nog mest att det är otroligt viktigt att ni är misstänksamma. Mina föräldrar var nog lite för godtrogna.
8
Låter som om ni håller på att få bukt med det. Vet inte om det direkt är någon hjälp, men jag kan berätta att jag själv var likadan när jag var liten. Det började tidigt. Jag tog pengar ur mammas plånbok för att köpa godis. Jag snattade fina saker i affärer. Det upptäcktes när jag var liten, eftersom jag inte kunde låta bli att visa mina saker och jag inte hade några egna pengar. Mina föräldrar talade allvar med mig och jag minns att jag skämdes, men jag kunde liksom inte låta bli! Mitt värsta minne var en gång var jag hos en kompis. Vi var nog 6 år då. De hade en hylla med små fina prydnadssaker (porslinskatter och allt möjligt). Jag tog några och tog med mig hem. Sedan kunde jag inte låta bli att ta med dem till lekis och visa upp dem. Och då säger min kompis att hon har likadana hemma. Det klart att hon genast märkte att de var borta och att alla förstod vem tjuven var!
Efter det tog jag nog aldrig mer något hemma hos någon annan, men jag fortsatte att snatta och slutade inte förrän jag åkte fast när jag var i 17-årsåldern. Då låg mamma hemma och grät när jag kom hem eftersom polisen hade ringt hem till henne. Efter det har jag aldrig tagit något alls - inte minsta lilla godisbit. Vet faktiskt inte vad som hade kunnat få mig att sluta tidigare. Nu skäms jag något fruktansvärt när jag tänker på dessa saker, men känner på något sätt att det var vuxenvärlden som misslyckades i att få mig på "rätt" stig. Vet inte dock inte vad som skulle ha hjälpt i mitt fall, faktiskt, för mina föräldrar försökte ju verkligen tala mig tillrätta. Sedan förstod de ju inte att jag snattade i affärer - jag lärde mig att gömma grejerna. Det var kläder och allt möjligt... Usch, nu har jag väl bara spätt på din oro, men min poäng är nog mest att det är otroligt viktigt att ni är misstänksamma. Mina föräldrar var nog lite för godtrogna.
Det är ett impulsivt beteende som hon efteråt förstår är fel och då blånekar man.
Det hjälper inte att bli arg, det enda är att prata om vad som är ok och vad som inte är ok. Och inte bli arg. Hon saknar gränser för att resonera. Att titta i dina smycken borde vara tillåtet men inte att ta med smycken till skolan. Jag tycker att barn måste få kunna röra allt man har hemma men att lära sig att göra det fint utan att stöka till eller ta något eller förstöra.
Din ilska måste du styra för flickan förstår inte själv vad hon gör och behöver mycket mer vägledning än du trott. Vissa barn har lätt att förstå hur man uppför sig och andra som har "vidare ramar" behöver upprepning under lång tid. Tålamod.
9
Det är ett impulsivt beteende som hon efteråt förstår är fel och då blånekar man.
Det hjälper inte att bli arg, det enda är att prata om vad som är ok och vad som inte är ok. Och inte bli arg. Hon saknar gränser för att resonera. Att titta i dina smycken borde vara tillåtet men inte att ta med smycken till skolan. Jag tycker att barn måste få kunna röra allt man har hemma men att lära sig att göra det fint utan att stöka till eller ta något eller förstöra.
Din ilska måste du styra för flickan förstår inte själv vad hon gör och behöver mycket mer vägledning än du trott. Vissa barn har lätt att förstå hur man uppför sig och andra som har "vidare ramar" behöver upprepning under lång tid. Tålamod.
Tycker jag låter som bra råd! Jag tror inte heller att det hjälper att bli arg. Fast jag tycker nog att man kan få ha sina smycken i fred. Även vi föräldrar behöver några "fredade" saker! Att hon även går igenom andras personliga tillhörigheter visar ju att hon inte riktigt har en känsla för andras gränser, tycker jag. Och t.o.m. en mamma behöver ha sin privata sfär!
10
Tycker jag låter som bra råd! Jag tror inte heller att det hjälper att bli arg. Fast jag tycker nog att man kan få ha sina smycken i fred. Även vi föräldrar behöver några "fredade" saker! Att hon även går igenom andras personliga tillhörigheter visar ju att hon inte riktigt har en känsla för andras gränser, tycker jag. Och t.o.m. en mamma behöver ha sin privata sfär!
Förstår dig. Du känner väl dig maktlös....
När min äldsta var mkt mkt yngre (hon är 11 nu) sa jag många många gånger till henne att om hon gjort nåt fel kan hon alltid prata med mig - jag lovade henne att INTE bli arg. Hon sa ofta "du blir säkert bara arg" då hon ville berätta något. Jag bet ihop och hörde hennes sak, och sen pratade vi. Ofta fick det en konsekvens.
Jag kom på när hon var 10 år att det inte var konsekvensen hon var rädd för, utan att göra mig besviken eller ledsen eller arg. Så hon _ville_ ljuga för att undvika det, men gjorde det inte för hon visste det jag alltid sagt: hon kan alltid prata med mig.
Nu pratar hon om allt.
Är det nåt hon "gjort fel" säger hon "mamma förlåt men jag....och så berättar hon.
Det _känns_ bättre att hon berättar och vi kan reda ut det. Misstag och dumheter gör ju alla.
Nu ger jag henne mer och mer "frihet" och hon visar om och om igen att hon själv tar beslut och kan avgöra vad som är ok. Folk tror jag "tjatat på henne" om rätt och fel för hon tycks ha känsla för det. Men det har jag inte. Hoppas du får råd och det kan bli bättre.
11
Förstår dig. Du känner väl dig maktlös....
När min äldsta var mkt mkt yngre (hon är 11 nu) sa jag många många gånger till henne att om hon gjort nåt fel kan hon alltid prata med mig - jag lovade henne att INTE bli arg. Hon sa ofta "du blir säkert bara arg" då hon ville berätta något. Jag bet ihop och hörde hennes sak, och sen pratade vi. Ofta fick det en konsekvens.
Jag kom på när hon var 10 år att det inte var konsekvensen hon var rädd för, utan att göra mig besviken eller ledsen eller arg. Så hon _ville_ ljuga för att undvika det, men gjorde det inte för hon visste det jag alltid sagt: hon kan alltid prata med mig.
Nu pratar hon om allt.
Är det nåt hon "gjort fel" säger hon "mamma förlåt men jag....och så berättar hon.
Det _känns_ bättre att hon berättar och vi kan reda ut det. Misstag och dumheter gör ju alla.
Nu ger jag henne mer och mer "frihet" och hon visar om och om igen att hon själv tar beslut och kan avgöra vad som är ok. Folk tror jag "tjatat på henne" om rätt och fel för hon tycks ha känsla för det. Men det har jag inte. Hoppas du får råd och det kan bli bättre.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
