Jag får lite panik...

[-Nike-]

... var inne och läste på ank oktober där bebbarna har ploppat ut för ett tag sedan nu. Och det var inte en myskänsla jag fick precis! Började kallsvettas nästan, shit ska jag igenom allt det där en gång till? Sömnlösa nätter, vakna en eller två gånger i timmen, såriga bröstvårtor, tuttar som uppblåsta meloner, hormoner som rusar i kroppen, bebis som somnar om den ligger PÅ mig och inte annars. Sedan upp på morgonen, iväg med de andra barnen med grus i ögonen...

Vet inte om jag har nämnt det tidigare, men jag fick sömnproblem när vår andra dotter föddes. Hon sov, alla sov men jag låg vaken och stirrade i taket natt efter natt, superstressad:-( Det pågick i flera månader, tills jag till slut kollapsade och kroppen sa ifrån. Är livrädd att det ska hända igen, att det ska låsa sig och jag inte kommer att kunna sova. Har redan börjat få svårt att somna för att jag ligger och grubblar på det!

Nu blev det lite av varje i mitt inlägg, men jag undrar om det är flera som har fått hmm...kalla fötter? Och grubblar på hur sjutton vardagen ska gå ihop?

[HelenFr]

Absolut... nu har jag inga barn sen tidigare, men sömnproblem hade jag redan innan grav och det har blivit värre nu, och jag tänker också på hur det ska gå när bebben väl är född... Och allmänt hur vardagen ska bli eftersom jag inget vet...

[Mitt i vardagen]

Hej. Har nog inte kommit så långt ännu, men när man läser på de tidigare ankomstgrupperna så har man all anledning att få det. Inte minst för att det mesta som tas upp i ett sånt här forum är det jobbiga.

Men. Visst funderar man. Jag tänker jättemycket på hur supermycket det blir att diskutera och kompromissa kring. Jag är rädd att jag ska dominera för mycker när det handlar om omvårdnaden av barnet bara för att jag har mera erfarenhet av anras barn än vad sambon har.

Men jag tänkte på det här med sömnen. Jag är också orolig för det. Lite i alla fall. Men vet du, ska prata med din BM eller barnsköterskan så snart du ser att det är på väg åt det hållet. Så snart du märker att du ligger vaken fast du borde sova. Så att du inte behöver gå lika långt den här gången, om det skulle upprepa sig. Så att du kan få hjälp med insomningstabletter eller något snabbt för att bryta mönstret. Såna sover man ju inte djupare av, man bara somnar lättare.

[ango]

Jag har också "kalla fötter" till och från! Många tankar kring att börja om igen. Barnen är ju så stora nu och mer självgående, och så ska jag börja om med en bebis igen. Vaknätter, aldrig få äta i lugn och ro, ta långa bad i lugn och ro osv.
Självklart längtar jag efter bebis och ser otroligt mycket fram emot att den ska komma till oss, men samtidigt så har jag blivit "bekväm" och tycker det är så skönt att inte behöva tänka på att blöjor och nappar och extrakläder och allt vad det är ska med varenda gång man ska iväg.
Jag vet ju att vi kommer att klara av det, vi har ju gjort det förut, men visst finns det funderingar kring hur det kommer att bli! Dessa funderingar är ju i allra högsta grad normala nu i slutskedet också. Det är ju nu som vi vet att det är så nära bebis ankomst och vi ser slutet på graviditeten. Innan har det legat så långt fram att det gått att hålla funderingarna i schack.

[-Nike-]

På ett sätt är det lättare med första barnet eftersom du inte kommer att ha någon mer att hålla koll på- det är du själv och bebben. Nackdelen är just att allt är nytt:-) Mycket löser sig på vägen, men sömnproblem är tyvärr skitjobbigt att ha om man redan har splittrade nätter... Vi får stötta varandra härinne!

[-Nike-]

Förra gången sökte jag hjälp på VC, men det fanns ingen hjälp att få. Jag helammade dottern och läkaren ville inte skriva ut ngt annat än Atarax som jag blev däckad av i 24 timmar, men kunde ändå inte somna. Jag är utredd för min sömn och har konstaterad sömnstörning som jag ibland tar insomningstabletter för. Har så klart inte använt det under grav och tror ej att jag ska ta det när jag ammar heller, men du kanske har fått annan information?

Annars hoppas jag att min spikmatta och avlastning från maken/min mamma kommer att hålla mig ovanför ytan.

[-Nike-]

Ja, VAD har vi gett oss in på egentligen? Våra barn börjar också bli stora och det är så himla skönt! Vi sover hela nätterna igenom sedan flera år tillbaka (de nattvandrar men det är helt ok) och ändå kan jag ha strul med sömnen... Jag tröstar mig med att allt är övergående och tänker precis som du- vi har klarat det två gånger förut, det borde gå vägen nu med.

Sen hoppas jag (lite i hemlighet) på att få en liten som inte krånglar med ett och annat, utan sover snällt och är solstråle mest hela dagarna

[Häxa]

skönt att läsa ditt inlägg, trodde jag var ensam om det :-)
Ibland ser jag mig i spegeln och kommer ihåg allt det som nämndes och undrar om det är verkligen det vi ville, jag vill att bebisen ska kunna stanna 9månader till men samtidgt så vill jag att den ska ut snart, helst i Januari och inte innan :-)
Min son nu är tillräckligt stor att äta själv, ta på sig, sova bra under natten (vi samsover). inga blöjor, inga gråt utan att man vet varför och försöker lista ut varför, gå på toa i lugn och ro, sitta själv och äta utan att jag har en exktra något som sitter klistrad vid mina bröst dygnet runt. Samtidigt så längtar jag efter en liten söt bebis, min son var mycket lätt att ta hand om när han var liten, men nu blir de två som ska tas hand om och jag vet inte om min son vet vad det innebär att ha en bebis hemma, han frågade mig för några dagar sedan om när bebisen kommer ut, han är trött på den stora magen som är i vägen och han berättade att han saknar sova riktigt nära mig och han vill att bebisen ska ut snart så att han kan sova riktigt nära mig :-) Jag vet inte om sonen förstår att han ska nu dela uppmärksamheten med ett till barn och dela denna uppmärksamhet även från farmor och farfar (där han är just nu prinsen i palatset). Ja, många frågor och en del oro om hur detta kommer att fungera ihop. men men, allt kommer att ordna sig, tiden kommer att gå så fort att man inte märker något av det och efter ett tag börja sakna det igen :-)

[MammaMima]

Samma här!
Jag har tom "ångrat" mej några gånger...
Ibland har ja fått panik å tänkt "skit, va har vi gjort".
Allt e så bra nu. Killarna e stora, sover hela nätter. Ja, klarar sej i princip själva.
Nu måste man börja om.
Jag kommer säker att "straffas" eftersom båda sönerna sovit som änglar. Så jag är inställd på ett barn med kollik å massa problem... Vill verkligen inte känna såhär. Men jag tror att det blir bättre när vi väl är där...
Hoppas det inte blir samma med sömnen för dej... Isf hoppas jag att du får hjälp. Fråga om remiss på bvc istället. VC i Tullinge är tyvärr inte direkt kända för att vara bra. Snarare tvärtom. Hoppas verkligen att det löser sej med den biten för dej! Kram/Mima

[SweetChildOfMine]

....som har funderat mer än en gång på om vi är kloka eller ej.... Ångrade mig lite i början, hemskt, men sant... Eller inte ångrade, för jag vill ju ha ett barn till...men undrade hur smart det var egentligen nu när allt är så enkelt med en 5 åring och en 7åring. Vi är bekväma nu helt enkelt. Men jag längtar SÅÅÅÅÅ efter lillebror, ska bli så mysigt. Men som du skriver, sen minns man ju avlslag, rinnande mjölk, trötthet, kolik...hua. Bäst han håller sig inne ett tag till :-)

Trevlig helg!