Att bli äldre...

[Anonym]

små tråkiga upplevelser som jag börjat få är hur jag ser att utseendet försämras och hur jag känner mig ful och gammal, det är något nytt som jag aldrig tidigare känt.

Jag arbetar ihop med ett gäng som är 10-20 år yngre än mig. Jag är nästan äldst. Jag har efter tre barn sett att min kropp förvandlats från helt ok till nu när den blivit slapp och mer "plufsig" och tyvärr har jag inte hunnit eller prioriterat att hålla den i väldigt fysiskt fin form. Jag är inte överviktig men har några trivselkilon som jag jobbar på.

Mina kollegor är unga och söta/snygga och i fin form. Det är ett aktivt gäng så våra konferenser är ofta lagda så att vi badar ihop, övernattar i gemensamma stugor , på båtar osv. Platser där jag inte gärna vill vara brevid dessa "ungdomar" i bikini osv.

Dessutom har jag nu fått uppleva att de som blivit chefer är också flera år yngre än mig. Tilloch med har de mindre erfarenhet. Jag börjar känna mig osäker på mig själv. Det är som att jag inte har något att komma med längre. Förut ansågs jag som en påläggskalv.

Mina intressen med barnen, och hemmet är inte riktigt samma som de andras som mer hänger på krogen osv. Jag har valt att ta ett steg tillbaka i min karriär nu när barnen varit små (fick barn sent) vilket innebär att det är tufft att se nya chefer komma med sämre kompetens än mig och försöker sätta mig på plats.
En tjej jag jobbar med (nybliven chef) behandlar mig som jag är hennes barn ibland fast jag är äldre än hon-tufft.

Nu har jag börjat fundera på om jag skall försöka hitta ett annat jobb där jag slipper känna mig så gammal. Men vad? Eller skall jag börja hårdköra på gymmet och ta upp karriären igen.

Kan det vara skillnad på vad man jobbar med? Känner någon igen sig idetta och kan ge mig tips?

[Jost med Busfröna]

likadant. Speciellt när en 10 yngre väninna med endast 2 barn beklagar sig att andra inte håller sina kroppar i form.
Jag/vi har inga andra än oss själva som kan ha hand om barnen så någon egentid blir det knappast här.
Sen är det ju faktiskt svårare för varje graviditet att återfå den forna formen.

[Mella]

Jag kan inte ge så många tips, utan bara lite stöd i form av igenkänning ;-)
Jag var alltid en "hi-po", men känner mig lite över datum nu hehe. Jag hade chansen till några olika chefsjobb, men har tackat nej för att jag prioriterade annorlunda. Inte så att jag ångrar det, men ibland blir jag lite orolig att chansen gick mig förbi utan att nånsin komma tillbaka..
Men, som det är nu så finns inte så mycket utrymme till något annat än att prioritera familjen. Vi har tre småbarn hemma, försöker komma in i gemenskapen i byn vi flyttat till, försöker landa på fötterna igen efter att ha haft kriser efter att ha förlorat både far- och morföräldrarna under en kort period.. Det gör också att det inte finns något bra skyddsnät för oss för att barnvakta barnen. Det känns inte heller aktuellt med annan barnvakt förrän om något år.

Så just nu är livet just så här, och det kanske inte är så mycket att göra åt. Det går fler tåg senare, tror jag. (Är nästan mitt mantra ) Alternativet är att ta på mig för mycket och troligen tjonga in i väggen - vilket inte är något vidare bra alternativ..

[alosa]

Byt jobb. Ja, jag tror att det spelar stor roll hur kollegorna är, ålder är inte avgörande men kan spela stor roll i i kombination med förhållningssätt. Jag kan reta mig på att småbarnsmammor halker efter i karriären (när papporna tuffar på som tåget), men att man dessutom inte har förstånd att uppskatta din erfarenhet och komptens är inte bra. Att du börjar tvivla på dig själv och får dåligt samvete är allvarligt. Det kan vara läge att byta jobb och få uppskattning för den kunskap du faktiskt har. Det är inte det enklaste att byta arbete i en lågkonjunktur, men processen tar ofta lite tid så det kan vara bra att komma igång. Mentalt om inte annat. Känslan av att vara på väg kan ge dig lite distans till det som känns jobbigt på jobbet just nu och ett nytt mål som ger energi. Ta mina funderingar för vad det är, kanske kan de väcka någon idé. Kramar & lycka till!