Förra året hade sonen en bästa kompis som var ett år äldre. De håll ihop i vått och torrt, lekte och busade en del på dagis och min son "älskade" sin kompis som också var kille.
Nu har kompisen börjat i skolan och går inte kvar på dagis. Sonen saknar honom massor och har ringt flera gånger till kompisen om de kan leka. Kompisen vill inte sedan skolstart leka med min son. Han har alltid undvikande svar och även föräldrarna när sonen ringer. Vi har försökt på ett fint sätt säga till sonen att kompisen har fått andra kompisar och vill leka med dessa.
Vi vet inte varför det har blivit så här utan det vände bara på en dag. Nu har sonen velat leka i ett halv år, han ringer inte varje vecka utan det är sällan han ringer eftersom vi försökt avleda honom att ta kontakt med andra kompisar, men "älsklingskompisen" finns där hela tiden.
Nu ett tag har jag blivit irriterad av denna undvikande manöver varendra gång sonen har ringt så jag har låtit honom ringa oftare på eget bevåg för jag tycker det är fegt att inte säga till oss vad som är problemet. Detta smärtar min man och mig mycket och vi har verkligen försökt få in sonen på andra barnen men idag kom sonen hem med en julklapp som han har gjort till kompisen. Vad sjutton gör man?
Det enda vi kan komma på att kompisen inte vill leka är att sonen har varit/är lite förälskad i sin kompisen (vi hade inte blivit förvånade om han är homosexuell, vilket vi inte ser som något problem) men jag tycker ändå det är ett konstigt sätt från denna familjens håll att avvisa vår son konstant. Han är ju bara 5 år så homofobi redan verkar ju lite väl drastist.
Hur ska vi göra? Egentligen har jag god lust att fråga rent ut vad som är problemet för det hela påverkar vårt barn mycket, han är nedstämd och längtar så att få leka med sin kompis och är för liten att förstå när vi försöker förklara så gott vi nu kan.
1
Förälskad i en kompis Förra året hade sonen en bästa kompis som var ett år äldre. De håll ihop i vått och torrt, lekte och busade en del på dagis och min son "älskade" sin kompis som också var kille.
Nu har kompisen börjat i skolan och går inte kvar på dagis. Sonen saknar honom massor och har ringt flera gånger till kompisen om de kan leka. Kompisen vill inte sedan skolstart leka med min son. Han har alltid undvikande svar och även föräldrarna när sonen ringer. Vi har försökt på ett fint sätt säga till sonen att kompisen har fått andra kompisar och vill leka med dessa.
Vi vet inte varför det har blivit så här utan det vände bara på en dag. Nu har sonen velat leka i ett halv år, han ringer inte varje vecka utan det är sällan han ringer eftersom vi försökt avleda honom att ta kontakt med andra kompisar, men "älsklingskompisen" finns där hela tiden.
Nu ett tag har jag blivit irriterad av denna undvikande manöver varendra gång sonen har ringt så jag har låtit honom ringa oftare på eget bevåg för jag tycker det är fegt att inte säga till oss vad som är problemet. Detta smärtar min man och mig mycket och vi har verkligen försökt få in sonen på andra barnen men idag kom sonen hem med en julklapp som han har gjort till kompisen. Vad sjutton gör man?
Det enda vi kan komma på att kompisen inte vill leka är att sonen har varit/är lite förälskad i sin kompisen (vi hade inte blivit förvånade om han är homosexuell, vilket vi inte ser som något problem) men jag tycker ändå det är ett konstigt sätt från denna familjens håll att avvisa vår son konstant. Han är ju bara 5 år så homofobi redan verkar ju lite väl drastist.
Hur ska vi göra? Egentligen har jag god lust att fråga rent ut vad som är problemet för det hela påverkar vårt barn mycket, han är nedstämd och längtar så att få leka med sin kompis och är för liten att förstå när vi försöker förklara så gott vi nu kan.
Små barns sexualitet handlar oftast bara om dem själva så om denna "förälskelse" säger något om om hans sexuella läggning i framtiden tror jag att det är för tidigt att uttala sig om. Men det är en problematisk situation som ni är långt ifrån ensamma om. Att börja skolan är en stor förändring som gör att barn växer. Det är då inte ovanligt att de växer ifrån gamla vänner. Den som då blir lämnad måste få sörja för dennes känslor och vilja att leka har ju inte förändrats. Kanske blir det annorlunda när även er son börjar skolan och de åter befinner sig i samma miljö.
2
Små barns sexualitet handlar oftast bara om dem själva så om denna "förälskelse" säger något om om hans sexuella läggning i framtiden tror jag att det är för tidigt att uttala sig om. Men det är en problematisk situation som ni är långt ifrån ensamma om. Att börja skolan är en stor förändring som gör att barn växer. Det är då inte ovanligt att de växer ifrån gamla vänner. Den som då blir lämnad måste få sörja för dennes känslor och vilja att leka har ju inte förändrats. Kanske blir det annorlunda när även er son börjar skolan och de åter befinner sig i samma miljö.
Vi ska inte vara rädda för att våra barn ska få uppleva besvikelser, det är föräldrarnas uppgift att stötta vid sådana tillfällen.
Jag tror att det i den andra familjen inte finns någon mer orsak än att deras barn sagt att han "inte vill" leka med er son, att han vuxit ifrån honom eller något sådant.
Jag tycker inte att du ska gräva i det utan försöka förklara för din son att folk ibland glider ifrån varandra. Att det är ok och att sånt händer. Alla behöver vi lära oss att relationer tar slut. Jag tycker inte att det är bra att du pressar på deras vänskap på något sätt och irriterar den andra familjen.
Jag förstår att ni själva är ledsna och besvikna på att er son inte längre har sin kära vän kvar och det gör inte det hela precis lättare för ert barn.
När man stöttar i brustna relationer ska man inte hänvisa till att det finns andra framtida nya vänner utan acceptera sorgen över just denna rätt och slätt. Det är viktigt att ni som föräldrar okejar det som hänt och inte tar det hårt och ledsamt.
Homosexualitet tycker jag inte att du ska fundera över på grund av din sons förtjusning i sin kompis. Men kanske du har andra orsaker till att fundera över det?
3
Vi ska inte vara rädda för att våra barn ska få uppleva besvikelser, det är föräldrarnas uppgift att stötta vid sådana tillfällen.
Jag tror att det i den andra familjen inte finns någon mer orsak än att deras barn sagt att han "inte vill" leka med er son, att han vuxit ifrån honom eller något sådant.
Jag tycker inte att du ska gräva i det utan försöka förklara för din son att folk ibland glider ifrån varandra. Att det är ok och att sånt händer. Alla behöver vi lära oss att relationer tar slut. Jag tycker inte att det är bra att du pressar på deras vänskap på något sätt och irriterar den andra familjen.
Jag förstår att ni själva är ledsna och besvikna på att er son inte längre har sin kära vän kvar och det gör inte det hela precis lättare för ert barn.
När man stöttar i brustna relationer ska man inte hänvisa till att det finns andra framtida nya vänner utan acceptera sorgen över just denna rätt och slätt. Det är viktigt att ni som föräldrar okejar det som hänt och inte tar det hårt och ledsamt.
Homosexualitet tycker jag inte att du ska fundera över på grund av din sons förtjusning i sin kompis. Men kanske du har andra orsaker till att fundera över det?
En 5-åring har ingen sexualitet över huvudtaget! Och små barn uttrycker ofta nära vänskap i termer av "förälskelse" (tex att de är "kära" i kompisen) - helt normalt och har ingenting med sexuell kärlek att göra.
Det allra mest troliga är väl att kompisen tröttnat på sonen. Säkert känner de andra föräldrarna att det är lite jobbigt att säga det rent ut. Nu när han själv är "stor" vill han inte leka med någon som är "liten" och går på dagis. Drabbade båda mina söner när de var i den åldern (och på samma sätt "dumpade" min yngsta en av sina ett år yngre kompisar i samband med att han började skolan). Väldigt tråkigt och gör verkligen ont att se barnet bli ledset. Men chansen finns nog att killarna hittar tillbaka till varandra när de blir lite äldre.
Ring och prata med föräldrarna och förklara hur er kille känner sig. Så kan de förklara hur deras son tänker. Kanske kan ni lösa det så att killarna kan träffas.
Men också viktigt att prata med sonen om att kompisar kommer och går, för det kommer han råka ut för fler gånger.
4
En 5-åring har ingen sexualitet över huvudtaget! Och små barn uttrycker ofta nära vänskap i termer av "förälskelse" (tex att de är "kära" i kompisen) - helt normalt och har ingenting med sexuell kärlek att göra.
Det allra mest troliga är väl att kompisen tröttnat på sonen. Säkert känner de andra föräldrarna att det är lite jobbigt att säga det rent ut. Nu när han själv är "stor" vill han inte leka med någon som är "liten" och går på dagis. Drabbade båda mina söner när de var i den åldern (och på samma sätt "dumpade" min yngsta en av sina ett år yngre kompisar i samband med att han började skolan). Väldigt tråkigt och gör verkligen ont att se barnet bli ledset. Men chansen finns nog att killarna hittar tillbaka till varandra när de blir lite äldre.
Ring och prata med föräldrarna och förklara hur er kille känner sig. Så kan de förklara hur deras son tänker. Kanske kan ni lösa det så att killarna kan träffas.
Men också viktigt att prata med sonen om att kompisar kommer och går, för det kommer han råka ut för fler gånger.
Uttryckte mig snabbt och slarvigt. Menar så här: små barn är inte hetero-, bi- eller homosexuella. Att påstå något sådant är att projicera vuxna kategorier på barn (och ganska osmakligt). Däremot har ju barn sexualitet i den meningen att de utforskar sina kroppar, kan bli kära i varandra osv. Men att säga "min 5-åring är kanske homosexuell" är för mig ett helt galet påstående.
6
Uttryckte mig snabbt och slarvigt. Menar så här: små barn är inte hetero-, bi- eller homosexuella. Att påstå något sådant är att projicera vuxna kategorier på barn (och ganska osmakligt). Däremot har ju barn sexualitet i den meningen att de utforskar sina kroppar, kan bli kära i varandra osv. Men att säga "min 5-åring är kanske homosexuell" är för mig ett helt galet påstående.
Barn har visst en sexuallitet, jag tycker det är befängt att uttrycka att de inte har det. Att jag misstänker att mitt barn är homosexuellt är väl inget konstigt, de blir inte det över en natt i vuxenålder. Jag har släktingar som är homo som har vetat detta hela tiden även i barnåldern. Jag skrev inte att han är det utan att jag misstänker detta och att om det är så ser vi inte detta som ett problem men det verkar vara mer att alla andra tycker att det är ett problem som har skrivit här.
Vi går inte och säger till honom att han är si eller så men jag har mina misstankar, självklart kanske det inte stämmer men mycket av det jag har anat under min uppväxt m.m. har stämt så jag hade inte blivit förvånad om det är så.
7
Barn har visst en sexuallitet, jag tycker det är befängt att uttrycka att de inte har det. Att jag misstänker att mitt barn är homosexuellt är väl inget konstigt, de blir inte det över en natt i vuxenålder. Jag har släktingar som är homo som har vetat detta hela tiden även i barnåldern. Jag skrev inte att han är det utan att jag misstänker detta och att om det är så ser vi inte detta som ett problem men det verkar vara mer att alla andra tycker att det är ett problem som har skrivit här.
Vi går inte och säger till honom att han är si eller så men jag har mina misstankar, självklart kanske det inte stämmer men mycket av det jag har anat under min uppväxt m.m. har stämt så jag hade inte blivit förvånad om det är så.
Vi har förklarat och försöker okeya men det är inte lätt att ha en 5 åring som är jätteledsen och inte har någon kompis kvar att leka med. Klart att han kommer att finna nya kompisar men han har varit så fixerad vid denna vän att det är bara denna kompisen som finns i hans tankar.
Men hur ska jag göra när han vill ringa till kompisen, han vill ju ringa varje vecka. Ska man stoppa det eller ska han få ringa? Det är ju inte så att vi säger att ring du utan vi har låtit honom ringa ibland och ibland föreslagit någon annan kompis. Hur ska vi göra med julklappen, sonen kommer bli grymt besviken att han inte får något tillbaka.
8
Vi har förklarat och försöker okeya men det är inte lätt att ha en 5 åring som är jätteledsen och inte har någon kompis kvar att leka med. Klart att han kommer att finna nya kompisar men han har varit så fixerad vid denna vän att det är bara denna kompisen som finns i hans tankar.
Men hur ska jag göra när han vill ringa till kompisen, han vill ju ringa varje vecka. Ska man stoppa det eller ska han få ringa? Det är ju inte så att vi säger att ring du utan vi har låtit honom ringa ibland och ibland föreslagit någon annan kompis. Hur ska vi göra med julklappen, sonen kommer bli grymt besviken att han inte får något tillbaka.
Jag håller helt med dig om att man inte kan bestämma om en femåring är hetero eller homosexuell men jag tror att föräldrar ibland kan ha vissa aningar som senare i livet får sin förklaring. Men så är jag också en av dem som tror att vår sexualitet är en medfödd egenskap och rätt hanterat är sexualitet något helt naturligt.
Men visst, jag förstår att du värjer dig i diskussionen för det kan lätt bli osmakligt som du säger.
9
Jag håller helt med dig om att man inte kan bestämma om en femåring är hetero eller homosexuell men jag tror att föräldrar ibland kan ha vissa aningar som senare i livet får sin förklaring. Men så är jag också en av dem som tror att vår sexualitet är en medfödd egenskap och rätt hanterat är sexualitet något helt naturligt.
Men visst, jag förstår att du värjer dig i diskussionen för det kan lätt bli osmakligt som du säger.
Ditt svar speglar den stora ledsenhet som ni föräldrar känner inför er sons besvikelse. Jag har alltid varit rak med mina barn och därmed inte "krusat" besvikelserna utan låtit dem vara som de är, hårda. Jag tror att att motgångar är lättast att förstå om de är "opaketerade" och får ett "ok" av föräldrarna - att vi säger att "sånt händer" och är förstående men inte själva blir ledsna och på något sätt förstorar sorgen.
Dessutom anser jag att det som förälder är bättre att grunda hemma och klargöra hur det ligger till än att slagen ska komma helt chockerande utifrån. Men även när man berättar hemma hur landet ligger kan det hända att barnet behöver bemöta motgången "därute" och slå sitt huvud i väggen helt själv.
Ni föräldrar ska inte vara rädda för barnets besvikelser. Barndomen är en tid när man behöver få lära sig att möta besvikelser och lära sig att komma över dem och det med hjälp av familjen som inte ska vara vare sig klämkäcka eller ledsna.
11
Ditt svar speglar den stora ledsenhet som ni föräldrar känner inför er sons besvikelse. Jag har alltid varit rak med mina barn och därmed inte "krusat" besvikelserna utan låtit dem vara som de är, hårda. Jag tror att att motgångar är lättast att förstå om de är "opaketerade" och får ett "ok" av föräldrarna - att vi säger att "sånt händer" och är förstående men inte själva blir ledsna och på något sätt förstorar sorgen.
Dessutom anser jag att det som förälder är bättre att grunda hemma och klargöra hur det ligger till än att slagen ska komma helt chockerande utifrån. Men även när man berättar hemma hur landet ligger kan det hända att barnet behöver bemöta motgången "därute" och slå sitt huvud i väggen helt själv.
Ni föräldrar ska inte vara rädda för barnets besvikelser. Barndomen är en tid när man behöver få lära sig att möta besvikelser och lära sig att komma över dem och det med hjälp av familjen som inte ska vara vare sig klämkäcka eller ledsna.
Jag tycker att en av de saker (kanske inte alltid så roliga) som man måste lära sig som barn är att att tolka de sociala koderna. Man ringer två eller tre gånger och föreslår lek. Funkar det inte då så väntar man på att den andra parten ska ringa. Ringer den inte så är den antagligen inte intresserad. Då lägger man ner. Det är hårt och det är smärtsamt. Och det kommer hända gång på gång livet igenom. Jag tror ni kräver för mycket som vill ha en förklaring från föräldrarna. Antagligen finns det ingen förklaring. Deras son har gått vidare. Låt det bero.
Jag skulle som förälder till er son säga nej. Du får inte ringa, och nej, det är inte lämpligt att lämna över en julklapp till någon som man inte lekt med på ett halvår. Jag förstår att det är jättejobbigt att behöva göra er son ledsen, men situationen är som den är.
Lägg ned nu. Kanske kan ni framåt våren (när folk är ute), ta en promenad åt deras håll, och säga hej och prata lite. Känna lite på dom utan att tränga sig på. Verkar de glada över att se er kanske ni kan göra ett nytt försök då.
PS, jag känner med er son. Varför träffade jag ingen som han när jag själv var barn? Jag var nämnligen den som ingen ringde till... jag hade så gärna haft din son som kompis. Hoppas han hittar nån som uppskattar hans intensiva uppskattning.
12
Jag tycker att en av de saker (kanske inte alltid så roliga) som man måste lära sig som barn är att att tolka de sociala koderna. Man ringer två eller tre gånger och föreslår lek. Funkar det inte då så väntar man på att den andra parten ska ringa. Ringer den inte så är den antagligen inte intresserad. Då lägger man ner. Det är hårt och det är smärtsamt. Och det kommer hända gång på gång livet igenom. Jag tror ni kräver för mycket som vill ha en förklaring från föräldrarna. Antagligen finns det ingen förklaring. Deras son har gått vidare. Låt det bero.
Jag skulle som förälder till er son säga nej. Du får inte ringa, och nej, det är inte lämpligt att lämna över en julklapp till någon som man inte lekt med på ett halvår. Jag förstår att det är jättejobbigt att behöva göra er son ledsen, men situationen är som den är.
Lägg ned nu. Kanske kan ni framåt våren (när folk är ute), ta en promenad åt deras håll, och säga hej och prata lite. Känna lite på dom utan att tränga sig på. Verkar de glada över att se er kanske ni kan göra ett nytt försök då.
PS, jag känner med er son. Varför träffade jag ingen som han när jag själv var barn? Jag var nämnligen den som ingen ringde till... jag hade så gärna haft din son som kompis. Hoppas han hittar nån som uppskattar hans intensiva uppskattning.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
