Jag är nu i vecka 9 tror jag och har börjat tvivla på om jag och min fästman vekrligen ska ha barn nu.
Det senaste så har vi bara bråkat och bråkat minst en gång om dagen och det har inte bvit bättre sen graviditeten vilket jag hade hoppats på.
Jag har pratat med honom om det nu hela förmiddagen och han förstår vad jag menar och håller med mig.
Men ändå är det ju inte lätt val att göra, jag har ju velat ha barn hur länge som helst.
Vi bestämde att vi skulle tänka på det idag och bestämma oss imorgon.
Och om vi nu bestämmer oss för att göra abort så blir den väl kirurgisk(?) och det känns ju liksom inte bättre.
Hjälp mig! Hur ska jag göra?!
1
Börjar tvivla Jag är nu i vecka 9 tror jag och har börjat tvivla på om jag och min fästman vekrligen ska ha barn nu.
Det senaste så har vi bara bråkat och bråkat minst en gång om dagen och det har inte bvit bättre sen graviditeten vilket jag hade hoppats på.
Jag har pratat med honom om det nu hela förmiddagen och han förstår vad jag menar och håller med mig.
Men ändå är det ju inte lätt val att göra, jag har ju velat ha barn hur länge som helst.
Vi bestämde att vi skulle tänka på det idag och bestämma oss imorgon.
Och om vi nu bestämmer oss för att göra abort så blir den väl kirurgisk(?) och det känns ju liksom inte bättre.
Har varit i en liknande situation men eftersom jag så gärna ville ha barn och älskade pappan till barnet så valde jag att fortsätta graviditeten. Jag ville så gärna tro att det skulle fungera. Det var fantastiskt att vara gravid och det var härligt att känna den samhörighet med pappan som det innebär att få barn tillsammans. Jag har inte ångrat det, men jag skall samtidigt säga att jag inte insåg då vilket stort val det egentligen var för det är en commitment för resten av livet. Nu är vår dotter drygt 3 år och vi separerade för ca ett år sedan eftersom det var för mycket bråk och frustration trots kärlek. Jag är glad att min dotter idag är trygg och inte förknippar hennes föräldrar med bråk på något sätt. Vi kunde inte fortsätta men om man har en grundkärlek, verkligen tycker om varandra och båda vill ha barn så måste man våga leva fullt ut och även fullfölja en graviditet och tro att det kan fungera (alla kan ju inte bli gravida på beställning heller).
Kan även säga att jag gjorde en kirurgisk abort (skrapning) i samband med vår separation och det var smidigt och är mindre dramatiskt än att föda ut det aborterade fostret hemma vilket jag har hört från en vän var förknippat med blödning och mer känslostormar. Jag var säker på min sak då och hade bestämt mig så det kändes rätt (men eftersom jag är i en ålder när jag inte har så otroligt många år kvar på mig att skaffa fler barn så har jag ändå tankar ibland på om jag faktiskt gjorde rätt).
Om du redan nu verkligen ser det som osannolikt att ni kommer att vara tillsammans om 5 år så kanske det är dumt att fortsätta som ett par om du faktiskt vill ha barn och familj. Men om ni vill vara tillsammans och är kära så kör på. Självklart ett val som skall kännas rätt i magen för Dig och Din fästman.
Lycka till
Jag är nu i vecka 9 tror jag och har börjat tvivla på om jag och min fästman vekrligen ska ha barn nu.
Det senaste så har vi bara bråkat och bråkat minst en gång om dagen och det har inte bvit bättre sen graviditeten vilket jag hade hoppats på.
Jag har pratat med honom om det nu hela förmiddagen och han förstår vad jag menar och håller med mig.
Men ändå är det ju inte lätt val att göra, jag har ju velat ha barn hur länge som helst.
Vi bestämde att vi skulle tänka på det idag och bestämma oss imorgon.
Och om vi nu bestämmer oss för att göra abort så blir den väl kirurgisk(?) och det känns ju liksom inte bättre.
Hjälp mig! Hur ska jag göra?!
2
Har varit i en liknande situation men eftersom jag så gärna ville ha barn och älskade pappan till barnet så valde jag att fortsätta graviditeten. Jag ville så gärna tro att det skulle fungera. Det var fantastiskt att vara gravid och det var härligt att känna den samhörighet med pappan som det innebär att få barn tillsammans. Jag har inte ångrat det, men jag skall samtidigt säga att jag inte insåg då vilket stort val det egentligen var för det är en commitment för resten av livet. Nu är vår dotter drygt 3 år och vi separerade för ca ett år sedan eftersom det var för mycket bråk och frustration trots kärlek. Jag är glad att min dotter idag är trygg och inte förknippar hennes föräldrar med bråk på något sätt. Vi kunde inte fortsätta men om man har en grundkärlek, verkligen tycker om varandra och båda vill ha barn så måste man våga leva fullt ut och även fullfölja en graviditet och tro att det kan fungera (alla kan ju inte bli gravida på beställning heller).
Kan även säga att jag gjorde en kirurgisk abort (skrapning) i samband med vår separation och det var smidigt och är mindre dramatiskt än att föda ut det aborterade fostret hemma vilket jag har hört från en vän var förknippat med blödning och mer känslostormar. Jag var säker på min sak då och hade bestämt mig så det kändes rätt (men eftersom jag är i en ålder när jag inte har så otroligt många år kvar på mig att skaffa fler barn så har jag ändå tankar ibland på om jag faktiskt gjorde rätt).
Om du redan nu verkligen ser det som osannolikt att ni kommer att vara tillsammans om 5 år så kanske det är dumt att fortsätta som ett par om du faktiskt vill ha barn och familj. Men om ni vill vara tillsammans och är kära så kör på. Självklart ett val som skall kännas rätt i magen för Dig och Din fästman.
Lycka till
Jag är nu i vecka 9 tror jag och har börjat tvivla på om jag och min fästman vekrligen ska ha barn nu.
Det senaste så har vi bara bråkat och bråkat minst en gång om dagen och det har inte bvit bättre sen graviditeten vilket jag hade hoppats på.
Jag har pratat med honom om det nu hela förmiddagen och han förstår vad jag menar och håller med mig.
Men ändå är det ju inte lätt val att göra, jag har ju velat ha barn hur länge som helst.
Vi bestämde att vi skulle tänka på det idag och bestämma oss imorgon.
Och om vi nu bestämmer oss för att göra abort så blir den väl kirurgisk(?) och det känns ju liksom inte bättre.
Ring en barnmorska för ett samtal, ångest ånger rädsla är mycket vanliga reaktioner på insikten att det ska bli ett barn och de ansvar som följer även vid eftrlängtade graviditeter det kan var normalt.
5
Ring en barnmorska för ett samtal, ångest ånger rädsla är mycket vanliga reaktioner på insikten att det ska bli ett barn och de ansvar som följer även vid eftrlängtade graviditeter det kan var normalt.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
