Snälla, finns det nån med barn över 6 år som kan tala om för mig att man som mamma överlever och kommer hyggligt helskinnad ur den här fasen?! Min dotter, som visserligen aldrig har varit "tyst och fin", har blivit spritt språngande galen!
Jag vet, jag har läst om hur andra föräldrar upplever att deras barn blir vresiga och ilskna och allt möjligt, men min unge har faktiskt blivit nån slags minimal tonåring i kubik... Hon kan vara tolv år ena stunden, sansad och prata glatt och klokt om det ena och det andra eller för den delen medlidsamt meddela mig att jag inte fattar nånting, för att i nästa stund vråla som en treåring fast med en noshörnings tyngd och en bålgetings intensitet.
Jag ser mig själv som i en skämtteckning där jag står med håret fladdrande i vinddraget från hennes gastande mun, hakan vilande på tårna och ögonen vitt uppspärrade av fasa. Vem är trollungen som har landat i mitt liv?!
Man undrar ju lite vad kompisarnas föräldrar ska säga när hon kastar sig på golvet och skriker rakt ut av hela sin kraft när hon förlorar i memory? Efter att ha blivit tagen av banan en stund för nedkylning springer hon gormande tillbaka och vrålar till kompisen "du vinner ju hela tiden". Jaha, hallå, ni spelade ett spel? Som du tog fram?...
Vid cykelturen cyklar hon resolut ifrån oss på stora vägen och ser knäckt ut när jag senare påpekar att hon inte får lov att cykla längre än si och så ifrån oss, för att i nästa stund skrika som en psykotisk gorilla för att hjälmen och mössan inte uppför sig exakt som hon har tänkt sig. Det tar en halvtimme att samla ihop henne för att baxa hem henne eftersom cykelturen bara inte går att genomföra med öppen mun (ja hon vrålar ju konstant) i tio minus.
Vad gör man? Hur handskas man med den typen av hjärnskador? Det är svårt, för å ena sidan vill man ju helst ha välartade barn som fungerar i alla sammanhang alltid, å andra sidan har jag faktiskt en ambition att bekräfta och låta mina barn vara de de är - eller nåt... Ja jag vet inte, just nu vill jag bara vråla "hjälp!".
1
galen unge Snälla, finns det nån med barn över 6 år som kan tala om för mig att man som mamma överlever och kommer hyggligt helskinnad ur den här fasen?! Min dotter, som visserligen aldrig har varit "tyst och fin", har blivit spritt språngande galen!
Jag vet, jag har läst om hur andra föräldrar upplever att deras barn blir vresiga och ilskna och allt möjligt, men min unge har faktiskt blivit nån slags minimal tonåring i kubik... Hon kan vara tolv år ena stunden, sansad och prata glatt och klokt om det ena och det andra eller för den delen medlidsamt meddela mig att jag inte fattar nånting, för att i nästa stund vråla som en treåring fast med en noshörnings tyngd och en bålgetings intensitet.
Jag ser mig själv som i en skämtteckning där jag står med håret fladdrande i vinddraget från hennes gastande mun, hakan vilande på tårna och ögonen vitt uppspärrade av fasa. Vem är trollungen som har landat i mitt liv?!
Man undrar ju lite vad kompisarnas föräldrar ska säga när hon kastar sig på golvet och skriker rakt ut av hela sin kraft när hon förlorar i memory? Efter att ha blivit tagen av banan en stund för nedkylning springer hon gormande tillbaka och vrålar till kompisen "du vinner ju hela tiden". Jaha, hallå, ni spelade ett spel? Som du tog fram?...
Vid cykelturen cyklar hon resolut ifrån oss på stora vägen och ser knäckt ut när jag senare påpekar att hon inte får lov att cykla längre än si och så ifrån oss, för att i nästa stund skrika som en psykotisk gorilla för att hjälmen och mössan inte uppför sig exakt som hon har tänkt sig. Det tar en halvtimme att samla ihop henne för att baxa hem henne eftersom cykelturen bara inte går att genomföra med öppen mun (ja hon vrålar ju konstant) i tio minus.
Vad gör man? Hur handskas man med den typen av hjärnskador? Det är svårt, för å ena sidan vill man ju helst ha välartade barn som fungerar i alla sammanhang alltid, å andra sidan har jag faktiskt en ambition att bekräfta och låta mina barn vara de de är - eller nåt... Ja jag vet inte, just nu vill jag bara vråla "hjälp!".
Jo,de flesta föräldrar kommer någorlunda helskinnade ur den där 6-års fasen även om det absolut inte käns så just då.
Jag har två stycken som har kommit igenom det och en som kommer dit om ett par år.
Jag har nog fortfarande vettet i behåll(tror jag i allafall;-))
Kämpa på!
2
Jo,de flesta föräldrar kommer någorlunda helskinnade ur den där 6-års fasen även om det absolut inte käns så just då.
Jag har två stycken som har kommit igenom det och en som kommer dit om ett par år.
Jag har nog fortfarande vettet i behåll(tror jag i allafall;-))
Kämpa på!
.. men min mamma och jag minns att när jag var 9-10 år och började komma in i puberteten så var jag sådär som du beskriver ditt barn. Men jag kommer själv ihåg att jag stod och bölade, skrek och drog mig i håret när mamma högg ved... "för att veden kanske fick ont..." så mamma trodde på allvar att jag hade en skruv lös men så var det inte.
Jag tror att du kan ringa BUP och få svar på om det ditt barn gör är normalt, vilket jag iof tror att det är. Lycka till och hoppas att hon (och du)kommer ur den här perioden helskinnade
Du skriver på ett kul sätt förresten
3
inget bra svar .. men min mamma och jag minns att när jag var 9-10 år och började komma in i puberteten så var jag sådär som du beskriver ditt barn. Men jag kommer själv ihåg att jag stod och bölade, skrek och drog mig i håret när mamma högg ved... "för att veden kanske fick ont..." så mamma trodde på allvar att jag hade en skruv lös men så var det inte.
Jag tror att du kan ringa BUP och få svar på om det ditt barn gör är normalt, vilket jag iof tror att det är. Lycka till och hoppas att hon (och du)kommer ur den här perioden helskinnade
Jag tror säkert det är normalt, men jag vet inte hur jag ska handskas med det riktigt. Allt som är normalt är ju inte enkelt...
Kommer du ihåg vad du tänkte och kände när du stod där och gormade? Och vad hade hjälpt dig?
5
Jag tror säkert det är normalt, men jag vet inte hur jag ska handskas med det riktigt. Allt som är normalt är ju inte enkelt...
Kommer du ihåg vad du tänkte och kände när du stod där och gormade? Och vad hade hjälpt dig?
Har dina båda varit likadana i den där fasen? Har du ngn behandling att tipsa om? Vadderad cell kanske? Kasnke ska man inte tro att man ska kunna gå på restaurang eller bland känsliga personer, bara lägga allt på hyllan tills det kommer bättre tider?
6
Har dina båda varit likadana i den där fasen? Har du ngn behandling att tipsa om? Vadderad cell kanske? Kasnke ska man inte tro att man ska kunna gå på restaurang eller bland känsliga personer, bara lägga allt på hyllan tills det kommer bättre tider?
Kanske en bra lösning... Finns det några sexårspensionat där de låser in dem nåt år så kan man hämta dem sen när det låter tyst och fint utanför cellen? Lysande affärsidé! Nån härdad, hårdhudad gammal häktesvakt kunde utöka sin kompetens genom att öppna ett sånt ställe.
Nä, det är ju en härlig period också, man ser så mycket utveckling. De lär sig läsa och kompisrelationerna utvecklas och de slutar på dagis förstår och ser saker i världen omkring dem på ett nytt sätt och allt möjligt. Och det är väl därför det är så himla jobbigt för dem!
Jag undrar bara hur man tar sig an dem på bästa sätt? Vad behöver man bäst då när de vrålar och håller på?
7
Kanske en bra lösning... Finns det några sexårspensionat där de låser in dem nåt år så kan man hämta dem sen när det låter tyst och fint utanför cellen? Lysande affärsidé! Nån härdad, hårdhudad gammal häktesvakt kunde utöka sin kompetens genom att öppna ett sånt ställe.
Nä, det är ju en härlig period också, man ser så mycket utveckling. De lär sig läsa och kompisrelationerna utvecklas och de slutar på dagis förstår och ser saker i världen omkring dem på ett nytt sätt och allt möjligt. Och det är väl därför det är så himla jobbigt för dem!
Jag undrar bara hur man tar sig an dem på bästa sätt? Vad behöver man bäst då när de vrålar och håller på?
Njae,storebror ,som nu är 10 år,har alltid varit ganska sansad och lugn.INga större utbrott av ilska eller så men just i 6-årsåldern blev han mycket mer känslig och oftare ledsen.
Mellansyrran har alltid haft ett härftigt humör men när hon var 3 år och 6 år så var det som allra värst men skrikutbrott flera ggr per dag och hon kunde slänga sig på golvet osv.Nu är hon 8 år och betydligt lugnare.Som oftast går det att resonera med henne.
Jag har nog inte så många tips tyvärr mer än att härda ut.Försök bibehålla lugnet och inte bli arg för det gör ingen nytta alls.Jo,det GÅR att gå på restaurang och andra saker men man kanske inte ska ta finaste och dyraste restaurangen och ta med i beräkningen att man kanske får avsluta lite tidigare än vad man tänkt sig.Det som är en tröst är att det GÅR ÖVER:
8
Njae,storebror ,som nu är 10 år,har alltid varit ganska sansad och lugn.INga större utbrott av ilska eller så men just i 6-årsåldern blev han mycket mer känslig och oftare ledsen.
Mellansyrran har alltid haft ett härftigt humör men när hon var 3 år och 6 år så var det som allra värst men skrikutbrott flera ggr per dag och hon kunde slänga sig på golvet osv.Nu är hon 8 år och betydligt lugnare.Som oftast går det att resonera med henne.
Jag har nog inte så många tips tyvärr mer än att härda ut.Försök bibehålla lugnet och inte bli arg för det gör ingen nytta alls.Jo,det GÅR att gå på restaurang och andra saker men man kanske inte ska ta finaste och dyraste restaurangen och ta med i beräkningen att man kanske får avsluta lite tidigare än vad man tänkt sig.Det som är en tröst är att det GÅR ÖVER:
Mitt lilla änglamonster var ordentligt påfrestande mellan 3 och 6 år. Sen blev hon en klok och harmonisk tjej. Humör, visst, men det gick att diskutera med henne och hon kunde betrakta sitt eget beteende lite mer. Nu är hon en rätt lugn tonåring och jag hoppas att vi har fajtats klart.
Jag har en son med en autismspektrumstörning också och han har aldrig haft nån trotsålder så jag ser trotsåldrarna som naturliga utvecklingsfaser som är något positivt.
10
Ja, man kommer ur! Mitt lilla änglamonster var ordentligt påfrestande mellan 3 och 6 år. Sen blev hon en klok och harmonisk tjej. Humör, visst, men det gick att diskutera med henne och hon kunde betrakta sitt eget beteende lite mer. Nu är hon en rätt lugn tonåring och jag hoppas att vi har fajtats klart.
Jag har en son med en autismspektrumstörning också och han har aldrig haft nån trotsålder så jag ser trotsåldrarna som naturliga utvecklingsfaser som är något positivt.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
