Skrivet: 2010-01-02, 00:27
#1
Näe, nu är jag sådär trött igen (långt)
Jag tror jag ger upp snart. Det här projektet med att få lite fart på sambon har misslyckats kapitalt, och det erkänner han också till viss del. Det känns som att det fortfarande är jag som tar initiativet till allt som ska göras, och det han gör blir inte ens ordentligt gjort.
Bara som exempel kan jag berätta att när han röjer upp i köket efter middagen så får varken diskbänken, spisen, bordet eller golven någon uppmärksamhet. Han ställer in disken, punkt. Det står gärna kvar en stekpanna på spisen också, och grytlappar och underlägg ligger kvar på bordet.
Ska han tömma kattlådan lyfter han ur klumparna, och fyller eventuellt på lite mer sand. Är han på riktigt noggrannt humör sopar han bort gruset från golvet också. Men att tömma helt och skura ur lådan? Det har han gjort EN enda gång sedan vi skaffade katterna i våras. Tro fan att det stinker i det badrummet! Att katterna kissar lite varstans är jag inte heller förvånad över. (Varken jag eller mina barn går in i det badrummet, för det är så äckligt. Vi har en egen toa på övervåningen som jag städar själv.)
Och på kvällarna är det i princip alltid jag som sitter med Lo tills hon somnar, trots att jag behöver jobba (bloggar som jobb) och han tittar på tv bara. Och är Lo på dåligt humör, övertrött eller gasig i magen, ja då kan man ge sig fan på att han har för ont i ryggen, benen eller huvudet för att ta hand om henne, eller så får han migrän och måste lägga sig. Alternativt att han är så trött att han inte har något tålamod alls med henne, så hon skriker ännu värre, och jag tar henne för att jag inte står ut att se det.
Migränen är ny sedan en vecka tillbaka, och har kommit två gånger under den tiden, senast ikväll när Lo började skrika fem minuter efter att jag gett henne till honom så att jag skulle kunna jobba. Så jag fick ta Lo, göra mat, byta blöja, byta sängkläder i spjälsängen eftersom de var nerkissade (allt medan hon skrek eftersom hon ville vara i famnen och somna), och sitta med henne tills hon gick att lägga ner, en timme efter att han gått och lagt sig. Då tänkte jag vara lite duktig och sortera rentvättberget innan jag tog dagens dusch som jag ännu inte haft tid med. Men när jag går in i tvättstugan är det första jag ser min svindyra och mycket älskade yllekofta, numera i storlek för en fyraåring. Trevligt att han tvättat... Eller nåt. Så jag ledsnade, sket fullständigt i tvätten och satte mig med datorn istället.
Folk säger att första tiden med bebis är jobbig. Sömnbrist osv. Vi har ingen sömnbrist, Lo sover mellan 23 och 08, han är bara som en zombie ändå! Jag satt uppe och jobbade till tre inatt, medan alla andra sov, för det är bara då jag får tid att göra det. (Gott nytt år förresten!) Jag somnade vid halv fem eftersom sambon snarkar som en skördetröska. Lo vaknade åtta, och jag puttade på sambon för jag tyckte han kunde gå upp som hade sovit lite längre. Han blev skitsur, som vanligt, men gick upp. Två timmar senare går jag upp, då går han och lägger sig, och jag låter honom sova till nästan halv ett, för då var vi vrålhungriga och jag kan inte laga lunch och ta hand om grabbarna och Lo samtidigt. (Har en son med diagnos, så jag kan inte lämna dem ensamma en minut ens utan att ett världskrig bryter lös.) Skickar upp ena sonen för att väcka sambon, och han kommer ner som ett åskmoln en stund senare. Ytterligare en halvtimme senare har han lyckats gå på toa och ta en cigg, och vi har fortfarande ingen lunch på bordet.
Dagen fortsatte i samma anda, men jag orkar inte skriva längre...
Jag ser ingen ljusning på det hela, det verkar som att jag helt enkelt gjort det klassiska misstaget att bli ihop med någon som man hoppas kommer ändra sig. Men det gör de ju aldrig. Så då återstår bara att ge upp antar jag? Antingen accepterar jag att leva med vuxet barn och får ta allt ansvar och jobb själv, eller så flyttar jag. Just nu lutar det verkligen åt det senare.