Näe, nu är jag sådär trött igen (långt)

[emmaf]

Jag tror jag ger upp snart. Det här projektet med att få lite fart på sambon har misslyckats kapitalt, och det erkänner han också till viss del. Det känns som att det fortfarande är jag som tar initiativet till allt som ska göras, och det han gör blir inte ens ordentligt gjort.
Bara som exempel kan jag berätta att när han röjer upp i köket efter middagen så får varken diskbänken, spisen, bordet eller golven någon uppmärksamhet. Han ställer in disken, punkt. Det står gärna kvar en stekpanna på spisen också, och grytlappar och underlägg ligger kvar på bordet.
Ska han tömma kattlådan lyfter han ur klumparna, och fyller eventuellt på lite mer sand. Är han på riktigt noggrannt humör sopar han bort gruset från golvet också. Men att tömma helt och skura ur lådan? Det har han gjort EN enda gång sedan vi skaffade katterna i våras. Tro fan att det stinker i det badrummet! Att katterna kissar lite varstans är jag inte heller förvånad över. (Varken jag eller mina barn går in i det badrummet, för det är så äckligt. Vi har en egen toa på övervåningen som jag städar själv.)

Och på kvällarna är det i princip alltid jag som sitter med Lo tills hon somnar, trots att jag behöver jobba (bloggar som jobb) och han tittar på tv bara. Och är Lo på dåligt humör, övertrött eller gasig i magen, ja då kan man ge sig fan på att han har för ont i ryggen, benen eller huvudet för att ta hand om henne, eller så får han migrän och måste lägga sig. Alternativt att han är så trött att han inte har något tålamod alls med henne, så hon skriker ännu värre, och jag tar henne för att jag inte står ut att se det.

Migränen är ny sedan en vecka tillbaka, och har kommit två gånger under den tiden, senast ikväll när Lo började skrika fem minuter efter att jag gett henne till honom så att jag skulle kunna jobba. Så jag fick ta Lo, göra mat, byta blöja, byta sängkläder i spjälsängen eftersom de var nerkissade (allt medan hon skrek eftersom hon ville vara i famnen och somna), och sitta med henne tills hon gick att lägga ner, en timme efter att han gått och lagt sig. Då tänkte jag vara lite duktig och sortera rentvättberget innan jag tog dagens dusch som jag ännu inte haft tid med. Men när jag går in i tvättstugan är det första jag ser min svindyra och mycket älskade yllekofta, numera i storlek för en fyraåring. Trevligt att han tvättat... Eller nåt. Så jag ledsnade, sket fullständigt i tvätten och satte mig med datorn istället.

Folk säger att första tiden med bebis är jobbig. Sömnbrist osv. Vi har ingen sömnbrist, Lo sover mellan 23 och 08, han är bara som en zombie ändå! Jag satt uppe och jobbade till tre inatt, medan alla andra sov, för det är bara då jag får tid att göra det. (Gott nytt år förresten!) Jag somnade vid halv fem eftersom sambon snarkar som en skördetröska. Lo vaknade åtta, och jag puttade på sambon för jag tyckte han kunde gå upp som hade sovit lite längre. Han blev skitsur, som vanligt, men gick upp. Två timmar senare går jag upp, då går han och lägger sig, och jag låter honom sova till nästan halv ett, för då var vi vrålhungriga och jag kan inte laga lunch och ta hand om grabbarna och Lo samtidigt. (Har en son med diagnos, så jag kan inte lämna dem ensamma en minut ens utan att ett världskrig bryter lös.) Skickar upp ena sonen för att väcka sambon, och han kommer ner som ett åskmoln en stund senare. Ytterligare en halvtimme senare har han lyckats gå på toa och ta en cigg, och vi har fortfarande ingen lunch på bordet.
Dagen fortsatte i samma anda, men jag orkar inte skriva längre...

Jag ser ingen ljusning på det hela, det verkar som att jag helt enkelt gjort det klassiska misstaget att bli ihop med någon som man hoppas kommer ändra sig. Men det gör de ju aldrig. Så då återstår bara att ge upp antar jag? Antingen accepterar jag att leva med vuxet barn och får ta allt ansvar och jobb själv, eller så flyttar jag. Just nu lutar det verkligen åt det senare.

[dimmar]

Du skriver inget om hur Ni kommunicerar. Sitter Ni någonsin ned och pratar om situationen och hur Ni båda uppfattar den?
Ett klassiskt misstag i förhållanden är att man upplever problem men talar inte ut om dem. Ett samtal är bättre än en diskussion om det är möjligt men samtalsteknik är ett annat kapitel.

Sedan är det ju så (enligt min åsikt) att det är i princip omöjligt att få någon att förändras. Det man oftast åstadkommer är kompromisser i olika grader.

Ge upp är inget alternativ heller tycker jag. Hitta en ny riktning och ta den, med eller utan sambo, tänk på vad som är viktigt för dig och de du älskar.

[Zalander]

Det är verkligen tråkigt att det är såhär mellan er. Har ni pratat om det? Har du sagt att du faktiskt funderar ibland på att det är ohållbart? Eller är han en sådan som grymtar surt och går därifrån eller bara börjar bråka/försvara sig? Ibland är det ju omöjligt att få till en bra diskussion..

Och min erfarenhet är att det GÅR att förändra en person. Det gäller bara att få denne att vakna upp och se allvaret. Vill man så kan man.

[emmaf]

Jodå, vi har pratat. Både korta samtal där det mest konstateras att situationen är ohållbar och att det måste bli en förändring, att vi båda mår dåligt av det hela osv. Och långa samtal där jag skrivit listor, gjort städscheman och berättat hur det verkligen känns. Och så några bråk förstås. Han säger att han vill ändra sig, men det spelar liksom ingen roll, han kan skärpa sig i ett par dagar men sedan är det likadant igen.

Jag är helt ovan vid det här, har bara levt i jämställda förhållanden innan, och kan inte fatta hur jag hamnade i den här situationen! Är besviken på allt, honom och mig själv för att jag gått i den här klassiska kvinnofällan...

[MissyMK]

Jag säger som du, det går faktist att förändras, om man vill. De finaste man kan ge någon anna är att slipa sina kanter så att man bättre passar in.

Men jag undrar också vad han säger? Hur är kommunikationen. Jag o min bästis (vi har känt varandra sen 8ttan, det är skitmesigt att hålla på med bästis i min ålder, men hon är verkligen min bästis. ;o)) brukar snacka om det där med att plocka upp. Om jag plockar upp efter middagen så skiner köket. Om Jocke gör det, så...ehh..skiner det inte.
Han gör lite som skrivet ovan. Tar in disken. Men vi har llöst det som så att jag har verkligen förlarat för honom hur jag vantrivs med vardagsstök som blir till ett berg, när jag är oförmögen att fejja som innan och att det känns som jag är "fast" hemma i stök annars.
Så vi har gjort upp så att han inet skall ta det personligt när jag sen mässa "baby, grytlapparna, de där tomma glasen, mjölet vid kaffebryggaren, kökshanddukarna som är på golvet, Nellis matbestick som är under bordet..nej, att torka bord är inte att dra med en trasa på en plats- man måste flytta på saker...skölj trasan mellan varven..". Jag kände mig som dagisfröken, men detta är en on going projekt alltså. ;o)

Han kan plocka upp efter en fika i soffan och kvar lämnas smulor, tekopp, smörkniv osv och jag bara gapar och undrar vad som försiggår i huvudet. Vad är grejjen? Hosw min bästis är det exakt samma sak, hon skall få bebis i april. Vi fattar helt enkelt inte.
Men, han har så sjukt mycket fantastiska kvaliteer som gör att jag har överseende.

Han tar alltid hand om tvätten, viker, dammsuger, skurar o torkar golv, vattnar blommor, tar hand om alla räkningar, handlar o lagar mat, tar hand om stora o lilla tjejen, badar med dem, läser saga, leker, spikar, tar hand om min mamma, borrar hennes skåp, åker o handlar med henne när hon behöver hjälp med att köpa tyngre saker osv. Han är bara lite av den där förvirrade professortypen. O visst får jag utbrott ibland jag med. Jag lämnar hemmet topp skick på kvällen o vaknar till ett bombnedslag i varje rum. Badrummet råder det undantagtillstånd efter att de badat, kläder, torra som blöta överallt, badleksaker överallt, allt är ommöblerat o flyttat. I hallen råder "you will find us by the trail of toys". Köket är som McDonalds bollhav. O vardagsrummet förvandlat till stökigt lekland med reklam här, lite mer kläder, lite frukostrester osv..
Då har jag så svprt att uppskatta vad allt det här stöket står för. ATt min man o dotter haft en underbar morgon med massa upptåg o bus. Jag blir bara..."arrrrggghhhhh".

Men om han inte tog hand om hushållet/mig på andra sätt så skulle det bli ohållbart. Om jag upplevde att han slackade på alla håll så skulle jag faktiskt inte stå ut. Och det är som du säger Emmaf, man kan tänka att alla hans fina kvaliter gör att jag står ut med honom trots hans enorma slarvighet eller så väljer jag att inte leva med honom.
Men jag säger som så, att det är inte bara sömnbristen som ställer till det med småbarn, allt annat också. Man "får" inte göra något drastiskt det första året.

Är det hans första barn?

Jag borde ha koll på det, jag vet, men icke..sorry.

Kram

ps. adressen till din blogg...

[MissyMK]

O jo. jag glömde nämna, vi har löst detta med kvinnofälal o manslathet med en städerska. Nu har hon haft julledigt o därför har vi varit tvugna att städa extramycket nu under jul, plus att julen o vintern är en extremt stökig tid. Thank god så kommer hon nu på frregad ige. Love!
Jag sa till Jocke att om du fprtsätter städa slarvigt så får du helt enkelt lösa det med en städersla för husfridens skull. Detta var inna bebis. För att jag vill inte förvandlas till ett gnatmonster o ha ångest över att huset ser ut som ett bombnedslag. Jag vill ha min tid till kul grejjer o ongarna. Tycker dock att jag plockar efter dem 24/7 ändå..
Är det ett alternativ för er?

[emmaf]

Jag har sagt att om det ska vara såhär så bor jag hellre själv, det fick honom att inse allvaret för en stund, men sedan blev det som vanligt igen. Och det är faktiskt helt sant, hellre bor jag själv med alla barnen och vet att allt ansvar ligger på mig än att jag ska bli besviken varje gång han inte tar sin del.

Men visst har du rätt, han är svår att prata med för han blir oftast förbannad och känner sig påhoppad, och börjar försvara sitt beteende istället för att försöka komma fram till en lösning. Sedan måste jag erkänna att jag inte alltid är så bra på att diskutera på ett konstruktivt sätt heller, för jag blir ju så arg, besviken och ledsen! Men vi har haft vettiga samtal om problemet också.

Jag tycker också "vill man så kan man", och det gör att jag tror att sambon faktiskt inte vill förändra sig. För han säger att det är sååå svårt att ändra sig, att jag måste ge det tid. Men hur lång tid ska det behöva ta att börja städa? Själv tycker jag ju att det bara är att bestämma sig...

[emmaf]

Jag har tänkt tanken, men insett att vi inte har råd just nu. För som läget ser ut nu går det knappt runt varje månad. Vilket naturligtvis är skitjobbigt, och upptar en stor del av sambons huvud. Det är mycket det han skyller på när han inte orkar städa, att det är så mycket i hans huvud att han inte kan få plats för städning, renovering m.m. också. Men hallå, jag tänker väl också på att vi är panka, och tycker det är asjobbigt, men inte får det mig att släppa allt annat för det?

[MissyMK]

Jag vet inte hur länge man skall ge tid?
Jag hamnar ju in en sån roll nu att jag vill säga till dig vad su skall säga för att få effekt. ;O) O det är inte kanske just det du vill höra.

Men fråga honom ifall det krävs att du skall flytta för at han skall inse allvaret och fråga då varför det måste gå till ytterligheter för att han skall förstå.
Hur vill han ha det? Vilken typ av uppdelning? Vill han bli påmind varje dag utan att ta det personligt? Det är också en sak, att man atr det personligt. ATt man känner sig påhoppad när vi påpekar sysslor soms kall göras i hemmet. Men man måste på något sätt få det att funka utan att varje erinran om hjälp inte blir ett påhopp på hur värdelös man är. Det är svårt, men man kan komma till klarhet och kompromiss.

Jag har topp tre saker som jag blir vansinnig utav som Jocke ser efter och Nr1 är att lägga tillbaka saker pronto efter man använt dem och inte låta dem ligga framme. Så som dataprylar, laddare till diverse grejjer man laddat, verktyg, reklam, strykjärn osv..

[MissyMK]

Men precis... Håller med dig. Låter som han fastnat i en dålig spiral. Är det hans första barn? Första seriösa förhållande?

[Zalander]

Jag vet av erfarenhet hur det är att vara "på andra sidan", alltså den som måste förändras. Jag kan nog jämföra mig med din sambo på en del ställen.. jag är uppväxt i ett hus med fullkomligt kaos på grejerna överallt, städning var väl inte det min familj prioriterade högst.. samtidigt som jag var van vid att mamma sprang och gjorde allt åt mig.. "mjölk!" sa jag vid köksbordet och så kom mamma med mjölken.. detta gjorde att jag när jag flyttade ihop med min nuvarande sambo blev det självklart en del konflikter. Jag "såg" helt enkelt inte ens att det behövde städas.. när jag reagerade att det såg stökigt ut hade han lidit en vecka av kaoset, innan jag ens såg det.. därför hade han tagit och städat själv redan innan jag såg att det var stökigt och så var det... jämt. Och han tjatade och jag blev sur.. det tog flera år innan jag själv insåg att det är inte såhär det ska vara, jag MÅSTE förändras.. det är så lätt att skjuta bort de tankarna och försvara sig och tänka att jag är såhär eller han överreagerar osv..

Man måste verkligen NÅ varandra.. och det är svårt. Jag vet. Nu däremot är jag tvärtom, när jag städar, städar jag allt, superrent.. och jag tycker mina föräldrar är världens sluskon så stökigt som de har.. jag är totalt omvänd. Men helt duktig är jag inte, jag är skitdålig på att plocka undan så det blir stökigt fort.. men helt klart en förbättring. Det går att förändras, men det är svårt att NÅ varandra tillräckligt djupt in för att ordna den där förändringen.

[emmaf]

Tack för ett långt svar som faktiskt gav mig lite hopp!

Såhär är det: Det är alltid jag som tar upp diskussionen om städningen, och han reagerar med att bli ledsen eller arg, oavsett så försvarar han sig och kommer med undanflykter. Likaså är det alltid jag som påpekar att "nu behöver vi dammsuga" eller "det ser ut som ett bombnedslag i tvättstugan" osv. och då händer absolut inget alls, oftast får jag inte ens ett svar. Vill jag att det ska städas måste jag ge direkta order om vad som ska göras, dvs "jag tar tvätten nu så får du ta köket".

Och jodå, han gör saker också! Han tar räkningarna, allt med bilen (som iofs är bara hans för jag har inget körkort), klipper gräset/skottar snö, och det är han som lagar maten 99% av gångerna. Men det väger liksom inte upp för att han använder sovrumsgolvet som tvättkorg/papperskorg, aldrig någonsin har torkat av fläkten/kaklet/micron/ugnen/köksluckorna, kattlådan som jag skrev om förut osv osv.

Jag gjorde ett test innan jul. Ville se hur lång tid det tog innan han tog initiativ till att bada Lo. Vi har som rutin att hon ska badas var tredje dag. Efter nio dagar hade hon fortfarande inte badat, så då gav jag upp och hällde upp ett bad! Då hade jag ändå sagt flera gånger under de nio dagarna att hon behövde badas, "ikväll borde hon bada" "nu har hon kräks mellan tårna, hon behöver verkligen bada" osv. Inget hände. Och det är precis likadant med allt annat som ska göras, inget blir gjort.

Japp, det är hans första barn. Men mitt ex var INTE såhär när vi fick vårt första! Jag vet, dumt att jämföra folk, men jag är bara chockad över att det blev såhär. Hallå, jag som var den där jämställda feministen, hur hamnade jag i detta?!

Adressen till bloggen är helt enkelt emmas.blogg.se

[emmaf]

Intressant... Vad krävdes för att du skulle nå den där insikten om att du måste förändras?

Sambon tillhör också den söndercurlade sorten , med en mamma och en mormor som gjort precis allt åt honom. Hans mamma har städat åt honom i vuxen ålder också. Han har aldrig behövt göra någonting, det har bara löst sig om han ignorerat det tillräckligt länge... Men jag tänker inte låta det fortsätta vara så!

[Zalander]

Det går inte att säga exakt vad det var.. men efter många samtal så smälte det väl sakta in att det behövdes en förändring. Lite snack ifrån honom om att göra slut och sådant fanns också med i det hela.. jag vet faktiskt inte när detta skedde riktigt, men jag vaknade upp en dag och insåg att jag vill inte vara såhär som jag är.. jag måste börja leva som jag vill vara. Men det är lätt att falla tillbaka i början.

Och det viktigaste är! STÖD.. och inte anklagelse. Uppmuntran.. positiva ord.. annars blir man bara förbannad och skiter i att försöka. Eller jag var sån.

Min mamma städade dock aldrig åt mig, så man skulle vara glad om man såg golvet i mitt tonårsrum hemma. Stökigt var bara "som det skulle" i mina ögon.. det tog tid att förändra. hehe.

Jag är en väldigt bekväm och lat människa så det var nog svårt att förändra mig. För vissa hade det säkert räckt med ett par sanningens ord. Men det gick att förändra mig med.. :P

[emmaf]

Grejen är ju att jag gjorde ett schema för några månader sedan, där det stod vad som skulle göras varje dag, och han sa att han tyckte det var jättebra. Det höll inte ens en dag, för jag gjorde hälften och han gjorde inget. Jag tror inte han har tittat på det schemat sedan jag mailade det till honom. Han sa för ett tag sedan att han skulle skriva ut det så att han såg det, men det har inte hänt.

En annan sak är att jag vägrar ha rollen som projektledare där jag går runt och säger vad som ska göras hela tiden! Ansvaret är bådas, inte mitt att delegera. Han skulle säkert tycka det var okej för det mesta att jag påminde om vad som ska göras, men det tycker inte jag. Så kan jag göra med mina barn, men inte med en vuxen.

[Zalander]

Listor och scheman är jättebra! MEN låt honom göra ett..! Be honom om att sätta sig ner och göra ett veckoschema på sådant som måste göras och vem som gör vad. Och se till att han verkligen vill lyckas med schemat. Jag körde mycket på det själv.. fast det lyckades aldrig länge.. men det var ett steg i rätt riktning!

[MissyMK]

Guuud vad jag blev inspirerad av din blogg, shit, Nu skall det städas *Jockeeeee...* ;O)

Här är det direkta order som krävs. Ibörjan vantrivdes jag med det, ville inte vara den som ger order som nån bossig biatch liksom och inte heller behöva vara den som har kkollen. men efter ett tag insåg jag att jag är lite bossig först och främst och ärligt, jag har bättre koll. ,O9 Och jag får helt enkelt gilla läget med att vara den jag är och vara ihop med den man som han är.
Givetvis så krockar vi, eller jag med honom, han tjafsar aldrig över reklamberg (han sparar reklam tex, när vi träffades hade han en hög med 2års reklam på hög).
Här hemma gäller devis "läs o släng"! Han skulle vilja ha en skylt där det står, i motsats till alla andra "mer reklam tack!!".
För att inte tala om datorer, andra som lever med tex alkoholister hittar sprit gömt i strumplådan, jag hittar moderkort, minnen, fläktar. Nu när vi rensade garderoberna hittade han en undangömd laptop o en stationär dator.
I skirvande stund har han 5st stationära datorer under sitt skrivbord, 2 laptops är i bruk och en mediadator surrar. *HILFE*

Men det blir bättre o bättre, helt bra kommer det kanske aldrig bli med städandet o bort plockandet från hans sida, men vi har hittat ett sätt som funkar.

Kan bara ta ett exempel till, i förrgår skulle vi städa kylskåpen. O han torkade av hyllorna. Då fick jag liksom peka o fråga, då skrattade jag "men jiiiz, ser du inte alla syltfläckar på väggarna? Grönsakslådan är sullig, ta ut allt, släng allt gammalt o skura hela kylkåpet, hyllor, dörrar, list, vägg..allt.." O han bara "oj...".

Men han säger som Zalander, han ser inte. Han besväras inet av stök, för honom har stök en mycket högre tolerans än för mig o då har vi gjort upp att jag säger exakt vad som skall göras. O ibland blir jag riktigt förvånad över hur välstädat det är.

Nu skall jag städa lite och trixa lite efter inspiration från bloggen din. Hur är det ditt jobb? Jocke tar tvätten.
Han är extremt smart, snygg och ingejör men ändå så håller han upp en grå tröja o frågar om den skall vara i svart tvätt eller kulört? Eller kanske vitt? Jag tror han skämtar...men det gör han inte...;o)

KRAM

[MissyMK]

Fast jag ser det numer som kommunikation och inte som att jag, som jag kände innan, pratade som till ett barn typ.

Maz<n får tänka like this, vilket gör mitt liv enklare, att ta kommandot och delegera uppgifter eller tjata om stök. Vilket ger slutresultatet jag vill ha? 24 gånger blir en vana. 2000 gånger sätter sig i muskelminnet. ;O)

Hellre säger jag i förbifarten "baby, tar du och skurar badrummet helt o så tar jag köket, sen fikar vi.." än att jag bara väntar på hans icke exsisterande initiativ till att städa något så trivialt som badrummet, som i hans värld är närmast självrengörande iom allt vatten. ;O)

[emmaf]

Jag vet ju att stöd är det som behövs, men jag orkar oftast inte hålla god min längre! Han var ju såhär redan när vi träffades, men då trodde jag det berodde på att han var deprimerad (hans bästa kompis hade precis dött), och att det skulle gå över. Jag väntade men inget ändrades, men jag tänkte att jag skulle ge honom tid. Så blev jag gravid, och då lovade han dyrt och heligt att det skulle bli förändring, det var nämligen mitt villkor för att vi skulle kunna behålla barnet. Och här sitter jag nu med bebis i famnen...

Hans mamma städade inte hans rum heller, det fick vara superäckligt. Ungefär en gång om året fick han ett ryck och slängde ut precis allt från sitt rum i hallen utanför, och skurade och putsade så det blev skinande rent. Sedan tog han bara in det han ville ha, resten lät han stå så tog hans mamma hand om det. *suckar*

Jag har också varit stökig och slarvig, men när jag fick barn insåg jag ju att det inte funkade längre. Tror jag insåg det lite innan faktiskt, när jag levde med min dåvarande som var värsta pedanten. *s* Men han behövde aldrig tjata, utan jag anpassade mig efter hans standard rätt fort när jag insåg att det var mycket trevligare att bo så. Fast jag är egentligen också väldigt lat! Men jag vet ju att det går att komma över latheten, bara man bestämmer sig.

[Anonym]

Det är så typiskt att det blir så här när man har ny bebis och mest av allt vill leva i harmoni. Jag känner igen så mycket i det du skriver och vi har det med just nu väldigt tufft. Känner att vårt familjeliv verkligen sätts på hård prövning som det är nu.

Jag försöker prata med min man och få honom att förstå hur jag känner men det blir ändå så otroligt liten skillnad.Han vägrar liksom att lyssna på mig. Känns som att han inte kan ta order av en kvinna ibland. Brukar säga det till honom när jag blir som argast och då skärpe han till sig lite.

Vi har haft tuffa perioder med alla våra barn i början och i takt med att de blir äldre har det blivit lättare. Med ena barnet var jag så utledd på att det gemensamma jobbet i hemmet med alla hushållssysslor inte fungerade att jag pratade med min BVC sköterska och då fick vi prata med psykologen. Nu var det ett stolpskott utan dess like. Hade hört negativt om henne innan men just då kände jag att det var värt ett försök. Tyvärr gick hon bara på mannen linje. Nu har vi en ny psykolog och jag ska ta kontakt med den för att se om det går att få någon hjälp. Vill inte ge upp familjelivet så lätt. Kanske du skulle kunna få hjälp via BVC med?