Hej!
Har en 6-åring som jag just nu får hjärnblödning av att umgås med. Nog har jag hört att det kallas lilla tonåren men JAG BLIR GALEN! Att hon vill göra allt själv kan jag i lugna stunder se som positivt även om hon ger sig på saker hon inte borde, att hon gör tvärtom kan jag väl också fixa men det som är jobbigast är nog hur hon måste vara i centrum 100% av tiden. Lillasyster 3 år får inget som helst utrymme. Hon retar sin syster tills denna får utbrott som slutar med att hon bits och spottar(får hon naturligtvis inte men jag kan förstå hennes desperation). Litet egocentrisk har 6-åringen alltid varit men nu är hon rent odräglig både mot familjemedlemmar och kompisar även om det med kompisar inte sker lika tydligt. Med dem lyckas hon argumentera sig till att få som hon vill utan att de riktigt förstår vad som händer. Hon har alltid varit tidig i sin utveckling och en mästare på att begripa sig på andras inre liv. Det använder hon helt klart nu för att få sin vilja igenom. Hon oroar sig för allt möjligt, vilket hon alltid har gjort eftersom hon lätt kommer in i grubblerier. Hon har alltid varit känslosam och hade som liten utbrott som fick även andra småbarnsföräldrar att höja på ögonbrynen. Hon är som de flesta 6-åringar mellan varven väldigt gosig och duktig och otroligt mammig, kommer in o sover i min säng varje natt. Just nu är hon så mammig att jag inte får vara ifred en sekund, får lillasyster för mycket uppmärksamhet säger hon med martyrstämma att "vi borde tänka på hur vi behandlar henne, det är som om hon var mindre värd än lillasyster (med precis det ordvalet)". Hon gillar egentligen lillasyster skarpt men problemet är snarast att hon vill kunna styra henne totalt. Egentligen går det väldigt bra så fort jag är ensam med henne och ger henne 100% uppmärksamhet, då är hon solig, duktig som sjutton och riktigt trevlig att vara med men så kan vi ju inte leva hela tiden. Ngn som känner igen just egocentrismen som typiskt 6-åringar eller skall hon fortsätta vara sådan här jämt?