äh, jag bara babblar...

[Anonym]

Har alltid haft dåligt självförtroende, var mobbad i skolan, och på sista tiden har jag kännt mer och mer att det kanske var av en anledning, och är arg på den jag var för att jag inte fattade det och gjorde det jag borde ha gjort då.
Har inga vänner (bara 1 nätvän), inget jobb, tråkig och ointressant. Dessutom har jag under hösten varit vansinnigt trött (vaknat, skickar iväg familjen sätter mig vid datorn, börjar kolla mailen - tröttare än trött redan då... så sitter ofta o bara glor på skärmen i några timmar) orkar inte ta mig för något, oro inför de dummaste saker som öppna posten ("orkar inte nu" och läggar i lådan, markerar mail som olästa för jag orkar inte just nu...), sover inte dåligt men vaknar för tidigt eller mitt i natten o kan inte somna om, inget är roligt, allt är grått, inte ens det som brukar vara så roligt är inte kul och känns bara suck att göra.... ska skriva på viktig uppsats men varje gång jag öppnar word känner jag mig alldeles... tom, dum, borta, oengagerad.. fast jag vet att det är så viktigt att jag får det gjort så bara stirrar jag bort tiden då jag kunde sitta och jobba/skriva på uppsatsen och annat... funderat på att avsluta skiten flera gånger men har ju barnen, så det går bort (eller? de kanske har det bättre utan mig, barnen lär ju glömma mig ganska snart), min man blir bara arg på mig, skriker att jag ska skärpa mig. Stackars han som är fast med värdelösa mig. Var till läkare men har tydligen bara lågt järnvärde. Funderade på att be om sömntabletter men tror inte om de hjälper då jag somnar på kvällen (även om det varit svårar på sista tiden) men vaknar ofta tidigt innan jag sovit klart, (kanske vid 5-6, men 2-åringen har börjat vakna tidigare också, fast vi har rummen en bit ifrån varandra o jag ligger tyst kvar, han är som en himla radar den ungen) men har ändå inte ro att sova lite på dagen som jag tidigare gjort då det behövts (då barnen hållt mig vaken på natten eller så) Fast "udden" av tröttheten är borta nu, somnar inte framför tvn fast jag vaknat 5 utan kan vara vaken till 23-24 iaf (å jag som brukar vara så kvällstrött!) och somnar ändå inte direkt som jag brukar, så järnet kanske börjar gå upp (fast 3 per dag som läkaren sa går inte att ta, det gillar inte min mage, 1 får duga) och det kanske bara är det som spökar. Riktigt glad är jag aldrig, det är jag van vid, men vara så trött och att inte orka bry mig om något och bra stirra bort tid då jag har viktigt att göra... jobbigt! Gjorde depressionstest (minns inte var) och fick 35 p. men det kanske bara är tröttheten som spökar där med.

[Anonym]

Det låter som du behöver hjälp av medicinskt slag. Sömntabletter som sitter i lite längre kan man få i stället för insomningstabletter. Jag tar propavan 1-2 timmar innan jag ska gå och lägga mig och sover oftast hela natten på den. Men man får se till att ha minst 8 timmar att sova, annars blir man dåsig av den på morgonen och förmiddagen. För mig funkar propavan jättebra eftersom jag inte heller har poblem med insomning, utan med uppvak under natten och att jag vaknar för tidigt.

Dessutom undrar jag om det inte skulle vara läge för dig att äta antidepp, gärna i kombination med terapi? Så här kan du ju bara inte ha det!

Stor kram till dig!

[Tezszy]

Du behöver hjälp. Jag föreslår att du gör som jag gjorde och tar kontakt med psykmottagningen och beställer tid där. De brukar vara väldigt duktiga.
Jag tror att du är deprimmerad. Problem med att sova är liksom en del av det. Jag får precis som dig med att vakna på natten och tidigt när jag har "dippar" i min depression.