Jag blir så trött på mig själv...

[Anneli77]

Nu har jag äntligen tagit tag i att boka en läkartid åt Tilly, efter att i månader oroat mig för hennes utslag, dåliga mage och dåliga aptit. Min Bvc-sköterska och sjuksköterskan på barnläkarmottagningen tyckte båda att det absolut var dags att en läkare tittar på henne.
Ändå, bara för att hennes utslag för tillfället är bättre, så börjar jag undra om jag kanske inte överreagerar...kanske det inte alls är något. Är det någon mer är jag som är så fruktansvärt rädd att ta upp läkarnas tid i onödan? Så här är jag alltid!! Och ändå har jag egenligen aldrig sökt läkarvård i onödan.
Samtidigt ska det bli skönt, för är det inget, så kan jag ju sluta oroa mig hela tiden...
nåja, imorgon ska vi iaf dit, får se hur det går...

[Mella]

i onödan, snarare att ta upp av MIN tid i onödan. Jag avskyr verkligen när jag äntligen går till doktorn (för jag gör det inte förrän jag bedömer att det verkligen, verkligen behövs, och då har jag gått länge med en sjukdom..)och då får höra att jag ska ta en alvedon, vila och komma tillbaka om en vecka om det inte blivit bättre!

Och jag avskyr alla varianter på temat också. Isynnerhet när jag vet vad som är fel, men man måste gå igenom ett helt program först innan jag får rätt behandling eller kommer till rätt specialist. Värst är det med mina återkommande ögoninfektioner - man måste ha tvättat ögonen och "ögonbastat" i två veckor innan man ens får komma till doktorn. Sedan ska doktorn skriva ut overksam medicin A och jag ska ta en kur på 10 dagar. Hjälper inte. Sedan skriver doktorn ut kur B, jag tar kuren på 10 dagar - hjälper inte. Doktorn tar odling och ger mig återigen kur A plus allergimedicin - hjälper inte...Först därefter får jag remiss till ögonkliniken där de på en gång kan ge rätt medicin.
*stor suck*
Efter sista vändan fick jag i allafall tillåtelse av ögonläkaren att ta direktkontakt med henne om jag fick samma symptom igen, för det är en kronisk åkomma och jag ska inte behöva gå med svullna kletiga ögon i månader i taget, bara för att följa det vanliga diagnosticeringssystemet varje gång eländet dyker upp. Tur det, iallafall :-)

Och med min äldsta dotter har vi äntligen tagit oss i kragen och tagit kontakt med läkare. Hon hade problem med reflux:en redan som bebis och kräktes mängder. En kusin har det också och han blev opererad, men till oss sa vården att det var normalt och att det skulle växa bort. Visst, det har delvis vuxit bort, men hon får upp magsaft flera gånger per dag fortfarande, och det är inte speciellt bra för tänderna. Så nu har vi satt ner foten och sagt att vi inte tänker vänta längre på att det växer bort utan att vi vill ha det utrett innan hennes tänder börjar fräta bort!

Både jag och min man känner oss så dumma - det här skulle vi ju ha gjort för länge sedan! Vi kände ju att det inte var riktigt OK och att det inte verkade växa bort, men lät oss tystas varje gång. Shit, så dum man kan bli!

[anko]

Och vet du vad du ska göra i morgon? Sitta på händerna, bildligt talat.
Jag är precis likadan. Går hemma och oroar mig för massa saker, och när jag väl får chans att fråga och be om hjälp så avfärdar JAG alltid med ett käckt -Äh, det är nog inget, det reder nog ut sig ändå till slut, det ordnar sig, han växer ifrån det osv. Helt hopplös, så kommer jag hem och är lika orolig som innan, och jävligt irriterad på mig själv till på köpet för att jag aldrig kan ta itu med saker när jag väl får chansen.

[Miss_Piggy]

Jag är precis likadan, både när det gäller mig själv och Sophia. Jag är mkt för huskurer och drar mig gärna lite extra länge för att gå till en läkare (om det inte är något allvarligt förstås). Nu senast när hon var sjuk och hade hosta och var slemmig i halsen så sa jag till mig själv varje natt (när hon hostade otäckt och lät som att hon hade lite svårt att andas) att IMORRN ringer jag och får en tid. Men så kom morgonen och dagen och då var hon ju alltid bättre, lekte, åt och verkade må bra, var bara lite lite rosslig. Men sen blev det ju samma visa igen nattetid och det höll på så i flera dagar. Till slut var det nog sambon som tog tag i det och vi åkte iväg till vårdcentralen, dom kollade allt, hals, öron, lungor. Hon fick Bricanyl och det blev bättre.

Det är ju knappast så att dom blir arga på en om man kommer och det inte är något, men det känns så ändå, jag förstår dig precis. Tror det är väldigt svenskt det där, man vill liksom inte vara ivägen.

[Miss_Piggy]

Sån är jag också! Så många ggr som jag hade haft en hel radda med frågor till bvc-sköterskan när vi har haft tid där, och när jag väl kommer dit och hon frågar om jag undrar över något så säger jag bara "Nej, allt är bara bra". Det kommer liksom som en reflex... tack gode gud för internet, där man kan sitta och söka efter sina svar när man klantat sig hos bvc.

[Oniq]

Känner igen det. Tim blev magsjuk natten till onsdag. Var uppe och hoppade hela onsdagen, men kräktes mängder vid läggningen och var sedan rädd för att lägga sig igen. På torsdagen kände vi inte igen honom alls. Lealös och slapp som en dålig docka ville han bara vara hos mig och halvsov nästan hela tiden.
Efter påmaningar från min mor så ringde jag bvc för att fråga om matningstips.
Där sa dom åt mig att åka upp till akuten (!!!??!!)
Den elaka jäveln på ena axeln börjar genast klaga på mig och undra hur fasen jag kunde överdriva Tims tillstånd så mycket att dom tyckte att det var läge att åka upp till sjukhuset och ta upp dyrbar tid från barn som säkert var sjuka 'på riktigt' - medan den lilla snällare filuren på den andra axeln tyckte att det nog inte kunde skada med att få en doktor som kunde titta på Tim. Det var ju faktiskt första gången han var sjuk och vi (jag och pojkvännen då) som föräldrar har verkligen nollkoll.

...mmm... visst så suckade läkaren nästan över att bvc skickat upp oss pga lite magsjuka, men var snälla och visade oss hur det här med vätskeersättning fungerade. 5ml var 5:e minut. Efter 15 minuter var Tim uppe och hoppade och undrade om det fanns någon katt på sjukhuset.

Tänk om vi inte åkt upp?