Ibland vet jag inte om jag ska skratta..

[Miss_Piggy]

..eller gråta. Följande utspelades hos oss denna förmiddag. Deltagare: N = Niklas (sambo), J = jag, S = Sophia.

N har suttit vid datorn en lång stund medans jag började med disken och gav S mat. N bestämde med några kompisar att han skulle iväg och spela hockey på en is i närheten. Han börjar virra runt efter sina grejjer samtidigt som jag matar S.

N: Var är mina kläder som jag hade sist vi spelade?
J: Bredvid tvättkorgen i städskåpet.
(skrammel och bök)
N: Fan vad grejjer det är här... *mummel*
(Jag börjar plocka undan S mat)
N: Har vi någon stor påse som jag kan ha skridskorna i?
J: Vet inte....
N: Var är min bilnyckel?
J: ....Vet inte...
N: Har du sett min bilnyckel?
J: Nej.
N: Va faaaaaan!
(Jag hjälper till att leta lite, under tiden börjar Sophia ställa sig upp i matstolen så jag får ta henne först och tvätta henne efter maten)
N: Här var den!
J: Var låg den?
N: I jackfickan.
J: ......

N: Var är halstabletterna?
J: I medicinskåpet.
N: (Bökar i medicinskåpet) Nej, jag la dom på sängen igår, du bädde av, du måste ha sett dom (anklagande ton).
J: *suck* Neeej jag har inte sett dom...
N: Här var dom! (Låg på golvet i sovrummet)

(Jag sätter ner S på golvet för att fortsätta med disken)
N: Kan du blanda lite saft till mig att ta med?
J: Mhmm....
S: Ouääääääääääiiioooooääääh! (tycker inte om att vara på golvet)

(N bökar i hallen för att få med sig två par skridskor, två klubbor, tre puckar, en liten påse och soppåsen. Han suckar och är irriterad. Jag går och hämtar hans träningsväska, häller ut innehållet och packar demonstrativt ner skridskorna i den)

N: Så smart man kan vara då (retfullt)
(Jag flinar åt honom och hänger på honom väskan, han kollar så han har med sig allt och precis innan han ska gå trycker jag ner flaskan med saft i väskan också för den höll han på att gå ifrån)

------------

Alltså jag vet ärligt talat inte hur den här familjen skulle klara sig utan mig. Det är både smickrande och sjukt jobbigt ibland. I fredags skulle vi ut och käka och fira hans morfar, och precis innan vi skulle dit så skulle jag på boxpass. N och S skulle hämta mig på gymet så skulle vi åka direkt. Innan jag åkte hemifrån så packade jag S väska med mat, blöjor, leksaker och sånt som skulle behövas, och ställde den på köksbordet tillsammans med några ouppackade matkassar (vi hade precis varit och handlat innan).
När dom hämtar mig så frågar jag direkt om han tog med sig väskan (han hade själv bett mig packa den innan jag åkte). "Nej jag trodde du hade med dig den?" Varför skulle jag ha med den till gymet??? Så vi fick åka hem och hämta den, och när jag springer in i köket så står fortfarande matvarorna ouppackade. Jag blir skitirriterad och frågar sen i bilen om han ens varit i köket under timmen jag varit iväg? "Meh hade jag vetat att jag skulle packa upp maten så hade jag väl gjort det, jag trodde du hade gjort det!" TÄNK lite själv!!! Snäääääälla!

Som sagt, både sjukt jobbigt och ibland lite smickrande, det är ju skönt att vara behövd men det behöver ju inte gå till överdrift... Behöver jag påpeka att idag medans han spelar hockey med sina kompisar så ska jag diska, rensa avloppet i duschen, lägga Sophia för ett middagslur och dammsuga lite? Kul!

[Jennyjo]

Oj... att du orkar... om du inte trivs jättebra i rollen så kanske du borde fundera på om du vill fortsätta vara hans mamma...

Närå, men jag skulle nog inte acceptera ett sånt beteende. Jag har inte världens mognaste man själv, men han får f-n plocka ihop sina egna saker, och framförallt hålla reda på sina egna saker.

Tur att Sophia har dig!

[Miss_Piggy]

Just idag känns det lite som att jag mest skrattar åt det, han är så virrig hela tiden På restaurangen sen skulle han sagt till sina föräldrar att beställa mat åt oss båda, och det visade sig att han hade beställt fel mat till mig. Jag sa att det gjorde absolut ingenting för det han hade beställt var gott det med, men han liksom suckade lite och sa att han inte kunde göra någonting rätt Det är sånt som kan göra att jag kan känna mig lite som hans räddare i nöden, och den känslan känns ganska bra. Men även räddaren i nöden kan behöva en paus ibland

[Miss_Piggy]

Och suckandet var inte irriterat som en pik mot mig utan mest uppgivet och anklagande mot honom själv ska tilläggas

[Anneli77]

och jag kan lova dig, även om det är lite skönt att känna sig duktig och behövd, så kommer det knappast att gå över...Jag ska inte säga att det blir si eller så, för om du trivs med det så är det ju givetvis helt i sin ordning. Men det är inte lika roligt att vara den som ser till att allt funkar, när uppgifterna blir fler och fler. Nu har ju vi fler barn än de flesta andra, men det räcker med att ha två barn och jobba för att det ska bli mycket mer planerande. Nu ska barnen ha idrottskläder packade, läxor gjorda och medtagna till skolan, man ska hålla reda på kalas de blivit bjudna på, och se till att de har precenter, de har fritidsintressen, träningar, matcher,utflykter, matsäck ...ja listan kan göras lång...
Och betendet att vara "virrig" och låta någon annan sköta allt går tyvärr inte bara öcver av sig själv, iaf inte i de flesta fall. Då är det liksom inte lika kul längre.
Som sagt, jag sitter inte alls här och dumförklarar dig, för jag är EXAKT likadan själv, tyckte om att vara duktig och behövd, men nu är det inte ett dugg kul, och det är väldigt svårt att bryta mönstret nu...

[Elflin]

Jag har varit sådan men det har slutat nu, min make har fått gå in och ta en stor del av detta också och det är bra! (fast anledningen är ju att jag har fått en hjärnskada som gör att jag inte är lika bra på att hålla ordning på saker och ting)