Så himla arg i efterskott

[Anonym]

Fegar lite och är anonym... Vårt barn är muskelsvag och svårt överrörlig, han har stöd för fötterna, speciella skor och även handledsstöd vid behov samt rullstol för avlastning. Hans överrölighet och muskelsvaghet gör att han faller lätt och när han faller så gör både muskelsvagheten och hans överrörlighet att han sällan kan ta emot sej... att slå ansiktet rakt ner i backen är inte helt ovanligt.
Till sin stora lycka har han fått en trehjulig 16 tums cykel då han inte klarar av att cykla med stödhjul utan att trilla av och köra omkull. Ramla vill vi, av förklarliga skäl, inte att han gör då han inte kan ta emot sej.
I höstas fick några barn på dagis ta in sina vanliga cyklar på gården, cyklar utan stödhjul och fröknarna lyckades få honom att cykla på en sådan cykel, de gjorde tom. en liten filmsnutt av det hela.
Jag såg filmsnutten och fick otroligt mixade känslor. Först blev jag jätteglad för att han fixade det rent balansmässigt sen fick jag en smak i munnen av att personalen ville bevisa för mej att han inte har några problem, jag blev även lite rädd då jag vet hur cykelturer utan stöd brukar sluta.
Jag skakade av mej dessa känslor och tog efter någon dag in vårt barn till garaget där vi har hans storasysters 16 tummare utan stödhjul och lite glatt frågade jag honom om han inte ville ta en provsväng... då började han gråta... Han vill aldrig mer cykla på en sådan cykel, det är vinligt, läskigt, han var på dagis jätte rädd att trilla av... han vill bara ha sin egen med tre hjul...
Jag kände mej som en fullkomlig idiot... jag hade dragits med av personalens otroliga positivism så jag blev helt fokuserad på att han klarade cykeln... och tjag tom. tänkte bort hans problem... Allt rasade över mej....vad 17 skulle ha hänt om han ramlat i den höga fart han hade på dagis... det jag såg på filmen... hade de i sin otroliga positivism missat hur han faktiskt upplevde cykelturen...?
Nu så här mitt i vintern har jag hunnit bli förbannad... hur fanken kunde de sätta honom på en tvåhjuling, ner för en backe... det kunde ju ha slutat hur illa som helst... och är det så jäkla illa att de trots alla intyg, rullstol och allt, inte fattar vidden av hans problematik?

[Mona70]

Hej
Jag känner för dig i ditt tankesätt. Det sista du skriver, är det så att personalen faktiskt inte förstår vidden av alla läkarintyg mm. Jag tror att det faktiskt kan vara så. Din son hade en bra dag och klarade sig bra. Men vad händer den dagen han har en dålig dag/stund och ändå sätter sig på cykeln!! Glöm inte bort att lyssna på din son, tyvärr tror jag att personalen inte gjorde det. Man får försöka göra livet så tryggt som möjligt, vem skulle vilja ramla rakt fram rakt på ansiktet. Inte jag i alla fall. Du har all rätt att bli arg och rädd och besviken. Att bry sig om sina barn är aldrig fel, och framförallt om barnet behöver extra hjälp så måste man vara på sin vakt jämnt.

[Xappoline]

Jag brukar säga till personalen när han själv sagt något om någon upplevelse eller händelse. Min son vill också byta om till gymnastiken fast han inte deltar på samma sätt som de andra. Till exempel. Eller min son vill äta ris när de andra gör för han satte i halsen som ett undantag och inte som regel. Ett exempel till, när de själva där bestämt att han inte fick äta ris för att han satte i halsen en gång. Han har lite svårt att hosta men att sätta i halsen är verkligen inte hans standardmelodi. Sen påminner jag dem och är säkert jättejobbig, men tyvärr går det inte att bara förlita sig på att deras val blir rätt och bra och stämmer med min sons önskemål, för han säger inte alltid till dem utan till mig vad han tänker och känner. Berätta du för fröknarna att han inte vill uppleva något sådant igen, och prata gärna med din son vad det var som var otäckt. Var det farten han inte vill vara med om, var det just att cykla, var det något så ostabilt, var det att bli puschad, var det att de anser att någon cykel är bättre och mer värd att cykla på än någon annan? Jag stör mig exempelvis på att de säger att min son är duktig när han äter med gaffel själv. Han orkar några få bitar och det ofta på bekostnad av något annat. Jag tycker inte att han är duktigare så än om jag hjälper honom med hela måltiden. Han får äta lite själv för att han vill, inte för att fiska uppskattning och beröm.