uppfostran ...

[spiff_05]

Jag och min man pratade igår om att vi gör lite olika när Ludvig trilskas. Ingen stor sak egentligen men då undrar jag ju hur ni gör. Ett vanligt exempel:
Vi har bråttom till dagis och Ludvig strular med påklädning. Han står inte upp utan lägger sig ner på golvet och ålar sig, utan att för övrigt skrika och bråka men det är ju jättesvårt att få på honom kläder. Det finns varianter då han skriker och bråkar också

Hur löser ni detta, hur får ni barnet att göra som ni vill? (Ni kan ta något annat exempel om det passar bättre i ert liv.)

[Nina m. Maja & Ellen]

Hej!
Det där känns igen... Här skriks det ofta vid påklädning av just ytterkläder...
Det bästa sättet för oss är att vara "före" henne. Ge henne alternativ, typ vill du ha den röda overallen eller jackan och täckbyxorna? Då slipper vi oftast tjaffset om att ta på kläder för då har hon ändå fått välja det. Sedan frågar jag, ska du eller jag ta på dig kläderna? Och hon får då ytterligare ett alternativ och då brukar det gå allra bäst. Vi brukar också säga till en stund innan saker ska ske, typ "om en stund ska vi gå till dagis" eller "om fem minuter ska vi bortsa tänderna" för att förbereda henne lite. Avbryter vi henne mitt i en lek eller i ett barnprogram så blir hon oftast sur och vill avsluta, titta klart på prgrammet eller vad hon nu gör, och det är inte alltid man har tid med det så då är det bästa att säga till en stund innan.
Sen säger jag saker som "visa mig och pappa hur duktig du är när du tar på dig dina kläder själv" och om hon fortsätter krångla säger jag bara att nu klär du på dig, annars gör jag det åt dig för vi har inte tid med det här. Fortsätter hon att krångla, skruva på sig och så vidare så sätter jag bara på henne kläderna och då får hon skrika och krångla bäst hon vill (även om det är supersvårt att klä på henne så....).
Jag förväntar mig att detta går över snart, tror bara att det är en period och tänker inte göra någon större grej av det en så.
Ibland höjer vi rösten och skäller på henne.. Om vi tappar tålamodet vill säga. Det är jäkligt onödigt egentligen, tycker jag, men alla har vi våra brister och stunder då tålamodet har sin gräns. Där samarbetar vi mycket på så sätt att jag säger till Mathias "var inte så arg på henne, hon är bara i en känslig ålder" som exempel, och han säger samma sak till mig. Det funkar jätte bra för oss! Vi har ju ett jäkla humör alla tre i denna familj, så vi behöver lugnas ner allihopa ibland

För övrigt så gör Maja oftast inte som vi vill om hon väl har fått ett utbrott, då är det nästintill omöjligt att samarbeta med henne. Men om man märker att hon börjar krångla försöker vi alltid undvika utbrotten genom att avleda, motivera och liknande och det fungerar inte alltid, men ibland och det är ju alltid något

[_mammamia_]

Påklädning känns igen fullkomligt. Kan gå bra, kan bli skrik, gnäll o gråt. Men jag har kollat klockan o det tar lika lång tid om vi bråkar oss igenom morgonen som om hon får göra allt hon vill. Jag gör som Nina med Maja skrev, förvarnar, säger att om så o så lång tid måste vi gå och innan dess ska vi ha borstat tänderna och klätt på oss (tex). Sen säger jag väldigt lite nej på morgonen eftersom det ändå bara ger gräl...

Lycka till!

[spiff_05]

Tack så mycket för ditt utförliga svar. Vi har funderat lite allmänt kring avledning kontra tillsägning där jag föredrar avledning. Tillsägningar tycker jag nog att det blir ganska många ändå men vad vet jag, man är ju inte objektiv direkt!

[spiff_05]

Jo det tror jag stämmer, att det tar MINST lika lång tid om man bråkar sig igenom det hela. Men annars då? I andra lägen? T ex, bestick kastas på golvet trots att man säger att det inte är tillåtet?

[_mammamia_]

Ja... bra fråga. Tror det blir utifrån mitt humör, tyvärr. Vi har en trotsig 2,5 åring, men hon är samtigt väldigt ordningsam, så visst hon kan slänga saker i golvet, men hon gör det bara om hon verkligen är arg eller vill retas, inte hela tiden (svårt tt förklara, hopppas du fattar) Då säger jag nej, och det kan vara ganska argt ibland. Försöker även bryta och byta fokus, hitta på något nytt liksom, om jag orkar.
Om hon trilskas med något vi måste göra, typ klä på sig, försöker jag andas djupt, ta något annt före - typ borsta tänderna, eller släcka lampan och förklara "nu gör vi detta, sen klär vi på oss"...

[CochE]

Hej! Vi gör också rätt olika, men har nu bestämt en grej. Att vi varnar först och sen står för det vi varnat för. Typ slänga ner bestick som du beskriver nedan "gör du det en gång till så får du inte sitta kvar/mer frukt/ingen efterrätt" vad man nu säger och sen är det ju viktigt att det verkligen händer.

Kläder har vi också stort problem med. Har faktiskt frågat min psyk (barnpsykolog) då vi också ofta ger Ebba val. Hon säger att när barnet blir äldre kan det där lätt bli en grej, att de lär sig spela ut föräldrarna för att alltid få som de vill. Men vi tar också ofta fram typ 2 olika tröjor (varav ebba alltid väljer den med pippi!!) och sen får hon välja. Vi har däremot slutat att fråga om hon vill ha mjölk eller vatten till middag, rosa eller gula bestick.... som vi höll på ett tag.

Ebba är rätt snäll och håller inte på att kasta saker, eller fingra på allt och sådär. Men hon har alltid fått titta på allt, vi har inte tagit undan fjärrkontroller och annat som alla andra gjorde. Rätt el fel, men det verkar ha funkat på henne. Istället har vi berättat mkt om alla sakerna och varför man ska vara försiktig med dem mm.

Försöker använda mig av "jag vill inte att du gör så, det är inte ok... istället för att "gör inte så" och "nej". Lägger tyckandet på mig själv. Sen är hon inne i värsta varför-åldern och frågar ju varför om allt.

Men visst har vi kamper ibland som man känner bara, men herregud, du är bara 3 år, lägg ner liksom. Hur ska detta bli när du är 15...!? Det är jättesvårt tycker jag. Har tyvärr en benägenhet att bli arg, och det försöker jag jobba bort.

Hoppas mitt långa svar var till lite hjälp :-) Hemma själv o är suuperförkyld, så jag har ju all tid i världen :-)