Var in på vändningsförsök igår, och det gick "bra", var inte alls lika obehagligt som det var med Hugo. Var på ultraljud först och då låg bebis med huvud ner till höger och rumpan upp, skönt tänkte jag då är det inte så långt att snurra, men när vi kom in på förlossningen så hade h*n snurrat ett halvt varv, så rumpan var ner och huvudet upp till vänster...
Första gången lyckades läkaren nästan, men så blev jag att må illa och hon var tvungen att avbryta, varpå bebis illa kvickt snurrar tillbaka....
Andra försöket var de två läkare och bebis var mycket vändbar, gick lätt att få liten med huvudet ner. I fem minuter, sedan fortsatte h*n snurra och huvudet var återigen upp till vänster....
På ultraljudet då såg det ut som två bebisar... de hittade ett huvud "nere" och ett huvud upp till vänster. Båda läkarna och barnmorskan skrattade lite och tyckte det var konstigt om de inte upptäckt det tidigare, så de fick kalla in ytterligare en som fick göra ultraljud igen, men det var bara en bebis, men att de fått huvudet ur olika vinklar så det såg ut som flera. Jag tycker nog att det räcker med en i taget...
Så på lördag morgon blir det nytt vändningsförsök, hoppas det går bättre då och att de i såfall hinner ta hål på hinnorna och sätta skalpelektrod innan bebis snurrar tillbaka, för då brukar de inte vända på sig igen....
Och innan dess är det bara hoppas på att det inte sätter igång av sig själv...
Hade min syster med mig, vilket kändes så bra. Var lite orolig innan, men det gick bra.
Själv mår jag bra, är lite orolig efter samtal med barnens pappa igår då han i princip krävde att jag ska ha barnen på fredag kväll och lämna de på lördag morgon, bara för att det är min helg.
Försökte få honom att förstå att det inte är något bra, dels var de här måndag natten, och det slutade med att jag och Alicia grät i kapp, hon sov dåligt, jag sov 2-3 timmar, för jag var så orolig för vändningsförsöket, vilket så klart avspeglades på barnen. Hugo vaknade och var lite varm och hade ont i kroppen. Så det var bara för mycket, då tror jag barnen har det lugnare hos sin pappa än att vara hos mig som kommer vara orolig på fredag med, dessutom vill man ju helst komma in utvilad om det är så att de sätter igång förlossningen. Men det verkar han inte fatta. Det blir ju också en annan "stress" på morgonen om man ska få i ordning barnen, dessutom när man själv är orolig... JAg förstår mig inte på barnens pappa.
Fick bara kommentaren att kommer du aldrig ha barnen nu innan bebis kommer, och jag vet inte, jag skulle gärna ha barnen här jämt om det gick, men rimligtvis borde han ju kunna ställa upp så här sista tiden, det är ju hans barn som ska födas också. Igår fick han ju vända och komma och ta Hugo och vabba med honom, och det sista han säger är att "Om det inte lyckas då kan ni väl komma hit och hämta Hugo så jag får åka och jobba." Svarade bara "ja,ja" på det, tycker annars det är en urkorkad kommentar, när man inte vet hur det kommer gå eller hur man mår efter.
Det blev långt det här..
