Vad gör man?

[Anonym]

Jag och min man (pojkvän) hade varit tillsammans i 7 månader, i princip dag ut och dag in, allt fungerade jättebra, jag, han, mina barn, hans barn.
Vi började diskutera om att flytta ihop, det gick ytterligare några månader och sedan var vi sammanboendes.

Nu har vi bott ihop i 4 månader och i helgen som varit, var min sambo väldigt underlig. Jag frågade honom vad det var som tyngde honom, trodde mest att det var pga hans jobb, men så säger han att han alltid tyckt att det varit jobbigt att ha barn..
Jag stirrade på honom, medans han tog ett enda andetag, så hade jag funderat tusen olika saker som var möjliga att han skulle säga. Jag var tyst och lät honom fortsätta.. Han berättade att han tyckte att det var enormt jobbig tid då hans barn föddes och han ville egentligen inte alls vara pappa då. Hans förra förhållande kraschade nog mycket för hans inställning till barn, att han såg barn som en energitagare, hans fritid blev förstörd, han hade längre inte tid till något.

Jag ville bara skrika "men för i hel***e, kunde du inte ha sagt detta tidigare!!"
Men jag var tyst, lät honom fortsätta..

Så säger han att han hade helst inte velat ha några barn, hans liv hade varit så mycket enklare då. Han menade på att barn bara tar energi och tid från honom, han orkar inte med barn som trotsar, som inte gör som de vuxna säger, han har inte tid att vara ledig från jobbet, är det skollov får någon annan vara med hans barn, inte han.
han vill inte vara med på några aktiviteter som skolan eller träningar kräver, han ser inte att han får ut något av det.
Så kommer det en fruktansvärd mening, "jag vet inte om jag klarar av att ha dina barn och mitt barn hos oss, jag älskar dig, men jag orkar inte med barn"..

Jag vet inte vad som sker längre.. han som sagt att han längtat efter en familj, han ville få oss att ha det bra, hans barn, mina barn och så kommer detta. Det kan ju inte ha varit något som han plötsligt kom till insikt med, utan detta lär ju han vetat om länge, eftersom att han berättade att han tyckte det var jobbigt att själv få barn.

Jag känner mig besviken, lurad, ledsen.. vet inte alls hur vi skall gå tillväga just nu. En del av mig anser att det bara finns en väg att gå, att jag flyttar och lever mitt liv med mina barn, ensam, inget särboförhållande heller, för han kommer inte ändra sig, tycker han inte om barn nu, kommer han aldrig göra det heller.
Medans en annan del av mig säger att jag ska vänta..

Vad ska vi/jag göra?

[marib]

hur ont det än gör.. just nu.. Så tror jag, precis som du att det bara finns en väg. Låt honom leva sitt bekymmerslösa egoliv och satsa på någon som inte ser dina barn som en belastning.

HANS barn får tyvärr leva med det men dina har andra möjligheter. Det finns bra män som inte har något emot paketlösningar också.

Lycka till *kram*

[nillan71]

Han kanske skulle behöva prata med ngt, typ psykolog alltså, för sina egna barn måste han ju ändå lära sig hantera och älska. Kanske kan det hjälpa även er relation.

[Sofia_N]

"Jävla karlar!" Varför kan de inte kläcka ur sig sanningen på en gång utan lura in en i ett förhållande på falska premisser!!! Ursäkta utbrottet men jag har varit där 2 ggr!!! (att jag inte lär mig )

Vad gör man? Ja, gör inte som jag gjorde första gången och kämpa på för det är dödsdömt när han inte vill. Man bara förhalar det oundvikliga.
Jag känner verkligen med dig... av flera anledningar... Besvikelsen av att han inte varit ärlig från början. Allt jobb med att flytta, så ska man göra det igen!! Det är ju så jobbigt så jag förstår om du vill kämpa lite bara för den skull.... För att du fortfarande kanske älskar honom... eller ialla fall den person han låtsades att vara... Usch..
Hur du än väljer att göra så sätt dig ner och säg precis vad du känner för honom. Varför du flyttar alt villkor för att du ska stanna.
Kramar om dig och hoppas du får det bra.

[Tina40plus]

Jag tror inte att denna karl kommer att ändra sig, allraminst om du stannar kvar och försöker omvända honom - då tar det bara än mer tid.
Jag har varit i en lite likadan sits, skulle bli sambo, sade upp min lägenhet där jag bodde med min son och då det var dags att börja bära in möblerna i hans hus så sade han att han fått "kalla fötter" och inte vågade ta detta stora steg. Trodde att min värld skulle rasa men det gör den ju aldrig sen ändå...
Var helt förkrossade men senare, kommer inte ihåg idag mer om det gäller månader eller något år, så var jag jätte tacksam gentemot honom över att han vågade vara ärlig. Det krävs mycket mod att våga säga som det är i en sådan situation som vi stod inför.
Om man kan tolka er situation alls utifrån den vi var i så har din sambo nog länge funderat på detta men han kunde ju inte veta helt säkert. Var glad att han ens ville ge det en chans!

Sköt om dig men bli inte och hänga kvar - både du och dina barn förtjänar bättre!

Kram!

[Loppys]

Fyyy vad jobbigt!!! Det är sånt som skrämmer mig jätte mycket!
Jag skulle nog känna efter i magen och sen gå efter det, känner du ärligt att det inte är nån framtid, skulle jag dra ur pluggen och flytta (eller slänga ut honom om det är ditt boende).

Hur som helst, följ din magkännsla inte hjärta då om du vill klara ur dig så mycket möda och besvär du kan.
Lycka till.

[Katten02]

Det låter som om han har stora problem med sig själv. Jag tror inte att någon människa kan säga så efter att fått egna barn utan att på något sätt ha eget trassel att ta itu med. Om inte annat för att du ska kunna sluta relationen på ett bra sätt så skulle jag gå till terapeuten med honom. För att förstå. KAnske är det så att han själv har aknytningsproblem eller dyl som han behöver jobba med.
Ni verkar ju ändå ha en fin relation om han vågar tala så öppet med dig om vad han känner. Och han måste älska dig mycket som ändå ville försöka.
Tror med på det än att han skulle vara ett generellt asshole. Men vad vet jag....
Sök hjläp innan ni gör slut i alla fall...
Lycka till
katten

[Bonusmamma668]

Kanske lite sent svar, men skriver ändå...

Du kan kanske fundera på varför det inte kommit ut förut, han kanske har skämts för sina känslor eftersom han vet att dom är "fel" och inte fixat att prata om det förut... Kan ju vara så att han känner förtroende för dig och vågar berätta, det kanske inte var så lätt. Och att han berättar kanske innebär att han vill ha hjälp att förändra, fast steget att gå till en terapeut är kanske lite långt. Inte för att du ska vara hans terapeut, men det kan vara ett steg i rätt riktning...

Samtidigt så vet jag hur lätt det är att ge upp allt för att hjälpa och anpassa sig. Var försiktig med det, så lätt att man hamnar i en situation där den andra tar all plats.