Vill vara anonym i detta inlägg då det är aningen känsligt...
Jag mår fruktansvärt psykiskt dåligt av att vara gravid och känner allt som ett stort obehag.
Kan man be dom plocka ut bebisen så man får detta överstökat när man mår skit?
Någon som vet om man kan kräva något överhuvudtaget.
Ja, jag har samtals hjälp nu men vad hjälper det.
Är 36 fulla v gången.
Känns som att dom inte lyssnar på förlossningen eller mvc, dom verkar bara tycka att det är klart det är tufft i slutet, det är det för alla typ...
Men jag satt fast i en förlossnings deppa i 2års tid efter dottern för några år sedan så detta är inte kul längre, jag är liv rädd för att bli så dålig igen.
Vad ska jag göra?
1
Hjälp Kan man be dom "plocka" ut bebisen Vill vara anonym i detta inlägg då det är aningen känsligt...
Jag mår fruktansvärt psykiskt dåligt av att vara gravid och känner allt som ett stort obehag.
Kan man be dom plocka ut bebisen så man får detta överstökat när man mår skit?
Någon som vet om man kan kräva något överhuvudtaget.
Ja, jag har samtals hjälp nu men vad hjälper det.
Är 36 fulla v gången.
Känns som att dom inte lyssnar på förlossningen eller mvc, dom verkar bara tycka att det är klart det är tufft i slutet, det är det för alla typ...
Men jag satt fast i en förlossnings deppa i 2års tid efter dottern för några år sedan så detta är inte kul längre, jag är liv rädd för att bli så dålig igen.
Vad ska jag göra?
du ska självklart be att få prata med spec.mvc
Sedan ska du prata med din samtalshjälp och din bm angående hur du mår, så att de verkligen förstår hur du mår. Jag tror inte de kan göra något alls före du är fullgången, och jag vet inte om det kan räknas som humanitära skäl att må psykiskt dåligt, men jag tycker att det borde göra det.
Har du fått kontakt med spec. mvc redan kanske? med tanke på att du fick förlossningsdepression efter din dotter?
Kräva samtal kring detta och vad som kan göras för att du (och bebisen) ska kunna må så bra som möjligt tycker jag att du bör.
äter du någon medicin? eller tror du att du skulle vara hjälpt av det? för det finns medicner du kan ta när du är gravid... det vet jag.
Mejla gärna mig om du vill, jag har massa erfarenheter av det du skriver om...
hoppas du får hjälp,
kram
2
du ska självklart be att få prata med spec.mvc
Sedan ska du prata med din samtalshjälp och din bm angående hur du mår, så att de verkligen förstår hur du mår. Jag tror inte de kan göra något alls före du är fullgången, och jag vet inte om det kan räknas som humanitära skäl att må psykiskt dåligt, men jag tycker att det borde göra det.
Har du fått kontakt med spec. mvc redan kanske? med tanke på att du fick förlossningsdepression efter din dotter?
Kräva samtal kring detta och vad som kan göras för att du (och bebisen) ska kunna må så bra som möjligt tycker jag att du bör.
äter du någon medicin? eller tror du att du skulle vara hjälpt av det? för det finns medicner du kan ta när du är gravid... det vet jag.
Mejla gärna mig om du vill, jag har massa erfarenheter av det du skriver om...
hoppas du får hjälp,
kram
Jag fått planerat snitt i v38+4 pga av att jag ska slippa må dåligt och kunna fokusera på en liten istället.
MEN jag har 2v dit och jag orkar inte gå och trycka undan detta sålänge, risken att jag kommer må mer dåligt av det är väl rätt stor?
Dom pratar om att bebisen mår bäst av alla dagar den kan få i magen, SJÄLVKLART men är det inte bra att ta hand om mamman också?
I v 36+ mår väl barnen i regel väldigt bra?
3
Jag fått planerat snitt i v38+4 pga av att jag ska slippa må dåligt och kunna fokusera på en liten istället.
MEN jag har 2v dit och jag orkar inte gå och trycka undan detta sålänge, risken att jag kommer må mer dåligt av det är väl rätt stor?
Dom pratar om att bebisen mår bäst av alla dagar den kan få i magen, SJÄLVKLART men är det inte bra att ta hand om mamman också?
I v 36+ mår väl barnen i regel väldigt bra?
Ett bra tips är att äta vitamintillskott, i lite större mängder. Särskilt Omega 3, CalMag och B1. Samt att försöka sova 7-8 timmar per natt och ta promenader där du tittar utåt på det som är omkring dig. Alltså inte tänker på alla problem.
Ang snitt tror jag du kan få tidigare snitt om du pratar med din Bm
5
Ett bra tips är att äta vitamintillskott, i lite större mängder. Särskilt Omega 3, CalMag och B1. Samt att försöka sova 7-8 timmar per natt och ta promenader där du tittar utåt på det som är omkring dig. Alltså inte tänker på alla problem.
Ang snitt tror jag du kan få tidigare snitt om du pratar med din Bm
absolut!
jag tycker verkligen att du ska be om hjälp ang detta så snabbt som möjligt när du mår såhär.
barnet är "färdigt" vid 37+ men i vissa fall är det faktiskt bäst att sätta igång redan 36+ så jag tycker absolut att du ska prata med din bm och få hjälp med din situation så snabbt som möjligt.
lycka till
kram på dig
6
absolut!
jag tycker verkligen att du ska be om hjälp ang detta så snabbt som möjligt när du mår såhär.
barnet är "färdigt" vid 37+ men i vissa fall är det faktiskt bäst att sätta igång redan 36+ så jag tycker absolut att du ska prata med din bm och få hjälp med din situation så snabbt som möjligt.
Jag försöker komma ut så mkt som jag orkar men jag har börjat se "prickar" och är lite snurrig i huvet (ångest?) så jag drar mig för att vara ute själv.
Min man jobbar hela dagarna och det känns som livet stannar upp när han är borta.
Jag ringde bm nu under efter middagen och sa att jag känner en starkr känsla av att ett panik anfall närmar sig och frågade om man kan tidigare lägga snittet.
Det kan man absolut inte göra för bebisens skull sa hon... suck
Jag ska testa vitaminer.
Jag äter rätt dåligt just nu och har inte gått upp i vikt den sista tiden.
Jag gick upp 25kg med dottern, och denna gången bara 8kg.
Jag är inte hungrig ens
7
Jag försöker komma ut så mkt som jag orkar men jag har börjat se "prickar" och är lite snurrig i huvet (ångest?) så jag drar mig för att vara ute själv.
Min man jobbar hela dagarna och det känns som livet stannar upp när han är borta.
Jag ringde bm nu under efter middagen och sa att jag känner en starkr känsla av att ett panik anfall närmar sig och frågade om man kan tidigare lägga snittet.
Det kan man absolut inte göra för bebisens skull sa hon... suck
Jag ska testa vitaminer.
Jag äter rätt dåligt just nu och har inte gått upp i vikt den sista tiden.
Jag gick upp 25kg med dottern, och denna gången bara 8kg.
Jag är inte hungrig ens
Jag började be om hjälp redan i v18, har fått massa samtals hjälp och aurora men det hjälper inte...
Jag funderar på om det finns något nummer till ladstigen man kan ringa för att få veta vad man kan begära som patient?
8
Jag började be om hjälp redan i v18, har fått massa samtals hjälp och aurora men det hjälper inte...
Jag funderar på om det finns något nummer till ladstigen man kan ringa för att få veta vad man kan begära som patient?
ja, får du inte den hjälp som du verkligen känner dig i behov för så tycker jag verkligen att du ska det!
jag är i vecka 35+2 idag och har sista 5veckorna spenderat mesta tiden på sjukhuset. detta har lett till att jag börjat må väldigt psykiskt dåligt väldigt snabbt och i fredags grät jag och bad dem att snälla snälla sätta igång mig.
jag pratade med bm, läkare, psykolog osv...men eftersom jag då inte ens var 35 fullgågna veckor så sätter de inte igång sålänge inte barnet är i nån risk.
men nu har de sagt att de ska sätta igång så fort de kan utifrån barnets bästa efter 36+ eftersom jag mår så psykiskt dåligt av detta att jag inte längre kan sköta vardagen utan hjälp pga av mina fysiska smärtor som påverkar mig så fruktansvärt psykiskt.
jag tycker det är väldigt viktigt att läkarna verkligen vet och förstår att man inte mår bra och att man verkligen behöver hjälp.
självklart måste detta ske utifrån vad som är bäst för barnet också.
men mödravården är lika viktigt tycker jag.
trots allt är inte graviditeten den stora utmaningen...man ska ju faktiskt orka efter också för det är då det verkligen räknas!
massa styrkekramar!
10
ja, får du inte den hjälp som du verkligen känner dig i behov för så tycker jag verkligen att du ska det!
jag är i vecka 35+2 idag och har sista 5veckorna spenderat mesta tiden på sjukhuset. detta har lett till att jag börjat må väldigt psykiskt dåligt väldigt snabbt och i fredags grät jag och bad dem att snälla snälla sätta igång mig.
jag pratade med bm, läkare, psykolog osv...men eftersom jag då inte ens var 35 fullgågna veckor så sätter de inte igång sålänge inte barnet är i nån risk.
men nu har de sagt att de ska sätta igång så fort de kan utifrån barnets bästa efter 36+ eftersom jag mår så psykiskt dåligt av detta att jag inte längre kan sköta vardagen utan hjälp pga av mina fysiska smärtor som påverkar mig så fruktansvärt psykiskt.
jag tycker det är väldigt viktigt att läkarna verkligen vet och förstår att man inte mår bra och att man verkligen behöver hjälp.
självklart måste detta ske utifrån vad som är bäst för barnet också.
men mödravården är lika viktigt tycker jag.
trots allt är inte graviditeten den stora utmaningen...man ska ju faktiskt orka efter också för det är då det verkligen räknas!
Läkarna plockade ut min första son i v 36+0 och de va inga problem med hans hälsa förutom det som min diabetes påverkar. Dvs om jag inte haft diabetes hade han mått prima när dom plockade ut han. Så att bebisarna kan vara klara redan i v36. Men de är kanske olika från person till person oxå.
Hoppas du får hjälp, kan inte vara kul att känna som du gör. Kramiz
11
Läkarna plockade ut min första son i v 36+0 och de va inga problem med hans hälsa förutom det som min diabetes påverkar. Dvs om jag inte haft diabetes hade han mått prima när dom plockade ut han. Så att bebisarna kan vara klara redan i v36. Men de är kanske olika från person till person oxå.
Hoppas du får hjälp, kan inte vara kul att känna som du gör. Kramiz
ja, jag är helt övertygad om att det är väldigt olika eftersom alla människor är olika och ovanpå det så är ju alla graviditeter så individuella.
men jag hoppas att de kan sätta igång mig i början av nästa vecka då jag blir 36+0 på lördag....men på helgen tvivlar jag stort på att de gör något.
men de har godkänt tidigare igångsättning för mig pga de fruktansvärda fysiska smärtor som denna graviditet orsakat. och då var det först bara snack om att sätta igång från v 37+.
men eftersom detta påverkat mig hemskt psykiskt så ska de försöka se om det inte kommer gå från 36+0 istället.
jag tror det är lättare att få tidigare igångsättning/snitt pga fysiska skäl än av psykiska skäl.
och sen är det (har jag märkt) väldigt olika från kommun/län till kommun/län...just på hur de går tillväga med ett sånt beslut och hela uppfattningen av olika situationer.
men måste faktiskt få skryta lite om Skåne och säga att jag känner mig väldigt lugn och mer trygg på lunds sjukhus eftersom deras neonatal och perinatal-vård är den bästa i hela landet faktiskt
12
ja, jag är helt övertygad om att det är väldigt olika eftersom alla människor är olika och ovanpå det så är ju alla graviditeter så individuella.
men jag hoppas att de kan sätta igång mig i början av nästa vecka då jag blir 36+0 på lördag....men på helgen tvivlar jag stort på att de gör något.
men de har godkänt tidigare igångsättning för mig pga de fruktansvärda fysiska smärtor som denna graviditet orsakat. och då var det först bara snack om att sätta igång från v 37+.
men eftersom detta påverkat mig hemskt psykiskt så ska de försöka se om det inte kommer gå från 36+0 istället.
jag tror det är lättare att få tidigare igångsättning/snitt pga fysiska skäl än av psykiska skäl.
och sen är det (har jag märkt) väldigt olika från kommun/län till kommun/län...just på hur de går tillväga med ett sånt beslut och hela uppfattningen av olika situationer.
men måste faktiskt få skryta lite om Skåne och säga att jag känner mig väldigt lugn och mer trygg på lunds sjukhus eftersom deras neonatal och perinatal-vård är den bästa i hela landet faktiskt
det är inte så att man faktiskt inte vet att det innebär en viss risk att förlösas tidigare och att det innebär en viss risk för barnet....allt det är man smärtsamt medveten om.
samtidigt som man klyvs i mitten för att man själv håller på att gå under rent psykiskt av situationen.
det man försöker få fram är inte att man vill sluta vara gravid och bara ha ut barnet och bara få det överstökat.....det är svårt att förklara utifrån sig själv som individ och som egen person att man faktiskt behöver hjälp med situationen för att kunna må psykiskt bra så att man faktiskt kan ta hand om det underbara barn man har och det man bär och väntar förväntansfullt efter.
jag har många gånger under de senaste dagarna känt att det är så orättvist att jag inte ska få kunna må bra och njuta av denna sista tiden.
och när jag bett läkarna att snälla sätta igång mig så har de svarat med att det inte går....och då har jag blivit så ledsen att jag tvivlat på om de glömmer bort att de inte bara måste tänka på det ofödda barnet utan även mamman också!
glöm inte mamman!!!
13
det känner jag igen helt och hållet!
det är inte så att man faktiskt inte vet att det innebär en viss risk att förlösas tidigare och att det innebär en viss risk för barnet....allt det är man smärtsamt medveten om.
samtidigt som man klyvs i mitten för att man själv håller på att gå under rent psykiskt av situationen.
det man försöker få fram är inte att man vill sluta vara gravid och bara ha ut barnet och bara få det överstökat.....det är svårt att förklara utifrån sig själv som individ och som egen person att man faktiskt behöver hjälp med situationen för att kunna må psykiskt bra så att man faktiskt kan ta hand om det underbara barn man har och det man bär och väntar förväntansfullt efter.
jag har många gånger under de senaste dagarna känt att det är så orättvist att jag inte ska få kunna må bra och njuta av denna sista tiden.
och när jag bett läkarna att snälla sätta igång mig så har de svarat med att det inte går....och då har jag blivit så ledsen att jag tvivlat på om de glömmer bort att de inte bara måste tänka på det ofödda barnet utan även mamman också!
rekomenderar också omega 3. När jag väntade mitt första barn åt jag antideppressiva mediciner. det hjälpte men det påverkar barnet också. (då mådde jag väldigt dåligt långt innan jag alls blev gravid och hade ätit dem ett tag.) Med andra ville jag absolut inte ta några mediciner. orkade med graviditeten men fick förlossningsdeppression efteråt och mådde dåligt länge och hade svårt för att knyta an till barnet. Nu med trean kände jag i oktober att jag började må sämre igen. vill helst inte ta några riktiga mediciner men provade omega 3 och det hjälper faktiskt. åtminstone hjälper det mig. har också slutat arbeta helt sedan sista sista januari vilket också hjälpte. det känns bättre och bättre för varje dag nu.
Hoppas du kan hitta något som hjälper dig snart!
14
rekomenderar också omega 3. När jag väntade mitt första barn åt jag antideppressiva mediciner. det hjälpte men det påverkar barnet också. (då mådde jag väldigt dåligt långt innan jag alls blev gravid och hade ätit dem ett tag.) Med andra ville jag absolut inte ta några mediciner. orkade med graviditeten men fick förlossningsdeppression efteråt och mådde dåligt länge och hade svårt för att knyta an till barnet. Nu med trean kände jag i oktober att jag började må sämre igen. vill helst inte ta några riktiga mediciner men provade omega 3 och det hjälper faktiskt. åtminstone hjälper det mig. har också slutat arbeta helt sedan sista sista januari vilket också hjälpte. det känns bättre och bättre för varje dag nu.
Svårt att verkligen sätta sig in i hur andra känner. Men det där med förlossningsdepression i två lät ju fruktansvärt. Hoppas du kan få hjälp tidigare denna gång. Det är ju stor risk att man får det igen vid nästa barn. Hos oss arbetar bvc-psykologerna med särskilda terapier för nyblivna mammor. Ett tips är att söka hjälp därigenom, är ju gratis dessutom! Lycka till!
Linkmamman
15
Låter väldigt jobbigt! Svårt att verkligen sätta sig in i hur andra känner. Men det där med förlossningsdepression i två lät ju fruktansvärt. Hoppas du kan få hjälp tidigare denna gång. Det är ju stor risk att man får det igen vid nästa barn. Hos oss arbetar bvc-psykologerna med särskilda terapier för nyblivna mammor. Ett tips är att söka hjälp därigenom, är ju gratis dessutom! Lycka till!
Dessvärre tror jag att de vill ha dig till 38 fullgågna veckor, för bebisens skull...
hade jag känt som dig så hade jag dock begärt kejsarsnitt - så fort 38 veckor gått. Därefter samtalsstöd, farmaceptisk behandling (om det behövs/du vill) samt mycket avlastning från familj/vänner).
Bad om att bli igångsatt när jag gått fulltid, redan vid inskrivningssamtalet frågade jag om detta. Jag gick 1 2dagar över tiden med min första son, kunde inte amma, accepterade inte mig själv, min kropp eller situationen jag hamnat i och fick en förlossningsdepression - som ett brev på posten. Min BM sa att "det är ju iiiinte nödvändiiigt och det viiill du iiinte gööra, bättre att bebisen själv väljer att komma uuuut..." Ja, ja... lika bra att fejsa fucket tänkte jag, försöker sysselsätta mig med saker som gör att jag glömmer det jobbiga, onda och tunga just nu.
Fick en förlossningsdepression efter mitt första barn, som jag på fullaste allvar ville lämna tillbaka till BB. Först efter 9-12 månader accepterade och började älska honom. Jag fick inte så mycket hjälp varken från BVC eller MVC, eller läkarvården öht. Jag tog hjälp av min make, vänner och viljan att gå framåt i livet. Är utbildad beteendevetare och kunde också på så sätt komma till insikt med min situation.
Jag tycker inte du skall ge dig, utan stå på dig. Det är din kropp och det är du (och givetvis barnet) som skall må bra. Lyssnar de inte på dig, så begär att få kopplas vidare till du får hjälp. Stå på dig helt enkelt!
Kram Mran.
16
Dessvärre tror jag att de vill ha dig till 38 fullgågna veckor, för bebisens skull...
hade jag känt som dig så hade jag dock begärt kejsarsnitt - så fort 38 veckor gått. Därefter samtalsstöd, farmaceptisk behandling (om det behövs/du vill) samt mycket avlastning från familj/vänner).
Bad om att bli igångsatt när jag gått fulltid, redan vid inskrivningssamtalet frågade jag om detta. Jag gick 1 2dagar över tiden med min första son, kunde inte amma, accepterade inte mig själv, min kropp eller situationen jag hamnat i och fick en förlossningsdepression - som ett brev på posten. Min BM sa att "det är ju iiiinte nödvändiiigt och det viiill du iiinte gööra, bättre att bebisen själv väljer att komma uuuut..." Ja, ja... lika bra att fejsa fucket tänkte jag, försöker sysselsätta mig med saker som gör att jag glömmer det jobbiga, onda och tunga just nu.
Fick en förlossningsdepression efter mitt första barn, som jag på fullaste allvar ville lämna tillbaka till BB. Först efter 9-12 månader accepterade och började älska honom. Jag fick inte så mycket hjälp varken från BVC eller MVC, eller läkarvården öht. Jag tog hjälp av min make, vänner och viljan att gå framåt i livet. Är utbildad beteendevetare och kunde också på så sätt komma till insikt med min situation.
Jag tycker inte du skall ge dig, utan stå på dig. Det är din kropp och det är du (och givetvis barnet) som skall må bra. Lyssnar de inte på dig, så begär att få kopplas vidare till du får hjälp. Stå på dig helt enkelt!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
