Dottern var inte direkt planerad, vilket få barn tydligen är när det kommer till kritan. Hon "bara blev". Förvisso på välkänt maner, men utan att varken pappan eller jag egentligen reflekterat över möjligheten/risken. Om det kan man tycka vad man vill, klantigt var det förvisso...
När hennes existens var ett faktum uppstod den fullkomligt ojämlika situationen att BARA JAG hade möjlighet att styra över framtiden. Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att en man som får beskedet "jag är med barn" känner sig oerhört utlämnad och fullkomligt berövad möjligheten att påverka sin framtid! Självklart måste det vara en enorm frustration! Och det gäller ju vare sig han vill eller inte vill ha barn. Kvinnan bestämmer och har exklusiv rätt att avgöra om mannen ska bli pappa eller ej. En fruktansvärd situation.
Under graviditeten och det/de första åren hade jag jättestor förståelse för att pappan höll sig undan långa perioder och att han inte hade något engagemang för sitt barn. Jag försökte stimulera hans intresse, vara generös och öppen, uppmuntra kontakt och underlätta på alla sätt. Trodde att han skulle "bli förälskad" i sitt barn när de väl hade kontakt. Och jag tror att han uppriktigt försökte efter några år! Han försökte "gilla läget" och bli en pappa till sin dotter under en period när hon var några år. Det funkade dock inte mer än högst tillfälligt...
Fram till nu, 17 år senare, har det runnit väldigt mycket vatten under broarna och perioder av viss närvaro har avlöst perioder av total frånvaro. Just nu är det frånvaro. Dottern har tagit mycket stryk av deras av-och-på relation. Hon är väldigt ambivalent inställd till sin pappa, bär på mycket ilska över svek och tomma löften genom åren. Och jag, jag kan fortfarande förstå pappans ursprungliga reaktion och avståndstagande. Men jag kommer aldrig förlåta honom för allt han utsatt vårt barn för. Nån stans på vägen måste man kunna släppa den oförrätt det var att bli pappa mot sin vilja och i stället agera som en vuxen människa i relation till ett barn! Man behöver kanske inte bli vv förälder och jätteengagerad i barnets vardag, men ansvar för sitt förhållningssätt mot ett oskyldigt barn MÅSTE man kunna ta.
Och visst är offerkoftor väldigt missklädsamma....?
1
Min dotters pappa är ofrivillig Dottern var inte direkt planerad, vilket få barn tydligen är när det kommer till kritan. Hon "bara blev". Förvisso på välkänt maner, men utan att varken pappan eller jag egentligen reflekterat över möjligheten/risken. Om det kan man tycka vad man vill, klantigt var det förvisso...
När hennes existens var ett faktum uppstod den fullkomligt ojämlika situationen att BARA JAG hade möjlighet att styra över framtiden. Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att en man som får beskedet "jag är med barn" känner sig oerhört utlämnad och fullkomligt berövad möjligheten att påverka sin framtid! Självklart måste det vara en enorm frustration! Och det gäller ju vare sig han vill eller inte vill ha barn. Kvinnan bestämmer och har exklusiv rätt att avgöra om mannen ska bli pappa eller ej. En fruktansvärd situation.
Under graviditeten och det/de första åren hade jag jättestor förståelse för att pappan höll sig undan långa perioder och att han inte hade något engagemang för sitt barn. Jag försökte stimulera hans intresse, vara generös och öppen, uppmuntra kontakt och underlätta på alla sätt. Trodde att han skulle "bli förälskad" i sitt barn när de väl hade kontakt. Och jag tror att han uppriktigt försökte efter några år! Han försökte "gilla läget" och bli en pappa till sin dotter under en period när hon var några år. Det funkade dock inte mer än högst tillfälligt...
Fram till nu, 17 år senare, har det runnit väldigt mycket vatten under broarna och perioder av viss närvaro har avlöst perioder av total frånvaro. Just nu är det frånvaro. Dottern har tagit mycket stryk av deras av-och-på relation. Hon är väldigt ambivalent inställd till sin pappa, bär på mycket ilska över svek och tomma löften genom åren. Och jag, jag kan fortfarande förstå pappans ursprungliga reaktion och avståndstagande. Men jag kommer aldrig förlåta honom för allt han utsatt vårt barn för. Nån stans på vägen måste man kunna släppa den oförrätt det var att bli pappa mot sin vilja och i stället agera som en vuxen människa i relation till ett barn! Man behöver kanske inte bli vv förälder och jätteengagerad i barnets vardag, men ansvar för sitt förhållningssätt mot ett oskyldigt barn MÅSTE man kunna ta.
Och visst är offerkoftor väldigt missklädsamma....?
Oavsett om man är "ofrivillig" eller inte så är det en sak man ändå måste inse när man sedan förhåller sig till situatiuonen. Barnet har ingen "skuld" till situationen och like it or not så har man blivit förälder. Då bör man också se till att hantera sitt föräldraskap på ett sätt som inte drabbar barnet. Något som pappan till din dotter verkar ha lyckats sådär med....tyvärr.
2
Oavsett om man är "ofrivillig" eller inte så är det en sak man ändå måste inse när man sedan förhåller sig till situatiuonen. Barnet har ingen "skuld" till situationen och like it or not så har man blivit förälder. Då bör man också se till att hantera sitt föräldraskap på ett sätt som inte drabbar barnet. Något som pappan till din dotter verkar ha lyckats sådär med....tyvärr.
Vet DU , Jag är kvinnan/tjejen /mamman Vars "man" (dåvarande) Tjööötade om barn! HAN ville (ha barn. Med mig, vad jag förstod ) JAG var lite tveksam. ÄRLIGT! .... Rätt medgörlig var jag nog oxå... *ehh* Tror DU han tog sitt stora ansvar...?! Behöver jag svara på den.... JAG TAR ANSVARET OCH JAG BÖLAR INTE/NADA/ALDRIG!!! Nu måste jag kila vidare...
5
Vet DU , Jag är kvinnan/tjejen /mamman Vars "man" (dåvarande) Tjööötade om barn! HAN ville (ha barn. Med mig, vad jag förstod ) JAG var lite tveksam. ÄRLIGT! .... Rätt medgörlig var jag nog oxå... *ehh* Tror DU han tog sitt stora ansvar...?! Behöver jag svara på den.... JAG TAR ANSVARET OCH JAG BÖLAR INTE/NADA/ALDRIG!!! Nu måste jag kila vidare...
Ganska många barn är helt oplanerade, men de allra flesta människor klarar av att hantera det och knyta an till sina barn ändå. En del fixar det uppenbart inte, men såna föräldrar finns ju även när barn varit planerade. Så jag är inte så säker på att det beror på att barnet var oplanerat. Det mesta handlar nog om hur man klarar av att hantera situationer, oavsett hur man hamnat där.
Män borde för övrigt driva frågan om p-skydd lite hårdare så det finns fler alternativ än kondom och sterilisering. Sen kan ju män börja använda kondom på eget initiativ lite oftare också, vilket inte händer så där jätteofta. Om BÅDE män och kvinnor alltid tar ansvar för att skydda sig så skulle inga oplanerade barn kunna födas. Men som sagt, det löser nog inte anknytningsproblematiken fullt ut.
13
Ganska många barn är helt oplanerade, men de allra flesta människor klarar av att hantera det och knyta an till sina barn ändå. En del fixar det uppenbart inte, men såna föräldrar finns ju även när barn varit planerade. Så jag är inte så säker på att det beror på att barnet var oplanerat. Det mesta handlar nog om hur man klarar av att hantera situationer, oavsett hur man hamnat där.
Män borde för övrigt driva frågan om p-skydd lite hårdare så det finns fler alternativ än kondom och sterilisering. Sen kan ju män börja använda kondom på eget initiativ lite oftare också, vilket inte händer så där jätteofta. Om BÅDE män och kvinnor alltid tar ansvar för att skydda sig så skulle inga oplanerade barn kunna födas. Men som sagt, det löser nog inte anknytningsproblematiken fullt ut.
Exakt!! Även om jag inte är riktigt lika förstående som du. Jag kan förstå frustrationen som en ofrivillig pappa känner när kvinnan blir gravid och han inte har möjlighet att styra utgången. Men jag har lite svårt för människor som inte ser sin egen del i en situation utan lägger all skuld på andra. Säkert ganska bekvämt att klä sig själv i en offerkofta. Frustrationen borde rimligtvis riktas mot den egna personen.
Båda föräldrarna har satt sig i en situation och båda kommer på ett eller annat sätt att tvingas ta ansvar för konsekvenserna. Hur kan man som förälder tänka att man ska kunna svära sig fri från ansvar p g a att man ångrat sig? Ifall man hade smittats av en allvarligare könssjukdom vid samma tillfälle hade man inte heller kunnat bli frisk enbart utifrån att man ångrat sig. Livet fungerar liksom inte så.
Faktum är ju att mannen har precis lika stora möjligheter som kvinnan att påverka ifall han ska bli pappa eller inte. Båda parter har samma förutsättningar från början. Den möjlighet till ångervecka som kvinnan har i dessa fall är ju inte utan konsekvenser den heller.
Det är klart att det kan vara en väldigt svår situation för alla inblandade och att det ska finnas möjlighet till stöttning för både män och kvinnor i den situationen. Kvinnan har MVC och kan erbjudas samtal med kurator etc. Mannen borde erbjudas samtal i samma utsträckning. I det läget borde det vara prioriterat att stötta pappan att orka vara en bra förälder.
Jag tycker det är förkastligt när en förälder, frivillig eller ofrivillig, låter barnet stå till svars för hur denne kom till. Man får reagera som man vill från början, men när barnet väl har kommit så agerar man efter bästa förmåga. Då finns det inte längre några ursäkter. Det är ett barn man har fått, inte en livshotande sjukdom. Som du skriver, en offerkofta i dessa sammanhang är synnerligen missklädsamma.
14
Exakt!! Även om jag inte är riktigt lika förstående som du. Jag kan förstå frustrationen som en ofrivillig pappa känner när kvinnan blir gravid och han inte har möjlighet att styra utgången. Men jag har lite svårt för människor som inte ser sin egen del i en situation utan lägger all skuld på andra. Säkert ganska bekvämt att klä sig själv i en offerkofta. Frustrationen borde rimligtvis riktas mot den egna personen.
Båda föräldrarna har satt sig i en situation och båda kommer på ett eller annat sätt att tvingas ta ansvar för konsekvenserna. Hur kan man som förälder tänka att man ska kunna svära sig fri från ansvar p g a att man ångrat sig? Ifall man hade smittats av en allvarligare könssjukdom vid samma tillfälle hade man inte heller kunnat bli frisk enbart utifrån att man ångrat sig. Livet fungerar liksom inte så.
Faktum är ju att mannen har precis lika stora möjligheter som kvinnan att påverka ifall han ska bli pappa eller inte. Båda parter har samma förutsättningar från början. Den möjlighet till ångervecka som kvinnan har i dessa fall är ju inte utan konsekvenser den heller.
Det är klart att det kan vara en väldigt svår situation för alla inblandade och att det ska finnas möjlighet till stöttning för både män och kvinnor i den situationen. Kvinnan har MVC och kan erbjudas samtal med kurator etc. Mannen borde erbjudas samtal i samma utsträckning. I det läget borde det vara prioriterat att stötta pappan att orka vara en bra förälder.
Jag tycker det är förkastligt när en förälder, frivillig eller ofrivillig, låter barnet stå till svars för hur denne kom till. Man får reagera som man vill från början, men när barnet väl har kommit så agerar man efter bästa förmåga. Då finns det inte längre några ursäkter. Det är ett barn man har fått, inte en livshotande sjukdom. Som du skriver, en offerkofta i dessa sammanhang är synnerligen missklädsamma.
Snälla, snälla Birgitta, missuppfatta inte det jag kommer att skriva nu. Jag menar verkligen INTE att göra ett påhopp på dig personligen. Jag är helt övertygad om att du har gjort det allra bästa du har kunnat och jag är helt övertygad om att du enbart har haft alla andras bästa för ögonen.
Jag tycker ändå ditt exempel är ett väldigt bra exempel på hur vi idag tänker helt fel i dessa frågor. Jag önskar vi alla kunda komma bort ifrån det här med att föröka tvinga pappor att vara pappor fast dom inte vill. Vill inte pappan vara pappa acceptera det. För barnets skull.
Det är fel att samhället och mammorna själva lägger ensvaret för barnens kontakt med sin biologiska pappa på mammorna. Ingen kan ändra en annan vuxen person än den personen själv. Ingen.
Jag är _helt_ övertygad om att barn mår mycket _sämre_ av alla dessa svek och brutna löften än om du bara hade accepterat att pappan inte ville, satt punkt, gått vidare, och så småningom kanske gett din dotter en bra styvpappa som förebild.
Du kommer aldrig förlåta pappan för allt han utsatt ert barn för skriver du men du själv då? DU har ju faktiskt del i det hela eftersom du under 17 år försökte uppmuntra det hela istället för att skydda din barn från alla dessa svek och brutna löften. DU är medskyldig till den här situationen. DU är medskyldig eftersom DU försökte tvinga in en annan vuxen i en fantasibild du hade om hur det borde vara.
Jag menar inte att vara ejak mot just dig men du är ett bra exempel på hur många mammor tror att dom gör det rätta men det ända som händer är att dom medverkar till att såra sitt barn.
15
Snälla, snälla Birgitta, missuppfatta inte det jag kommer att skriva nu. Jag menar verkligen INTE att göra ett påhopp på dig personligen. Jag är helt övertygad om att du har gjort det allra bästa du har kunnat och jag är helt övertygad om att du enbart har haft alla andras bästa för ögonen.
Jag tycker ändå ditt exempel är ett väldigt bra exempel på hur vi idag tänker helt fel i dessa frågor. Jag önskar vi alla kunda komma bort ifrån det här med att föröka tvinga pappor att vara pappor fast dom inte vill. Vill inte pappan vara pappa acceptera det. För barnets skull.
Det är fel att samhället och mammorna själva lägger ensvaret för barnens kontakt med sin biologiska pappa på mammorna. Ingen kan ändra en annan vuxen person än den personen själv. Ingen.
Jag är _helt_ övertygad om att barn mår mycket _sämre_ av alla dessa svek och brutna löften än om du bara hade accepterat att pappan inte ville, satt punkt, gått vidare, och så småningom kanske gett din dotter en bra styvpappa som förebild.
Du kommer aldrig förlåta pappan för allt han utsatt ert barn för skriver du men du själv då? DU har ju faktiskt del i det hela eftersom du under 17 år försökte uppmuntra det hela istället för att skydda din barn från alla dessa svek och brutna löften. DU är medskyldig till den här situationen. DU är medskyldig eftersom DU försökte tvinga in en annan vuxen i en fantasibild du hade om hur det borde vara.
Jag menar inte att vara ejak mot just dig men du är ett bra exempel på hur många mammor tror att dom gör det rätta men det ända som händer är att dom medverkar till att såra sitt barn.
Håller inte riktigt med dig. Jag känner inte till Birgittas situation men kan diskutera fenoment. En frånvarande pappa sviker helt oavsett om han är närvarande ibland eller inte. Då tror jag att det är bättre att som barn ändå ha fått en bild av vem pappan är. För vissa barn är det inte möjligt och de klarar sig bra ändå. Men ifall det finns ett val så tror jag att det är bättre att ha ett ansikte och en person bakom pappatiteln (förutsatt att pappan inte är destruktiv i sitt agerande mot barnet).
Jag tycker inte heller att en förälder som aktivt försöker få igång ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern kan anklagas för att medverka till att såra sitt barn. Sårandet står den frånvarande föräldern för helt själv. Annars så är man ju återigen där att man lägger ansvar på mamman för den frånvarande pappans agerande...
Det här med att tvinga en pappa att vara pappa fast han inte vill. Tja, pappa är han ju oavsett vad han själv tycker. Jag håller med dig i att det inte är mammans ansvar att försöka lappa ihop barnet och den frånvarande pappans relation. Han är en vuxen människa och måste kunna ta ansvar för sina egna relationer.
Men om mamman försöker få igång ett umgänge är hon inte på något sätt medskyldig till konsekvenserna av den frånvarande pappans svek. Det får han gott stå för alldeles själv.
17
Håller inte riktigt med dig. Jag känner inte till Birgittas situation men kan diskutera fenoment. En frånvarande pappa sviker helt oavsett om han är närvarande ibland eller inte. Då tror jag att det är bättre att som barn ändå ha fått en bild av vem pappan är. För vissa barn är det inte möjligt och de klarar sig bra ändå. Men ifall det finns ett val så tror jag att det är bättre att ha ett ansikte och en person bakom pappatiteln (förutsatt att pappan inte är destruktiv i sitt agerande mot barnet).
Jag tycker inte heller att en förälder som aktivt försöker få igång ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern kan anklagas för att medverka till att såra sitt barn. Sårandet står den frånvarande föräldern för helt själv. Annars så är man ju återigen där att man lägger ansvar på mamman för den frånvarande pappans agerande...
Det här med att tvinga en pappa att vara pappa fast han inte vill. Tja, pappa är han ju oavsett vad han själv tycker. Jag håller med dig i att det inte är mammans ansvar att försöka lappa ihop barnet och den frånvarande pappans relation. Han är en vuxen människa och måste kunna ta ansvar för sina egna relationer.
Men om mamman försöker få igång ett umgänge är hon inte på något sätt medskyldig till konsekvenserna av den frånvarande pappans svek. Det får han gott stå för alldeles själv.
Ingen är någonsin ansvarig för en annan persons handlande. Tack för att du förtydligar det Ingela.
Jag har som mamma varit ansvarig för att ge min dotter möjlighet att lära känna och umgås med sin pappa. Det är min skyldighet som förälder, enligt lag såväl som moraliskt. Att pappan sen väljer att svika sitt barn om och om igen är inget som kan ligga mig till last. Jag tar inte på mig ansvaret för det. Som du säger är pappans agerande pappans ansvar helt och hållet.
18
Ingen är någonsin ansvarig för en annan persons handlande. Tack för att du förtydligar det Ingela.
Jag har som mamma varit ansvarig för att ge min dotter möjlighet att lära känna och umgås med sin pappa. Det är min skyldighet som förälder, enligt lag såväl som moraliskt. Att pappan sen väljer att svika sitt barn om och om igen är inget som kan ligga mig till last. Jag tar inte på mig ansvaret för det. Som du säger är pappans agerande pappans ansvar helt och hållet.
Jag håller INTE med.
Nu har jag inte varit i den situationen att jag behövt kämpa med att få pappan engagerad, men hade det varit så hade jag nog slitit mig blodig.
Har man satt ett barn till världen får man resa sig och fejsa utmaningen. Oavsett hur liten lort man än är.
Sen tror jag inte att man kan jämföra olika sorters svek så som du gör. Alla barn är olika. Alla situationer är olika.
Alla barn har rätt till båda sina föräldrar enligt lag, och det är den friska och sunda förälderns plikt att försöka åstadkomma att barnets rättigheter går att tillgodoses.
Hur sjuk och ynklig den andre än må vara.
19
Jag håller INTE med.
Nu har jag inte varit i den situationen att jag behövt kämpa med att få pappan engagerad, men hade det varit så hade jag nog slitit mig blodig.
Har man satt ett barn till världen får man resa sig och fejsa utmaningen. Oavsett hur liten lort man än är.
Sen tror jag inte att man kan jämföra olika sorters svek så som du gör. Alla barn är olika. Alla situationer är olika.
Alla barn har rätt till båda sina föräldrar enligt lag, och det är den friska och sunda förälderns plikt att försöka åstadkomma att barnets rättigheter går att tillgodoses.
Hur sjuk och ynklig den andre än må vara.
Jag är ganska säker på att min dotter vet vem som hjälpt och vem som stjälpt i detta sammanhang. Barn är smarta, de vet skillnad på rätt och fel och de har radar för känslor och stämningar. Dottern är arg och sviken, men på ett någorlunda sunt sätt. Hon har skällt ut sin pappa efter noter per telefon när han svikit, och det ända sen hon var sissådär 6 år gammal! Hon tar inte på sig skuld, och lägger inte skuld på mig. Men hon saknar sin pappa och skulle må oändligt mycket bättre om han var en riktig pappa....
20
Jag är ganska säker på att min dotter vet vem som hjälpt och vem som stjälpt i detta sammanhang. Barn är smarta, de vet skillnad på rätt och fel och de har radar för känslor och stämningar. Dottern är arg och sviken, men på ett någorlunda sunt sätt. Hon har skällt ut sin pappa efter noter per telefon när han svikit, och det ända sen hon var sissådär 6 år gammal! Hon tar inte på sig skuld, och lägger inte skuld på mig. Men hon saknar sin pappa och skulle må oändligt mycket bättre om han var en riktig pappa....
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
) JAG var lite tveksam. ÄRLIGT! .... Rätt medgörlig var jag nog oxå... *ehh* Tror DU han tog sitt stora ansvar...?! 
