För 15 år sedan hade jag en relation med en då 40-årig man. Vi var så kära men det låste sig med sexlivet. Jag var inte intresserad av porr och han sa att jag inte var intresserad av sex. Jag tycker att man kan vara intresserad av sex även fast man inte vill titta på porr, men jag nådde liksom aldrig fram till honom. Vi låg rygg mot rygg i sängen och längtade efter varandra, men ingen av oss gjorde något. Det blev bara helt fel alltihop. Någon enstaka gång, med flera månaders mellanrum, så kunde det hända att vi hade sex, och då blev det så starkt för mig att jag oftast grät av lycka efteråt.
Men ingen av oss orkade med att ha de som vi hade det så vi gjorde slut. Vi var överens om att gå skilda vägar. Men det tog lång tid för mig att komma över honom för jag hade så starka känslor för honom.
Nu, 15 år senare, så har han kontaktat mig igen. Han säger att han älskar mig fortfarande, och aldrig har kunnat ha någon annan kvinna efter mig. Han har försökt men han aldrig kunnat älska någon så mycket som han älskar mig så han har gett upp tanken på att ha en relation med någon.
Jag är gift men den här mannen har alltid funnits som en skugga i mitt liv. När jag varit missnöjd i min nuvarande relation så har jag ofta tänkt tillbaka på mannen som jag älskade så mycket. Och min man har sedan 2 år tillbaka från och till funderat över skilsmässa, så jag har tänkt mer på mitt ex senaste tiden, när jag funderat i banorna att jag kanske blir ensam snart igen.
Efter 15 år har mitt ex antagligen fått distans tills saker och ting och jag tror att han funderat lite på det som hände. Han sa tex nu att "du kanske trodde att jag inte ville, men ååå vad jag ville! Jag ville så mycket så mycket men det gick bara inte!" "och när vi väl fick till det så var det ju så länge sedan och då kom jag ju på 4 sekunder".
Alltså--detta minns inte jag!? Att han hade sådana problem. Kan det varit därför han inte ville/vågade? Och för mig var det inte ens ett problem för då hade jag nog kommit ihåg det? Jag minns bara lyckan.
Jag drömmer om att det ska bli vi igen, för jag älskar honom så oerhört. Men han säger "glöm det, jag älskar dig men det blir aldrig vi igen, vi funkar inte ihop, det vet vi ju båda".
Jag blir så frusterad. Om vi båda älskar varandra varför ska vi då avstå varandra? Är han rädd att känna sig misslyckad? I mina ögon kommer han aldrig vara misslyckad.
Jag önskar att han kunde slappna av och släppa alla förväntningar och föreställningar om hur sex ska vara. Vem har bestämt vad som ska betraktas som bra sex? Det kan vi väl bestämma själva, han och jag, vad som är good enough för oss.
1
grubblar För 15 år sedan hade jag en relation med en då 40-årig man. Vi var så kära men det låste sig med sexlivet. Jag var inte intresserad av porr och han sa att jag inte var intresserad av sex. Jag tycker att man kan vara intresserad av sex även fast man inte vill titta på porr, men jag nådde liksom aldrig fram till honom. Vi låg rygg mot rygg i sängen och längtade efter varandra, men ingen av oss gjorde något. Det blev bara helt fel alltihop. Någon enstaka gång, med flera månaders mellanrum, så kunde det hända att vi hade sex, och då blev det så starkt för mig att jag oftast grät av lycka efteråt.
Men ingen av oss orkade med att ha de som vi hade det så vi gjorde slut. Vi var överens om att gå skilda vägar. Men det tog lång tid för mig att komma över honom för jag hade så starka känslor för honom.
Nu, 15 år senare, så har han kontaktat mig igen. Han säger att han älskar mig fortfarande, och aldrig har kunnat ha någon annan kvinna efter mig. Han har försökt men han aldrig kunnat älska någon så mycket som han älskar mig så han har gett upp tanken på att ha en relation med någon.
Jag är gift men den här mannen har alltid funnits som en skugga i mitt liv. När jag varit missnöjd i min nuvarande relation så har jag ofta tänkt tillbaka på mannen som jag älskade så mycket. Och min man har sedan 2 år tillbaka från och till funderat över skilsmässa, så jag har tänkt mer på mitt ex senaste tiden, när jag funderat i banorna att jag kanske blir ensam snart igen.
Efter 15 år har mitt ex antagligen fått distans tills saker och ting och jag tror att han funderat lite på det som hände. Han sa tex nu att "du kanske trodde att jag inte ville, men ååå vad jag ville! Jag ville så mycket så mycket men det gick bara inte!" "och när vi väl fick till det så var det ju så länge sedan och då kom jag ju på 4 sekunder".
Alltså--detta minns inte jag!? Att han hade sådana problem. Kan det varit därför han inte ville/vågade? Och för mig var det inte ens ett problem för då hade jag nog kommit ihåg det? Jag minns bara lyckan.
Jag drömmer om att det ska bli vi igen, för jag älskar honom så oerhört. Men han säger "glöm det, jag älskar dig men det blir aldrig vi igen, vi funkar inte ihop, det vet vi ju båda".
Jag blir så frusterad. Om vi båda älskar varandra varför ska vi då avstå varandra? Är han rädd att känna sig misslyckad? I mina ögon kommer han aldrig vara misslyckad.
Jag önskar att han kunde slappna av och släppa alla förväntningar och föreställningar om hur sex ska vara. Vem har bestämt vad som ska betraktas som bra sex? Det kan vi väl bestämma själva, han och jag, vad som är good enough för oss.
Och vad var frågan?
Vill du ha ett manligt perspektiv på dina grubblerier så kan du ju alltid fråga din man och se vad han har för uppfattning om det du skriver.
2
Och vad var frågan?
Vill du ha ett manligt perspektiv på dina grubblerier så kan du ju alltid fråga din man och se vad han har för uppfattning om det du skriver.
Jag är helt med på piken där... den gick mig ej förbi.
Men jag och min man är på väg bort från varandra. Det finns ingen kärlek mellan oss. Jag har hållt ihop oss i många år för barnens skull, men vi älskar inte varandra, och vi kommer gå isär, och det jag önskar att han ska få vara med om är känslan av att veta att man är älskad. Jag hade glömt hur det kändes, men nu blev jag påmind, och jag unnar min man att få uppleva det. Så även om det inte blir jag och exet (för det verkar det ju inte bli) så borde ändå min man få en ny chans att hitta rätt i livet.
Och det jag ville veta är mest om det är möjligt att någon väljer bort kärlek pga rädsla för att inte duga, att den rädslan kan överskugga så totalt att man inte vågar ens prova? Eller finns förklaringen till hans beteende någon annanstans?
3
Jag är helt med på piken där... den gick mig ej förbi.
Men jag och min man är på väg bort från varandra. Det finns ingen kärlek mellan oss. Jag har hållt ihop oss i många år för barnens skull, men vi älskar inte varandra, och vi kommer gå isär, och det jag önskar att han ska få vara med om är känslan av att veta att man är älskad. Jag hade glömt hur det kändes, men nu blev jag påmind, och jag unnar min man att få uppleva det. Så även om det inte blir jag och exet (för det verkar det ju inte bli) så borde ändå min man få en ny chans att hitta rätt i livet.
Och det jag ville veta är mest om det är möjligt att någon väljer bort kärlek pga rädsla för att inte duga, att den rädslan kan överskugga så totalt att man inte vågar ens prova? Eller finns förklaringen till hans beteende någon annanstans?
Jag är helt med på piken där... den gick mig ej förbi.
Men jag och min man är på väg bort från varandra. Det finns ingen kärlek mellan oss. Jag har hållt ihop oss i många år för barnens skull, men vi älskar inte varandra, och vi kommer gå isär, och det jag önskar att han ska få vara med om är känslan av att veta att man är älskad. Jag hade glömt hur det kändes, men nu blev jag påmind, och jag unnar min man att få uppleva det. Så även om det inte blir jag och exet (för det verkar det ju inte bli) så borde ändå min man få en ny chans att hitta rätt i livet.
Då kan ju ett tips i all välmening vara att slutföra det och landa efter separationen innan du går in i nästa relation.
Undvik Tarzan-beteendet att hoppa från lian till lian utan att ta mark emellan.
Och det jag ville veta är mest om det är möjligt att någon väljer bort kärlek pga rädsla för att inte duga, att den rädslan kan överskugga så totalt att man inte vågar ens prova? Eller finns förklaringen till hans beteende någon annanstans?
Svårt att säga. Personligen sett utifrån mig själv så skulle det nog ligga ett motsatsförhållande i den "känslan" om det nu liksom skulle vara uppenbart att den jag vill ha en relation med lika mycket vill det omvända. Då är det ju liksom bekräftat att jag "duger".
Däremot kan jag mycket väl välja att inte gå in i något som jag har en kraftig känsla av att det inte skulle fungera (av vilket skäl det nu månde vara). Hellre "avbryta" innan det finns för mycket känslor, förväntningar etc etablerade och investerade än att prova något som jag ändå tror är långsiktigt omöjligt och som kanske skadar både mig själv och den andre mycket mer att bryta senare än om man inte ens "påbörjar" det.
4
Jag är helt med på piken där... den gick mig ej förbi.
Men jag och min man är på väg bort från varandra. Det finns ingen kärlek mellan oss. Jag har hållt ihop oss i många år för barnens skull, men vi älskar inte varandra, och vi kommer gå isär, och det jag önskar att han ska få vara med om är känslan av att veta att man är älskad. Jag hade glömt hur det kändes, men nu blev jag påmind, och jag unnar min man att få uppleva det. Så även om det inte blir jag och exet (för det verkar det ju inte bli) så borde ändå min man få en ny chans att hitta rätt i livet.
Då kan ju ett tips i all välmening vara att slutföra det och landa efter separationen innan du går in i nästa relation.
Undvik Tarzan-beteendet att hoppa från lian till lian utan att ta mark emellan.
Och det jag ville veta är mest om det är möjligt att någon väljer bort kärlek pga rädsla för att inte duga, att den rädslan kan överskugga så totalt att man inte vågar ens prova? Eller finns förklaringen till hans beteende någon annanstans?
Svårt att säga. Personligen sett utifrån mig själv så skulle det nog ligga ett motsatsförhållande i den "känslan" om det nu liksom skulle vara uppenbart att den jag vill ha en relation med lika mycket vill det omvända. Då är det ju liksom bekräftat att jag "duger".
Däremot kan jag mycket väl välja att inte gå in i något som jag har en kraftig känsla av att det inte skulle fungera (av vilket skäl det nu månde vara). Hellre "avbryta" innan det finns för mycket känslor, förväntningar etc etablerade och investerade än att prova något som jag ändå tror är långsiktigt omöjligt och som kanske skadar både mig själv och den andre mycket mer att bryta senare än om man inte ens "påbörjar" det.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
