Jag håller på att bli galen här hemma. Nå, nästan i alla fall. En snart treåring som ska börja trotsåldern (tror jag i alla fall) och en ettåring som leker döv. Vanja har börjat strunta i vad jag säger, fast på ett försiktigt sätt, så att säga, och Lukas struntar totalt i vad jag säger.

Flera gånger om dagen ryter jag i ordentligt eftersom Lukas ger mig hjärtattacker med sin oförsiktighet, och det är jag inte så glad över. Jag vill inte behöva gapa för att barnen ska lyssna, men till slut gör jag det eftersom det inte funkar att lugnt och bestämt säga "nej". *suck*

Lukas har i dagsläget lärt sig att:

*Klättra upp i barnfåtöljerna (och ramla ner).
*Klättra upp i soffa och fåtöljer (men inte att klättra ner och hittills har han i alla fall inte RAMLAT ner).
*Klättra upp i vår säng (och försöker ta sig ner kamikazevägen, varpå man får kasta sig efter honom).
*Sätta på spis och ugn (varför funkar inte barnlåset???!)
*Klättra upp på rutschkanan (ramlar ner 50% av gångerna, kommer upp ordentligt 50% av dem).

Utöver detta så ska han pilla på ALLT. Mr Clawfinger, kallar jag honom. Drar i sladdar, bankar på TVn, sliter ner torkställningen, öppnar kökslådor och river ut allt innehåll, öppnar garderober och drar ut kläder, sliter i blöjpåsen på toaletten, slänger ner leksaker i toaletten (har dock bara hänt fullt ut en gång, tack och lov, men han försöker hela tiden) med mera, med mera, med mera. Jag blir helt matt av att bara försöka hålla koll på honom och utöver detta ska jag försöka se till att storasyster får sin del av uppmärksamheten också.

*pust!*

Vanja var, och är, ett så mycket lättare barn än vad virvelvinden Lukas är. Jag bävar för när han ska upp i trotsåldern också. En sån tur att han samtidigt är världens charmtroll som smälter hjärtan på löpande band.