Anmälda av förskolan

[Mandra]

Jag måste bara skriva av mig lite.

Nu har vår yngsta dotters förskola meddelat att de kommer att anmäla oss till socialtjänsten för att dottern far illa av att storasyster (som har adhd och autistiska drag och ska utredas mer inom autismspekrat) är så våldsam.

Hon har alltid varit explosiv, men på sistone har hon börjat bita sin lillasyster, senast fick hon ett bett i kinden där hon fortfarande har ett stort rött märke. Hon har även tagit strypgrepp på henne en gång. Hon hotar titt som tätt med att döda sin syster, som är snart fem år och jätterädd.

Och jag är så ledsen.

Jag tycker också att situationen är ohållbar, men ändå känns det så orättvist att de anmäler oss till socialen. Vi har varit öppna med hur vi har det hemma och vi kämpar och kämpar för att få hjälp och stöd, vi har själva kontaktat socialtjänsten (för avlastning) och bup för att få hjälp. Vi har en bra kontakt på socialen och har fått den hjälp vi önskat där.

Vi har förändrat hela vår tillvaro det senaste året, efter diagnosen. Vi läser allt vi kommer över och pratar och ältar och går på föreläsningar och träffar i föreningar och ältar med läkare och googlar och kämpar med skolan och kämpar för resurs och kämpar med att förstå det här med bemötande osv.

De senaste månaderna har våldet eskalerat, vi fått punktmarkera våra barn här hemma, vi lämnar dem nästan aldrig ur sikte (förutom när vi går på toa eller behöver laga mat och det är då det smäller), vi har gjort om i huset så att de i största möjliga mån ska vara på olika våningsplan, vi har ändrat våra arbetstider så att de inte ska behöva träffas på mornarna osv.

Trots att vi dygnet runt inte gör annat än tänker på hur vi ska få familjen att fungera så blir vi anmälda. Förskolan anser att de är skyldiga att göra det, eftersom de ser att lillasyster mår dåligt. Det gör så klart vi också, och jag vet naturligtvis om att de har den skyldigheten, men ändå, jag tycker att det är så orättvist. Det är ju inte direkt så att vi har sopat våra problem under mattan och inte velat ta emot någon hjälp.

Vi kämpar och kämpar och kämpar och snart orkar jag inte fler motgångar. Det här hjälper inte oss, det gör bara livet ännu mer pressat- ännu flera möten att få in i schemat, ännu fler sömnlösa nätter av ältande, skamkänslor, ledsnad och kamp för att inte tappa greppet. Hur mycket ska en helt vanligt människa orka med egentligen?

Att bli anmäld till socialtjänsten känns som djupaste förnedring när man redan är så medveten om själva problemet. Och vad kan de göra, förutom det som de och vi redan gör? Vi har jättebra relation med vår kontaktperson på socialen, men vad händer nu? Tidigare har det ju varit på lika villkor, när vi själva har bett om hjälp, men nu sitter vi plötsligt på de anklagades bänk. Det känns så förnedrande.

På mötet på förskolan igår fick vi om och om igen höra hur fantastiska föräldrar vi är, att de ser hur mycket vi sliter och att det här inte har något med oss som föräldrar att göra osv. Men jag har väldigt svårt att se det så- att det inte skulle ha med oss att göra?

Ä det någon av er som har varit med om det här- att man blir anmäld för att det funktionshundrade barnet får syskon att må dåligt?

Är det någon som har erfarenhet av att något positivt har kommit ut ur en anmälan? Det känns tyvärr som om de gör detta enbart för att hålla den egna ryggen fri, inte för vår skull och inte för vår dotters.

Eller är det jag som är så bitter och ledsen att jag inte kan se att det kan komma något bra ut ur detta?

[marib]

för att få möjlighet att få hjälp..

Jag förstår tveklöst hur du känner det .. man "kan själv".. men det kan vi inte. vi kan behöva hjälp.. och syskonen far verkligen illa.. MEn vad ska vi göra eg? Vi kan inte anmäla oss själva.. nåja.. vi gör inte..Jag hoppas ni får det stöd som ni känner passar just er..

[pcalma]

Usch vad ont det gör i mitt hjärta att läsa det du skriver!!! vad ni kämpar!!!
Har inga råd att ge dig, men jag skickar en massa styrka o säkert kommer det att komma något gott ur detta!!
Avlösarservice i hemmet så att du kan laga mat utan att det smäller? Ja, det finns ju hjälp, o hoppas verkligen att ni får det nu! Tycker så synd om er alla i er familj!!
Kramar till er!

[Mandra]

Tack.

Min man sa igår kväll att det han mest skulle behöva just nu är någon som kommer hit och håller koll på barnen på eftermiddagen, så att han skulle hinna fixa det praktiska, som tex att laga mat, elda i pannan osv utan att behöva vara rädd för att lillasyster ska bli allvarligt skadad (jag slutar oftast jobbet sent, så det är han som måste fixa det praktiska de flesta vardagarna).

Avlösarservice låter som något i den stilen, alltså?

Vem beviljar det och finns det i alla kommuner?

[Mandra]

Men på ett sätt känns det ju som att man har "anmält sig själv" i och med att man på egen hand har kontaktat socialtjänsten och bup och bett om hjälp.

Det är därför jag inte riktigt fattar på vilket sätt en anmälan från förskolan kan hjälpa oss ytterligare.

[Lejonet-57]

Nä, det där tycker jag var ett hårt slag under bältet, det här behöver ni INTE nu!! Ni som sliter som djur o verkligen försöker få hjälp!! Jag tycker det är riktigt dåligt av förskolan faktiskt. Ni behöver ju helt annan "hjälp" än en anmälan till socialen. Jag hoppas verkligen att det löser sig..kram.

[Lejonet-57]

Blev fel smiley. Skulle vara en sån här

[Lejonet-57]

Nä precis. Det är inget som hjälper eller stöttar er alls. Jag skulle bli besviken och förbannad, rent ut sagt.

[Miacarla]

Hej!
jag förstår att ni har det jätte jobbigt.
Vi har en lillebror som far illa titt som tätt .
I dag är det så mycket bättre mot var det har varit.
Men i alla fall så kan jag tycka att det är bra att förskolan anmäler, då ser soc att det inte bara är ni som tycker att ni behöver avlastning utan förskolan också.
Hoppas att det lugnar ner sig för er!

[pcalma]

Det är ju bra att förskolan poängterar att ni INTE brister i ert föräldraskap, utan tvärtom!!!!
Avlösarservice fick vi genom SOL (socialtjänstlagen) o vi valde själva att ha barnens farmor till detta! Då gick det på två veckor, annars ska de leta upp lämplig person o då kan det ju ta lite tid!

Kramar

[Valerina]

Men i det läget kanske han måste ta med sig ett av barnen? Så det inte kan hända nåt. Inte roligt alls (för barnen alltså), men kanske en nödvändighet för lillasysters säkerhet.
Det som en anmälan från skolan kan bidra med är kanske att socialen ser allvaret i det hela? De ser inte bara 2 trötta föräldrar utan de ser de profesionellas syn på att lillasyster mår dåligt.
Förhoppningsvis leder det till att ni får den hjälp ni så väl behöver. Jag hoppas det iallafall.

[marib]

är att om man ber om hjälp.. så räknas man som en sansad förälder med insikt = klara dig själv.

Anmäler någon annan så .. Aha! De behöver verkligen stöd.. det kan bli bra. JAg håller en tumme för det.

[pcalma]

Ja jag tänker med så! det sista man vill är ju att göra nåt så drastiskt som att ta ett barn ifrån en familj! Det man gör i första hand, även när det gäller familjer där föräldrarna INTE har insikt, är att sätta in stöd där det behövs, för att det ska BLI en fungernade familj!!!

[Mandra]

Jo, det gör han ju, i alla fall just nu när vi inte vågar lämna dem ensamma ens för en minut, men han börjar bli väldigt sliten av att det är konstant krisläge...

Han försöker sysselsätta dem på varsin våning när han ska laga mat, men det är ofta kaotiskt när den lilla ballar ur av trötthet efter en lång dag på förskolan och den stora krackelerar efter att ha hållit ihop hela dagen i skolan och på fritids.

Hade vi haft mer kraft skulle vi ha lagat all familjens veckomat under helgen, när båda är hemma, men nu räcker orken på sin höjd till några matlådor...

Jag har ju uppfattat att socialen har tagit oss på allvar redan innan, det är därför jag har svårt att se vad som kan bli bättre av det här. Men det är ju tveklöst så att vi behöver mer hjälp, bara svårt att lista ut var den finns?

[Valerina]

Ja jag förstår verkligen att ni blir slitna av det läget ni har just nu. Kanske socialen kan veta var hjälpen finns? Skönt att socialen redan tagit er på allvar, hoppas verkligen att inget blir sämre av detta.
Sen är det ju som du skrev i nåt annat inlägg också,,,,förskolan måste ju anmäla när de ser att ett barn far illa, gör de inte det och det senare skulle uppdagas så ligger de ju pyrt till.
Rent teoretiskt så skulle ni ju kunna ljuga och säga att ni har kontakt med socialen fast ni inte har det och så fortsätter barnen fara illa och ingen frsöker hjälpa. Skulle ett sånt läge uppdagas om typ 10 år och man ser tillbaka och ser att förskolan inte anmälde så hjälper det knappast att de påstår att ni sa att ni hade hjälp.
Hänger du med på hur jag menar? Så ja för att ha sin rygg fri så måste de ha på papper att de har anmält, även om ni har bra personal som redan tror på er.

[Mandra]

Så har jag inte tänkt, men det kanske ni har rätt ì?

Efter mötet på förskolan igår kände jag, än en gång, att jag är så ohyggligt trött på att sitta på alla de här mötena och vända ut och in på mitt privatliv och vara så vuxet förnuftig, sansad, välformulerad och förstående. När man mest av allt egentligen bara vill slänga sig ner på golvet och gråta högt och fult och banka med nävarna och skrika att det är oräääättvist! Alternativt bara krypa ner och gömma sig under ett täcke och blunda och inte svara mer på tilltal.

Kanske skulle det vara effektivare?

[Lejonet-57]

Jag tycker att det är att lägga sten på börda. Här ser de en familj som kämpar för sina barn o sin familj o som redan har kontakt med socialen. Då går de o anmäler. Nej, det är dålig stil. 15-åringens skolas rektor anmälde aldrig oss fast sonen inte gick till skolan på 8 månader. Hon sa att hon inte ville göra det därför att hon visste hur vi slet.. o vi hade ju den bästa kontakt med skolan o rektorn. Hon hade också en plikt att anmäla egentligen men hon ville inte göra det för hon ansåg att det inte skulle gagna oss det minsta.

[Mandra]

Jo, det är väl det som ligger bakom. Om något händer vår dotter så vill inte förskolan riskera att få skit i efterhand för att de inte anmälde.

Men det känns som att det mest är formalia för dem, medan det är långt ifrån en formsak för oss.

Jag känner mig ändå lite mer hoppfull nu, efter att ha fått så mycket stöd och synpunkter härifrån, man kan ju hoppas att det verkligen leder till att socialen kan hjälpa oss ännu mer.

Jag är bara lite rädd att vi ska tvingas gå med på sånt som vi inte vill.

[tanten]

Hej Mandra, det är inte svårt att förstå hur ni upplever detta och hur det känns efter allt slit ni själva gör.
Men gör ett försök att se det positiva i det! För det finns.

Först måste man konstatera att det är en väldigt sträng lag som säger att professionella MÅSTE anmäla på blotta misstanken om att ett barn far illa. Så förskolan har fullgjort den skyldigheten.

SEn kan man ju självklart fråga sig på vilket sätt det ska kunna hjälpa er. Ni gör ju redan allt och ni har kontakt med soc o får stöd därifrån.

Men det är ju alldeles uppenbart på din beskrivning av er situation att ni behöver mycket mycket mera stöd! Både ni föräldrar och ffa er äldsta dotter. Och det finns många fler stödinsatser ni skulle kunna ha nytta av.

Nåt fel på er som föräldrar tycks ju ingen tycka att det är, men ni kan ju inte kunna och orka allt på egen hand. Och ffa kan ni ju inte ha kunskap om alla möjligheter till stöd som kan finnas. Där ska soc ju hjälpa er.

Kanske soc inser detta nu och blir lite mer kreativa och tar initiativ till att hjälpa er att hitta vad som kan passa just er och vad ni kan behöva.

På något som du skrev så får jag intrycket att skolan är på gränsen till vad din dotter orkar, hon exploderar när hon kommer hem sa du.

Så hennes skolsituation kanske ni skulle försöka se över, hur ser det ut för henne i skolan, vad får hon för stöd, osv. Det finns otroligt mycket man kan göra för att det inte ska bli så ansträngande i skolan så att hemsituationen blir en mardröm.

Sen kan det också vara så att dottern behöver egen hjälp av någon som kan hjälpa henne att se när hon behöver bryta så att hon inte blir övertrött, att hjälpa henne hitta strategier för att t ex ta lite "time out" när det är på väg att bli kaos, att hantera sin frustration och ilska på andra sätt osv. Det finns lite olika sätt att jobba med det. På många håll så har soc de resurserna och kompetensen, man får bara se till att den som isf ska göra jobbet vet lite om npf.

Och förresten, får hon ingen medicin för sin ADHD? Ifall hon får det, får hon den tillräckligt länge på dan? Och rätt dos? Och hur gammal är hon?

Det kan också vara möjligt att nån kommer hem till er och hjälper er att hitta bästa möjliga strategier och förhållningssätt för att möta dotterns utbrott och andra problembeteenden - för det är ju det det handlar om.

När man är mitt i det själv är det inte så lätt att också hinna/orka/klara av att själv komma på alla de där jättebra sätten att agera på. Det kan också vara en fördel att ha nån att bolla med och ventilera saker med.

Det finns ju klantar på de här områdena, visst, men jag har också träffat många och känner till fler, som jobbar kunnigt och professionellt, med stor ödmjukhet och respekt. Det vet man inte förrän man provat. Så jobbigt som ni har det så är det ju värt ett försök, i synnerhet som dottern riskerar att hamna i en utveckling till ännu mera svårhanterligt beteende. Och det är ju synd om det skulle bli så om det finns en chans att hjälpa henne till en annan utveckling.

Så jag hoppas du kan se den här anmälan som en möjlighet, en öppning till det stöd ni verkligen är i stort behov av. Och se till att Soc också ser det så!

[Mandra]

Hej.

Det är ju som du säger, att det är inte lätt att själv lista ut vad man kan få för stöd. Men tyvärr har jag inte riktigt upplev det som att handläggaren som socialtjänsten har så jättemycket att erbjuda. Hon har visserligen beviljat kontaktperson åt oss, och är redo att dra igång en utredning om stödfamilj. Men hon är inte speciellt insatt i just den här problematiken, hon hävdade tex att vårdbidrag vad det samma som vårdnadsbidrag... Vi tycker ändå att vi har fått bra kontakt med henne, men det är vi själva som har fått lista ut vad vi behöver för hjälp. Jag kan inte riktigt se att det blir annorlunda bara för att vi har blivit anmälda?

Vi har ju försökt att få komma till habiliteringen, där vi inbillar oss att de sitter inne med kunskapen om funktionshindret, men de har hittills inte velat ta emot oss.

I skolan har vi till slut fått beviljat pengar som räcker till en extra resurs två dagar i veckan. Det är helt nytt och har precis kommit igång.

Hon äter Equasym, men eftersom det är så mycket våld just nu vill läkaren på Bup (som vi precis har fått komma till) att hon ska äta Risperdal också. Vi har inte bestämt oss än om vi ska okeja det, det är mycket tankar som snurrar i skallen där också. Svåra beslut och omöjligt att veta vad som är rätt.

Bup har också inlett en ny utredning inom autismspektrumet, och om hon får en diagnos där så kommer vi ju, vad jag förstår, få betydligt lättare att få stöd både i skolan och av habiliteringen.

Men det är väldigt väldigt mycket just nu. En anmälan på toppen av det var inte vad vi behövde.

Men visst, jag är också väldigt medveten om att de är skyldiga att anmäla.