Så rädd att något ska hända :(

[Ninnan]

Fler som är supernojiga så här i slutet av graviditeten? Jag är hysteriskt nervös för att bebis plötsligt ska dö i magen, framför allt på nätterna. Varje gång jag varit uppe och kissat måste jag känna bebisen sparka innan jag kan somna om igen. Som tur väl är så är Lisa en livlig tjej så jag känner henne väldigt snabbt. Känns dock så jobbigt att man ska hålla på så här i ca 7 veckor till (är i 33+0 idag). Varför kan man inte bara njuta av graviditeten!!! Jag har dessutom råkat läsa om flera som varit med om detta + att jag hört att det oftare drabbar "äldre" mammor - och det gör ju inte saken bättre. Vad gör ni för att hantera er oro? Jag är värdelös på det .

Sorry för deppigt inlägg...

[Resan]

Jag känner mig också lite nojig denna gång, jag tror jag varit det de andra gångerna också men förträngt det...
Jag försöker slå bort tankarna när de kommer och tänka att om något kommer att hända får jag ta tag i det då, och inte må dåligt i förväg helt i onödan.

Det konstiga är att nu på slutet när man är nära så känner man så stor skillnad på känslan för barnet. Jag kommer ihåg för några månader sen då jag pratade med en kompis och sa: -Jag undrar vad jag skulle känna om jag förlorade det här barnet, jag känner liksom inget för det ännu...

Det låter så hemskt, men jag hade inte hunnit knyta an till det ännu och när man redan har två barn kändes det inte som om det vore hela världen att få missfall.
Men nu som sagt, nu har man en helt annan känsla för barnet i magen.
Jag tror det är därför nojorna börjar, för det är så starka känslor nu.
Ingen tröst direkt, men du är inte ensam! :-)

[maizena]

Du är definitivt inte ensam om den känslan! Jag är skit rädd. Vet inte men den senaste veckan har rädslan blivit starkare....Ska till BM på fredag jag ska då ta upp detta med henne. När min son föddes hade han proppar på moderkakan samt så föddes han ju med en njurmissbildning, kan tänka mig att det dels är därför jag också är rädd. Tänk om det blir proppar i denna moderkaka också...och en större?! Enligt läkaren i början av grav så sa han att små proppar som det var med sonen är inget att oroa sig för... men just nu oroar jag mig för allt.

[mumlan78]

Hej Ninnan!

Väntar ju oxå trean, oxå en liten tjej i min mage som är väldigt busig.
Känner som du, är rädd att hon ska dö innan förlossningen etc eftersom det faktiskt händer....
Vet att det är dumma tankar att plåga sig med men ändå... Försöker dock slå dem ifrån mig.
Eftersom vi vet nu redan innan att det är just en tjej i magen så känns det som om jag har ett annat, mer personligt förhållande till den här bebisen oxå jämfört med de två första gångerna när jag inte alls visste vem som var därinne...

Klart att allt ska gå bra nu - det måste man väl ändå försöka intala sig. Men ibland är det svårt ändå när oron gnager.

Kram till dig!!

[Ninnan]

Tack för era svar! Det känns så skönt att inte vara ensam - även om man självklart önskar att ingen behövde vara så här orolig.

Min mans kusin förlorade ett barn i magen v. 35 och där var det moderkakan som slutade fungera...hade de gjort tillväxt-ul i v. 32 (som de t ex gör i hela Skåne) hade detta upptäckts. Jag gjorde därför ett privat tillväxt-ul för att utesluta den oron i alla fall.

Jag läste även om en tjej på familjeliv som förlorat sitt barn i magen och hon tipsade om att man skulle vara vaksam på förändrat rörelsemönster:
http://www.familjeliv.se/Forum-2-115/m51023647-1.html
Jag kommer därför att åka in direkt om jag känner att bebis sparkar mindre - de får tycka att man är löjlig om de vill!

Min första son gick ner i vikt sista två veckorna (när jag gick över tiden) och jag är därför livrädd för att gå över. Han vägde 3 kg i v. 42+0 och var mycket medtagen. Har blivit lovad en flödesmätning i v. 40+0 denna gång pga min historia. Med min andra son hade jag en normal förlossning 1 vecka innan bf.

Man har ju även de här tankarna att man fått 2 friska barn, varför ska man ha sådan tur igen?

Just nu ligger min moderkaka för lågt och det kan bli snitt vilket jag hoppas på. I så fall får jag mitt barn 2 veckor tidigare och det vore en dröm för mig. Så stark är tyvärr min oro. Hur jag föder oroar mig inte - bara mitt barn mår bra och överlever.

Ja, vi får stötta varandra nu de sista veckorna!

STOR kram

[Solile]

Jag är mer nojig för att det ska vara nåt fel på barnet. Att när bebisen kommer ut så tar BM barnet och går iväg med det. Att det ska vara missbildat eller nåt... Det är min stora fasa att jag inte ska få ett friskt barn.
Oroar mig en del för förlossningen oxå. Mer nu än de andra två gångerna. Att det ska göra väldigt ont, bristningar mm.

Är det för lugnt i magen blir jag dock lite orolig oxå. Då buffar jag på magen tills jag får respons...

[Nickan88]

Vissa nätter när jag vart uppe å sprungit på toa eller nåt annat så känner jag oxå så:/ Måste känna bebisen innan jag kan somna om men nu har det vart bättre ett tag, v.34+4 idag=) Känns som att allt kommer gå fint nu ändå, som att bebisen kommer å den kommer må bra, varmer orolig i början, tyvärr kan man ju inte styravad som händer men usch vad hemskt om nåt skulle hända ungen nu=( vi får stå ut ett tag till, hoppas de går bra för er alla!!

[Ninnan]

Vissa nätter när jag vart uppe å sprungit på toa eller nåt annat så känner jag oxå så:/ Måste känna bebisen innan jag kan somna om men nu har det vart bättre ett tag, v.34+4 idag=) Känns som att allt kommer gå fint nu ändå, som att bebisen kommer å den kommer må bra, varmer orolig i början, tyvärr kan man ju inte styravad som händer men usch vad hemskt om nåt skulle hända ungen nu=( vi får stå ut ett tag till, hoppas de går bra för er alla!!

Jag ska också försöka tänka så...man kan ju ändå inte styra över det...men det är svårt att mota bort tankarna...
Håller tummarna för oss alla!!!

[Fru M]

Ja, jag känner mig också orolig av och till, inte supernojig, men ändå inte helt lugn. Jag försöker tänka att det dummaste som finns är ångest och att det är bättre att njuta av att allt hittills gått bra än att må dåligt över vad som kan hända. Skulle det värsta hända (*pepparpeppar*) känns det onödigt att ha slösat energi på att vara ledsen och orolig under den tid allt var bra.

[A-L00079]

Jag är också orolig. Vågar inte tro att det ska komma ett barn till oss som lever. Låter jättedumt men när min man kommenterar bebisar och säger -Tänk att vi snart har en sån där, så kan jag inte ta in det alls. Är så rädd att det ska hända något nu dom sista veckorna eller under förlossningen. Men det är väl så med kärlek, man är rädd att bli sårad och vågar inte ta ut något i förskott. Jag skulle också önska att man kunde känna sig mer avslappnad men det är nog ett inbyggt försvar man har mer eller mindre.