Självisk mamma/skada sitt barn?

[Flyttmamman]

Hej!
Jag är helt ny här och gick med för att jag behöver hjälp och råd... Jag har 2 barn, 18 årig son och 11 årig dotter. Min tjej bor varannan vecka hos mig o varannan hos pappan. Jag har oxå jobbat 15 år på samma ställe (som jag älskar) och jobbar kreativt med musik. Nu har ett erbjudande att hoppa på ett grav vick i Stockholm på 11 månader landat i mitt knä. Ett erbjudande som ger mig möjlighet att utvecklas massor, att se nåt annat och få komma hem till mitt eget jobb sen. TOPPEN!!

Men... Det innebär att jag flyttar 60 mil söderut och kan bara träffa min dotter 1-2 ggr i månaden. ONT i hjärtat gör det, och hon vet inte om detta ännu. Hennes pappa har förklarat mig oduglig som mamma, att jag inte har rätt att göra sånt här för min egen skull för det skadar henne.

Jag behöver ventilera detta, och få höra från andra som träffar sina barn sällan hur man "minimerar skadan" att inte va närvarande fysiskt. Hur underlättar jag separationen i 11 månader? Är hon för liten som 11-åring för att va ifrån mamma och bara träffa mig 1-2 ggr i månaden?
Hoppas på svar från alla er kloka

[Betty26]

Hade det varit en man som hade samma flyttplaner hade ingen höjt ett ögonbryn. Ingen skulle ha tänkt på hur barnet/barnen mådde.

Om ett barn klarar att vara ifrån sin mamma eller pappa under en lång tid beror på hur nätverket ser ut och på om han eller hon mår bra i grunden. Nu ska du ju inte resa iväg i 11 månader, du tänker ju komma hem flera gånger per månad, och barnet är ju så stort att h*n kanske kan resa själv och hälsa på, ev. i sällskap med ditt äldsta barn.

Jag önskar dig lycka till vad du nu bestämmer dig för att göra.

[loppan lej]

Rent spontant tycker jag det låter som en jättechans som du inte borde missa. Men som Betty26 sa, det beror också på ntverket, känner du dig trygg med dotterns närmaste så helt OK. Jag tror att din dotter kommer att förstå, om du sätter dig ner och förklarar vad detta innebär, och jag tror att kommer att vara stolt över dig. Och förstår hon inte idag, så kan jag garantera dig att hon kommer att göra det när hon blir äldre.
Sen är ju inget för alltid - detta är någonting som händer just nu, det betyder inte att det alltid kommer att vara så här - senare kommer du att vara tillbaka hos din dotter igen.

[Sist]

Min man reser mycket i sitt jobb. Ingen av oss har någonsin ens funderat över att det skulle skada barnen att han ibland är borta ett längre tag. Jag är ju där. Och även jag har varit i väg på en längre resa. Men jag har svårare för det än vad min man har. Men barnen klarar sig alldelles utmärkt. 60 mil tar ju bara en timme att flyga eller ca 4 timmar med tåg så ni lär nog kunna ses en hel del ändå. Sen gör det ju ont i mammahjärtat att inte vara i närheten av sina barn, men barnen tar inte skada av det om de är hos sin andra förälder och denne klarar av sitt föräldraskap. Så åk du!

[Anonym]

Åh vad jag brukar åka på däng inne på skilsmässa, umgänge mfl snack...
Jag hävdar bestämt att det går utmärkt att ha en bra relation med sina barn med telefon, mail, facebook och vad som. Den behöver inte vara fysisk och kastrullnära.

Dänget åker jag på eftersom det stöööör den andra föräldern, jag har separationsångest och "prackar på barnen min ångest" och jada, jada jada...
Enligt mig har de inte fattat något utan sitter fast i en fyrkantig tankemodell de inte är förmögna att ta sig ur.

Klart att du ska ta jobbet!
Dina barn är relativt stora.
Det är (förmodlingen) inte en livstid det handlar om.
Barn växer med sina föräldrar, de kommer att bli stolta!
Du kan ha umgänge med barnen _ändå_ om än i annan form. (Vet du att det funkar utmärkt att hjälpa till med läxorna i telefon?)

Det finns massor av barn som bara träffar den andre föräldern 1-2 ggr i månaden och det går ju oftast bra för dom med ett fåtal undantag.
Här handlar det om att du är kvinna så du får väl som jag lite extra däng baföatt du gör något som inte är riktigt enligt gängse normer.

Men en tanke sedan är pappan att _han_ inte är med på det, att han inte orkar eller vill ta sina barn på heltid.
Skulle du vara beredd att ta med dig barnen i så fall, så att du även kan erbjuda pappan ett val?

Jag tycker att justas är att alla får ett val, du som väljer jobbet, barnen om de vill följa med eller inte och pappan om han kan tänka sig ha barnen på heltid eller 1-2 helger i månaden.
Lösningen är att ni tillsammans resonerar er fram till en lösning som passar alla hyggligt bra.

[abrapalabra]

Har hon det bra hos sin pappa går det säkert alldeles utmärkt men det är viktigt att du gör dottern delaktig i beslutet och berättar hur du tänker. Du kan ju också låta dottern komma på lov hos dig i Stockholm så blir det nåt roligt för henne med.

Eftersom arrangemanget är tillfälligt så kan jag inte se nåt problem med det.

Pappans anmärkningar kan också mynna i att han måste vara mera pappa när du flyttat och ser belastningen framför sig men även för deras relation lär det vara bra med denna omväxling.

När du bor långt borta är det viktigt med en daglig kontakt, om än aldrig så kort.

[Flyttmamman]

Gulle ni, tack för uppmuntran, det behövdes!
Rent praktiskt så tänker jag att hon är med mig i Sthlm hela juli och fram till skolan börjar i mitten av augusti. Sen självklart på höst lovet, jul, sport och påsklov. Däremellan tänker jag att hon kommer ner en helg i månaden och jag åker upp en helg i månaden. I snitt... Det kommer kanske inte hålla alltid men MINST en helg i månaden.
Hennes pappa är överlycklig att få ha henne på heltid för sin egen skull, men är rasande för hennes skull, att jag väljer mig själv på bekostnad av vår dotter som han ser det... Han är verkligen arg för hennes skull uppfattar jag det. Inte för att han får " merjobb".
Jag behöver lite tips oxå på hur jag praktiskt underlättar för henne!
Jag tänker köpa nya likadana BILLIGA mobiler till oss båda som bara är våra. Hon vet att hon har en "hotline" till mamma som bara hon kan använda. Skype, såklart! Jag vill göra nån slags kalender oxå som hon kan rycka blad eller nåt där det är markerat när vi ses osv... Har ni mer praktiska saker man kan hitta på?

[loppan lej]

Kanske ett blogg-konto, privat, som bara ni kan logga in på och läsa, så kan ni skriva dagbok och ladda upp bilder till varandra, det blir en mamma-dotter blogg bara för er.
Och skype, kanske, fast mobil är kanske inte så dyrt i alla fall.

[Nissa]

Tänk på alla separerade föräldrar där barnen träffar sin andra förälder enbart varannan helg. Det är givetvis inte optimalt, MEN det är något som myndigheterna faktiskt har som alternativ och då kan det inte enligt rådande praxis och erfarenhet vara skadligt för barnen att ha det så.

Om det inte är så att det är löjligt med en mamma i Fjollträsk, så kanske hon till och med kommer tycka att det är otroligt coolt att kunna säga till kompisarna att "Nu drar jag till min mamma i Stockholm i två månader över sommarlovet".

Så prata med ditt ex och prata med barnen, så kan ni säkert hitta en bra lösning där t.ex. barnen är alla lov hos dig. Sommarlov 10 v, höstlov 1 v, jullov 2 v, sportlov 1 v och påsklov 1 v. dvs 15 av 52 veckor kan de vara hos dig, samt alla helger som du kommer tillbaka eller de åker till dig. Dessutom finns telefon, SMS och e-post. Du FINNS där fortfarande för dina barn.

Jag tror som ovanstående att pappans uttalande baseras mer på att han ser merarbetet som drabbar honom, än någon oro för dotterns väl och ve. Du kan ju erbjuda honom motsvarande nästa år, dvs att du har barnen mer året efter om han skulle vilja ha kompensation för att det blir för mycket för honom. Då har du ju verkligen vunnit på det hela!

[smamma]

Min man jobbar i Stockholm 60 mil hemifrån sedan 2½ år tillbaka. Han är hemma nästan varje helg men inte alla. Vi valde att han skulle få denna chansen för det var en möjlighet att göra något annat med sitt arbetsliv. Skulle iofs bara vara 2 år och kommer att bli 4 och jag är totalt utsliten men i alla fall.

Men han är ju fortfarande lika mycket pappa till pojkarna (8 o 11). Visst han ser inte lika mycket av vår vardag men vi talas ju vid varje dag. Och vi ser till att göra saker tillsammans på helgerna. Och barnen har fått möjlighet att åka dit delar av lov mm och fått lite egen pappatid. (Jag undrar förstås när vi ska lämna barnen hemma så JAG får lite sån tid men, men... )

Den chans du fått är ju ännu mer tidsbegränsad. Såklart du ska ta den när du fått den! Det är en chans att utvecklas och en kort period av ditt och dotterns liv. Säkert skulle du inte ha reagerat på samma sätt som pappan om det var HAN som fått ett liknande erbjudande? Lycka till!

[Sofia_N]

Min första tanke är: Varför är det så hemskt att en mamma utnyttjar en möjlighet än att en pappa gör det. Det finns många pappor som inte träffar sina barn mer än 1-2 ggr/ mån.. Varje helgföräder ovasett kön har det ju så.

Hur just din dotter påverkas av detta kan ingen säga. Du och hennes pappa känner henne bäst. För vissa barn blir det en katastrof för andra barn är det inget avgörande utan de kan se att det är en kort period.
För liten tror jag inte hon är.. snarare i så fall i en känslig period då mens och sånt kan dyka upp.. saker man kanske inte gärna pratar med sin pappa om.
Hur är hon som person? Hur funkar det hos pappan? Är hon trygg i sig själv och allt fungerar som det ska hos pappan ser jag inga större problem.
Lycka till och om det är en stor möjlighet för din fortsatta karriär så... (tror inte hennes pappa skulle tacka nej till ett liknande erbjudande.....)

[Motvalls kärring]

Jag tycker nog tvärtom mot alla som peppar dig att ta jobbet...

Min pappa reste och jobbade ofta borta under min uppväxt. I perioder bodde familjen med honom, i perioder kom han hem på helgerna. Han var en välkommen och kär gäst i vårt hem men inte kände jag honom på det sätt jag hade velat känna min pappa.

Min mamma började resa och "röra på sig" när jag var 17men min 14-åring syster och jag saknade henne mycket mer än hon kunde ana. Vi sa dock aldrig något för hon tyckte att hon gjort så bra arrangemang för att vi skulle vara trygga och sen hade vi ju "kvalité" och inte kvantitet när vi sågs. Att den dagliga kontakten bröts och med den det nära förtroendet märkte hon nog inte.

Idag har jag tre barn och när de föddes var det inte naturligt för mig att vända mig till mina egna föräldrar med alla funderingar man har när man får barn. Det var inte heller dem jag bad om hjälp när jag behövde barnvakt. På något sätt kändes det som att de inte kunde sätta andra före sig själva och jag ville inte att mina barn skulle få samma känsla som jag hade haft...

Mina två äldsta har en pappa som träffat dem varannan helg under stor del av deras uppväxt. Vi bor i samma stad men han har en förmåga att välja jobbet före barnen som gör att när dottern fick sin första pojkvän så berättade hon inte det för honom, inte ens flera månader efter att de gjort slut vet hennes pappa att hon haft en kille. Sonen ringde mig när han hade sin första fylla - aldrig att han skullle kontakta sin pappa i ett så sårbart läge...

Som barn känner man när ens föräldrar väljer t.ex. jobbet före en själv - och det påverkar relationen...

Det finns många jobb men man har bara några få barn och den skada du minimerar med mobiltelefoner m.m. är tyvärr av enkel praktisk natur. Det kan till och med ge henne känslan att hon ska vara tacksam över hur väl du ser till att hon inte ska sakna dig så hon är till på köpet otacksam, missunsam etc om hon inte trivs med lösningen.

Nu fick du tyvärr en del av den smärta jag känner över att mina föräldrar valde jobbet framför oss barn. Om min syster som bara var 14 när mamma började satsa på karriären hade svarat hade du fått höra en långt värre historia.

Självklart kan din dotter vara mycket mer självständig än jag och min syster var och hon kanske har en pappa som kan kompensera bättre än mina föräldrar kunde göra för varandra. Kan hon få vara delaktig i ditt val eller har du bestämt dig så att det inte spelar ngn roll vad hennes pappa tycker?

Ps. Glöm inte sonen. Man är inte så stor när man är 18 år. Min 19-åring blev magsjuk i natt och det är en liten svag kille som behöver bli ompysslad idag. Det vore inte riktigt samma sak om jag var på mobilavstånd...

[Den perfekta mamman]

Omöjligt att säga. Det finns många bittra barn som hatar sinna föräldrar för de val som föräldrarna gjort. Sen finns det många barn som tycker att de har fantastiska föräldrar även fast de av andra inte ses som så underbara.

Att det finns någon som gör något ännu värre, tycker jag inte är ett bra argument för att göra något.

Men gör valen på ett sådant sätt att du känner att du kan leva med det.