Har en flicka som är fyra år med ett funktionshinder, Williams Syndrom. Vi har vetat detta nu i ca tre år och det mesta i vardagen funkar bra. Hon är väldigt "lite" Williams S och "mycket" en vanlig 4 åring, men har förstås saker som hon behöver mer träning i än andra barn. Jag känner mej ibland orolig över att min mammaroll meer och mer går ut på att "träna" mitt barn och ibland känner jag mej som en pedagog från hab eller dagis. Hennes handikapp finns i min tanke snart ständigt och ibland känns det som att jag är så rädd att missa nåt som jag om några år får ångra att jag inte hjälpte henne med. När jag läser om andra barn i samma situation som har mycket mera svårigheter än min tjej så blir jag ännu mera fokuserad på att hon ska "komma ikapp sina jämnåriga i alla plan. Jag gick i dagarna med i den förening som finns för WS och där följde en vägledning med som jag naturligtvis gått igenom sida för sida ocg jag får nästan panik över allt som står som jag ska hjälpa mitt barn med, situationer som kan komma bli jobbiga i olika åldrar mm.
Ni andra med barn med funktionshinder, hur orkar ni vardagen? Är detta normalt av mej som förälder att känna denna press? Jag har varit sjskriven för ångest och stressför ca ett år sedan, och ibland undrar jag om jag kommer orka med denna press hela tiden. Vill tilägga att förskolan är super och gör ett jättebra jobb, de får stöd av habilitering och oss förstås. Men även där känner jag stort kontrollbehov av att veta allt som händer dagligen fast min tjej inte har så stora bekymmer i sin vardag.
Långt blev det.... MVH
1
Hur ska man orka? Hej alla fantastiska föräldrar!!
Har en flicka som är fyra år med ett funktionshinder, Williams Syndrom. Vi har vetat detta nu i ca tre år och det mesta i vardagen funkar bra. Hon är väldigt "lite" Williams S och "mycket" en vanlig 4 åring, men har förstås saker som hon behöver mer träning i än andra barn. Jag känner mej ibland orolig över att min mammaroll meer och mer går ut på att "träna" mitt barn och ibland känner jag mej som en pedagog från hab eller dagis. Hennes handikapp finns i min tanke snart ständigt och ibland känns det som att jag är så rädd att missa nåt som jag om några år får ångra att jag inte hjälpte henne med. När jag läser om andra barn i samma situation som har mycket mera svårigheter än min tjej så blir jag ännu mera fokuserad på att hon ska "komma ikapp sina jämnåriga i alla plan. Jag gick i dagarna med i den förening som finns för WS och där följde en vägledning med som jag naturligtvis gått igenom sida för sida ocg jag får nästan panik över allt som står som jag ska hjälpa mitt barn med, situationer som kan komma bli jobbiga i olika åldrar mm.
Ni andra med barn med funktionshinder, hur orkar ni vardagen? Är detta normalt av mej som förälder att känna denna press? Jag har varit sjskriven för ångest och stressför ca ett år sedan, och ibland undrar jag om jag kommer orka med denna press hela tiden. Vill tilägga att förskolan är super och gör ett jättebra jobb, de får stöd av habilitering och oss förstås. Men även där känner jag stort kontrollbehov av att veta allt som händer dagligen fast min tjej inte har så stora bekymmer i sin vardag.
Hej på dig. Ska först av allt säga att jag inte vet vad WS är alls men känner ändå igen mig i mycket av det du skriver. Jag har själv ett barn med ett annat funktionshinder än ditt barns.
Tror att man som förälder till barn med särskilda behov alltid känner att man gör för lite...man önskar ju inte sina barn svårigheter av något slag, iallafall inte de livslånga utan vill lindra och i bästa fall undanröja hinder. Ibland är detta inte möjligt och det är smärtsamt för alla men samtidigt måste man komma ihåg att vi berikas av dessa speciella barn och deras unika vardag.
Jag tycker vi i vårt samhälle har en tendens att tro att alla hinder kan övervinnas, allt kan fixas bara man har karaktär nog..så ser ju egentligen inte verkligheten ut utan vi måste lära oss leva med lidandet, inte utan det. Det kan våra barn bidra med att påminna om till gagn för alla.
Jag tycker du låter som en otroligt engagerad förälder som vill göra allt du bara kan för ditt barn. Allt kan man aldrig ha kontroll över, man kan bara göra sitt bästa och det tror jag du gör. Styrkekram.
Hej alla fantastiska föräldrar!!
Har en flicka som är fyra år med ett funktionshinder, Williams Syndrom. Vi har vetat detta nu i ca tre år och det mesta i vardagen funkar bra. Hon är väldigt "lite" Williams S och "mycket" en vanlig 4 åring, men har förstås saker som hon behöver mer träning i än andra barn. Jag känner mej ibland orolig över att min mammaroll meer och mer går ut på att "träna" mitt barn och ibland känner jag mej som en pedagog från hab eller dagis. Hennes handikapp finns i min tanke snart ständigt och ibland känns det som att jag är så rädd att missa nåt som jag om några år får ångra att jag inte hjälpte henne med. När jag läser om andra barn i samma situation som har mycket mera svårigheter än min tjej så blir jag ännu mera fokuserad på att hon ska "komma ikapp sina jämnåriga i alla plan. Jag gick i dagarna med i den förening som finns för WS och där följde en vägledning med som jag naturligtvis gått igenom sida för sida ocg jag får nästan panik över allt som står som jag ska hjälpa mitt barn med, situationer som kan komma bli jobbiga i olika åldrar mm.
Ni andra med barn med funktionshinder, hur orkar ni vardagen? Är detta normalt av mej som förälder att känna denna press? Jag har varit sjskriven för ångest och stressför ca ett år sedan, och ibland undrar jag om jag kommer orka med denna press hela tiden. Vill tilägga att förskolan är super och gör ett jättebra jobb, de får stöd av habilitering och oss förstås. Men även där känner jag stort kontrollbehov av att veta allt som händer dagligen fast min tjej inte har så stora bekymmer i sin vardag.
Långt blev det.... MVH
2
Hej på dig. Ska först av allt säga att jag inte vet vad WS är alls men känner ändå igen mig i mycket av det du skriver. Jag har själv ett barn med ett annat funktionshinder än ditt barns.
Tror att man som förälder till barn med särskilda behov alltid känner att man gör för lite...man önskar ju inte sina barn svårigheter av något slag, iallafall inte de livslånga utan vill lindra och i bästa fall undanröja hinder. Ibland är detta inte möjligt och det är smärtsamt för alla men samtidigt måste man komma ihåg att vi berikas av dessa speciella barn och deras unika vardag.
Jag tycker vi i vårt samhälle har en tendens att tro att alla hinder kan övervinnas, allt kan fixas bara man har karaktär nog..så ser ju egentligen inte verkligheten ut utan vi måste lära oss leva med lidandet, inte utan det. Det kan våra barn bidra med att påminna om till gagn för alla.
Jag tycker du låter som en otroligt engagerad förälder som vill göra allt du bara kan för ditt barn. Allt kan man aldrig ha kontroll över, man kan bara göra sitt bästa och det tror jag du gör. Styrkekram.
Hej alla fantastiska föräldrar!!
Har en flicka som är fyra år med ett funktionshinder, Williams Syndrom. Vi har vetat detta nu i ca tre år och det mesta i vardagen funkar bra. Hon är väldigt "lite" Williams S och "mycket" en vanlig 4 åring, men har förstås saker som hon behöver mer träning i än andra barn. Jag känner mej ibland orolig över att min mammaroll meer och mer går ut på att "träna" mitt barn och ibland känner jag mej som en pedagog från hab eller dagis. Hennes handikapp finns i min tanke snart ständigt och ibland känns det som att jag är så rädd att missa nåt som jag om några år får ångra att jag inte hjälpte henne med. När jag läser om andra barn i samma situation som har mycket mera svårigheter än min tjej så blir jag ännu mera fokuserad på att hon ska "komma ikapp sina jämnåriga i alla plan. Jag gick i dagarna med i den förening som finns för WS och där följde en vägledning med som jag naturligtvis gått igenom sida för sida ocg jag får nästan panik över allt som står som jag ska hjälpa mitt barn med, situationer som kan komma bli jobbiga i olika åldrar mm.
Ni andra med barn med funktionshinder, hur orkar ni vardagen? Är detta normalt av mej som förälder att känna denna press? Jag har varit sjskriven för ångest och stressför ca ett år sedan, och ibland undrar jag om jag kommer orka med denna press hela tiden. Vill tilägga att förskolan är super och gör ett jättebra jobb, de får stöd av habilitering och oss förstås. Men även där känner jag stort kontrollbehov av att veta allt som händer dagligen fast min tjej inte har så stora bekymmer i sin vardag.
Jag får tusen olika direktiv om allt jag bör eller ska göra. Jag har lärt mig att sålla bland dem och jag har valt ut dem som jag tror på. De som passar i ett liv där man ska vara en vanlig familj och ett vanligt barn, utan måsten och borden hela tiden. Jag har valt dem som verkligen gör skillnad och koncentrerar mig på dem. Ändå har jag alltid ett dåligt samvete för att jag inte gör allt jag borde.
Att stå gör stor skillnad för mitt barn, att sitta rakt gör stor skillnad, att sträcka armarna ökar räckvidden och och och. Vi har helt enkelt valt bort en massa övningar som vi inte tycker gör stor skillnad eller som till och med kan motarbeta andra saker vi värdesätter mer. Den som tyckte att vi skulle göra mungymnastik hoppar jag över helt. Då orkar han inte äta och då känns ju valet enkelt. Antingen äta eller gympa...
Sortera ut alla de träningsmoment du fått som tips och tänk på dem - vad gör de för skillnad och måste ditt barn vara så normalt som andra fyråaringar? För vems skull ska barnet komma i kapp? För din eller för sin egen? Kanske finns det en massa saker som det inte gör så mycket om man inte kommer ikapp med?
Ge goda förutsättningar men glöm inte av att leka och umgås, sura och skäll. Det är sådant som tillhör uppfostran och det är också likväl viktiga delar för välbefinnandet. Det är rätt skönt att vara lite vanlig emellanåt.
3
Jag får tusen olika direktiv om allt jag bör eller ska göra. Jag har lärt mig att sålla bland dem och jag har valt ut dem som jag tror på. De som passar i ett liv där man ska vara en vanlig familj och ett vanligt barn, utan måsten och borden hela tiden. Jag har valt dem som verkligen gör skillnad och koncentrerar mig på dem. Ändå har jag alltid ett dåligt samvete för att jag inte gör allt jag borde.
Att stå gör stor skillnad för mitt barn, att sitta rakt gör stor skillnad, att sträcka armarna ökar räckvidden och och och. Vi har helt enkelt valt bort en massa övningar som vi inte tycker gör stor skillnad eller som till och med kan motarbeta andra saker vi värdesätter mer. Den som tyckte att vi skulle göra mungymnastik hoppar jag över helt. Då orkar han inte äta och då känns ju valet enkelt. Antingen äta eller gympa...
Sortera ut alla de träningsmoment du fått som tips och tänk på dem - vad gör de för skillnad och måste ditt barn vara så normalt som andra fyråaringar? För vems skull ska barnet komma i kapp? För din eller för sin egen? Kanske finns det en massa saker som det inte gör så mycket om man inte kommer ikapp med?
Ge goda förutsättningar men glöm inte av att leka och umgås, sura och skäll. Det är sådant som tillhör uppfostran och det är också likväl viktiga delar för välbefinnandet. Det är rätt skönt att vara lite vanlig emellanåt.
Hej Xappoline! Jag är bara på besök här (personlig assistent till barn med funktionshinder) men måste få säga att jag tycker det där var ett otroligt bra inlägg ! Alla s k experter tycker att deras område är SÅ viktigt. För barnet och de runt omkring blir det ju vääääldigt mycket som är SÅ viktigt. Man får ju inte glömma det som är allra viktigast: Att få vara barn/människa och ha ett bra liv.
5
Hej Xappoline! Jag är bara på besök här (personlig assistent till barn med funktionshinder) men måste få säga att jag tycker det där var ett otroligt bra inlägg ! Alla s k experter tycker att deras område är SÅ viktigt. För barnet och de runt omkring blir det ju vääääldigt mycket som är SÅ viktigt. Man får ju inte glömma det som är allra viktigast: Att få vara barn/människa och ha ett bra liv.
Hej
Vi har en son som har funktionshinder och är alvarligt sjuk.Jag har varit sjukskriven i 4,5år pga stress och ångest över att nästan förlora honom varje gång han var sjuk.
Vardagen är jobbig och man vill bara sätta sig ner ibland och bara stanna världen en stund och få andas.
Jag har ständig press och oro för min son och har blivit mer orolig för mina andra barn då livet är så skört och det märker man när något händer ens barn eller nära.
Jag vill oxå ha kontroll på allt och det är på ont och gott.
Man känner att all kraft är slut men så ser man ens barns leende eller får en kram och då blir man lejonmamman igen och kör på om du förstår vad jag menar.
Kramar
6
Hej
Vi har en son som har funktionshinder och är alvarligt sjuk.Jag har varit sjukskriven i 4,5år pga stress och ångest över att nästan förlora honom varje gång han var sjuk.
Vardagen är jobbig och man vill bara sätta sig ner ibland och bara stanna världen en stund och få andas.
Jag har ständig press och oro för min son och har blivit mer orolig för mina andra barn då livet är så skört och det märker man när något händer ens barn eller nära.
Jag vill oxå ha kontroll på allt och det är på ont och gott.
Man känner att all kraft är slut men så ser man ens barns leende eller får en kram och då blir man lejonmamman igen och kör på om du förstår vad jag menar.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
! Alla s k experter tycker att deras område är SÅ viktigt. För barnet och de runt omkring blir det ju vääääldigt mycket som är SÅ viktigt. Man får ju inte glömma det som är allra viktigast: Att få vara barn/människa och ha ett bra liv.