Var idag hos frissan,som frågade efter min dotter med DS.
Och som undrade vari hennes handikapp bestod,då hon pratar
som jämnåriga och ser alldeles vanlig ut,fast med ovanligt tjockt och
vackert hår,som hon bär halvlångt.
Jag svarade att hon har DS och därmed en utvecklingsstörning.Frissan
undrade om det var vad man tidigare kallade mongolism.Och jag sa ja.
Frissan undrade då hur det kom sig att min dotter pratade som alla andra
och om det var sant att hon gått vanlig grundskola/gymnasium och dessutom
pratade både lite spanska och engelska.Och om hur detta var möjligt.
Jag sa att med rätt stöd så är detta fullt möjligt.
Så.. trevligt, eller vad man ska säga?
Nu känner jag mig nästan avigt inställd här..
Alltså; det ÄR jättebra för din dotter att hon är så "duktig", men många med DS kommer aldrig att nå dit där hon verkar vara.. och det ger mig och mågna andra föräldrar dåligt samvete; har vi inte gjort tillräckligt? Har vi inte slagits tillräckligt för våra barn? Har vi missat något? VAD, isf?
Vad skulle vi gjort mer för att våra barn skulle bli så "duktiga" som din dotter?
Hur skulle jag gjort för att han skulle börjat tala tidigare? Din dotter började i unga år, min först för nåt år sedan, dvs EFTER skolstart.
Skulle jag valt annan skola/skolform? Borde jag sagt upp mig och jobbat mer med min son? Nej, visst ja, det gjorde jag ju; sa upp mig från ett bra betalt arbete pga att arbetstiderna inte gick att kombinera med livet som mamma till ett handikappat barn, det gav inget mer än dålig ekonomi och ännu sämre samvete för att de andra tre barnen här inte fick lika mycket tid som sonen.
Så; vad ska jag göra för att MIN unge ska börja prata lika rent och fint som din? För att han ska lära sig spanska? För att han ska kunna allt som din dotter gör...
eller..
måste han ens kunna allt det? Eller törs jag ens säga rakt ut att han faktiskt duger precis som han är, att han ÄR så perfekt man någonsin kan bli??!