En av mina kollegor har fått ett sent missfall. Skulle tro att vi snart kommer att träffas och det känns extra svårt att jag själv ska säga att jag är gravid... Jag har själv aldrig fått ett mf och vill ogärna säga något okänsligt. Och när mf dessutom kommer efter rul och man vågat börja glädja sig "på riktigt". Är verkligen ledsen för deras skull och vill kunna säga det på ett sätt utan att såra. Ni som fått mf, vad skulle ni ha velat/vad uppskattade ni att folk sa? Är det något jag verkligen bör undvika?
1
Råd - vad säga vid missfall? En av mina kollegor har fått ett sent missfall. Skulle tro att vi snart kommer att träffas och det känns extra svårt att jag själv ska säga att jag är gravid... Jag har själv aldrig fått ett mf och vill ogärna säga något okänsligt. Och när mf dessutom kommer efter rul och man vågat börja glädja sig "på riktigt". Är verkligen ledsen för deras skull och vill kunna säga det på ett sätt utan att såra. Ni som fått mf, vad skulle ni ha velat/vad uppskattade ni att folk sa? Är det något jag verkligen bör undvika?
Hej! Jag har inte själv erfarenhet av missfall, men en sak som jag tror är viktigt att komma ihåg är att det faktiskt är ett barn som din kollega har förlorat. Även om det tekniskt sett kallas missfall som det gör innan en viss vecka (22 eller 24, minns inte) - så har hon och hennes familj ju sett framför sig ett barn och hur livet med det barnet ska bli.
Så sorgen handlar ju om allt som inte blir. Jag tror på att det är bra att vara ärlig och säga något i stil med "Vet du jag tycker det här är så svårt, för jag känner mig som en skurk som berättar för dig att jag själv väntar barn, när du just förlorat ditt barn och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Men jag känner med dig och tänker på dig och är det något jag kan göra för dig, så berätta gärna för mig."
En annan sak som vänner som förlorat barn berättat betyder mycket, det är att inte låtsas som att barnet inte funnits, utan prata om det. Och fortsätta prata om det. Men vid MF eller MA kanske det är annorlunda. Det bästa är ju att fråga henne vad hon vill ha för stöd, vill hon prata om det och vill hon prata med dig? Med raka rör kommer man långt. Och det går ju faktiskt att berätta hur osäker du känner dig, det tror jag gör det lättare för henne också. Den där medlidsamma tystnaden som annars kan uppkomma är nog mycket mycket värre. Kram och lycka till!
Jo, en sak till, visdomsord som en sjuårig kompis sa en gång: Inte tycka synd om, bara tycka om!
2
Hej! Jag har inte själv erfarenhet av missfall, men en sak som jag tror är viktigt att komma ihåg är att det faktiskt är ett barn som din kollega har förlorat. Även om det tekniskt sett kallas missfall som det gör innan en viss vecka (22 eller 24, minns inte) - så har hon och hennes familj ju sett framför sig ett barn och hur livet med det barnet ska bli.
Så sorgen handlar ju om allt som inte blir. Jag tror på att det är bra att vara ärlig och säga något i stil med "Vet du jag tycker det här är så svårt, för jag känner mig som en skurk som berättar för dig att jag själv väntar barn, när du just förlorat ditt barn och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Men jag känner med dig och tänker på dig och är det något jag kan göra för dig, så berätta gärna för mig."
En annan sak som vänner som förlorat barn berättat betyder mycket, det är att inte låtsas som att barnet inte funnits, utan prata om det. Och fortsätta prata om det. Men vid MF eller MA kanske det är annorlunda. Det bästa är ju att fråga henne vad hon vill ha för stöd, vill hon prata om det och vill hon prata med dig? Med raka rör kommer man långt. Och det går ju faktiskt att berätta hur osäker du känner dig, det tror jag gör det lättare för henne också. Den där medlidsamma tystnaden som annars kan uppkomma är nog mycket mycket värre. Kram och lycka till!
Jo, en sak till, visdomsord som en sjuårig kompis sa en gång: Inte tycka synd om, bara tycka om!
Sant som ovan säger, bara vara ärlig och öppen, säg precis hur jobbigt det känns att berätta. Jag var öppen och sa rakt ut till min bästa vän att det kändes förj*vligt när hon blev gravid precis efter mitt MA i v15. Även om jag ville hennes bästa blev kopplingen för stark just då och hon förstod. Det släppte mer och mer, men kändes helt ok när hon födde sin son. Det var på något vis just graviditeten som gjorde ondast. Jag har ju barn sedan innan och att det var något fel på tvillingarna kunde jag acceptera... Det är bara att ställa in sig på att hon kommer tycka allt är jobbigt just nu och en bra tid framöver... Och det är ju inte ditt fel, så ta inte åt dig för mycket.... Att finnas där, prata och trösta är det bästa man kan göra som vän. Hoppas det går så bra som det kan gå
3
Sant som ovan säger, bara vara ärlig och öppen, säg precis hur jobbigt det känns att berätta. Jag var öppen och sa rakt ut till min bästa vän att det kändes förj*vligt när hon blev gravid precis efter mitt MA i v15. Även om jag ville hennes bästa blev kopplingen för stark just då och hon förstod. Det släppte mer och mer, men kändes helt ok när hon födde sin son. Det var på något vis just graviditeten som gjorde ondast. Jag har ju barn sedan innan och att det var något fel på tvillingarna kunde jag acceptera... Det är bara att ställa in sig på att hon kommer tycka allt är jobbigt just nu och en bra tid framöver... Och det är ju inte ditt fel, så ta inte åt dig för mycket.... Att finnas där, prata och trösta är det bästa man kan göra som vän. Hoppas det går så bra som det kan gå
Det är nog inget särskilt som är "rätt" att säga. Jag vet inte hur nära ni är, men gör dig inte "närmare" sörjande än nödvändigt om du förstår vad jag menar...
Om ni inte är nära vänner räcker du att du säger typ: "Jag beklagar verkligen att ni miste ert barn" el dyl, ge henne sen lite tid .
Och en sak till: Berätta INTE om din graviditet i samma andetag som du beklagar hennes sorg. Det gynnar henne inte det minsta, bara dig som "får det ur dig".
Hon behöver kanske få komma tillbaka först och bara orka vara på jobbet. Sen kan du berätta ganska snart ändå, men se till att vara i enrum så hon slipper gömma en eventuellt negativ reaktion inför andra.
När jag ringde min bästa vän för att berätta om mitt missfall så berättade hon i nästa andetag att hon just fått reda på att hon var gravid. Det pajade vår relation ganska rejält. Jag hade väldigt svårt att glädjas för hennes skull och än i dag har vi faktiskt sämre kontakt än innan. Jag har väldigt svårt att tro att din arbetskamrat kommer att uppleva din graviditet som det minsta postitv, men det ska du inte ta personligt. I sin stora sorg över missfallet blir man ofta ganska bitter, avundsjuk och rent ut sagt djävligt trött på alla som har lyckan med sig. Det går över ju längre tiden går efter missfallet, men man måste få gå igenom den fasen.
Ge henne tid... (Sen är ju alla olika, jag talar naturligtvis ur egen synvinkel. Känner du henne väl är det ju lättare att "läsa av" när det är lämpligt att närma sig henne).
4
Det är nog inget särskilt som är "rätt" att säga. Jag vet inte hur nära ni är, men gör dig inte "närmare" sörjande än nödvändigt om du förstår vad jag menar...
Om ni inte är nära vänner räcker du att du säger typ: "Jag beklagar verkligen att ni miste ert barn" el dyl, ge henne sen lite tid .
Och en sak till: Berätta INTE om din graviditet i samma andetag som du beklagar hennes sorg. Det gynnar henne inte det minsta, bara dig som "får det ur dig".
Hon behöver kanske få komma tillbaka först och bara orka vara på jobbet. Sen kan du berätta ganska snart ändå, men se till att vara i enrum så hon slipper gömma en eventuellt negativ reaktion inför andra.
När jag ringde min bästa vän för att berätta om mitt missfall så berättade hon i nästa andetag att hon just fått reda på att hon var gravid. Det pajade vår relation ganska rejält. Jag hade väldigt svårt att glädjas för hennes skull och än i dag har vi faktiskt sämre kontakt än innan. Jag har väldigt svårt att tro att din arbetskamrat kommer att uppleva din graviditet som det minsta postitv, men det ska du inte ta personligt. I sin stora sorg över missfallet blir man ofta ganska bitter, avundsjuk och rent ut sagt djävligt trött på alla som har lyckan med sig. Det går över ju längre tiden går efter missfallet, men man måste få gå igenom den fasen.
Ge henne tid... (Sen är ju alla olika, jag talar naturligtvis ur egen synvinkel. Känner du henne väl är det ju lättare att "läsa av" när det är lämpligt att närma sig henne).
Håller med Anonym.. låt den som fått missfall få vara sorgsen, arg, ledsen, bitter, uppgiven och tala inte om graviditet alls på ett tag. Det värsta man vet när man fått missfall eller är ofrivilligt barnlös är alla "äckligt gravida" kvinnor som svävar på rosa moln i all sin bebisfyllda självupptagenhet. (Det är därför jag lever ut de rosa molnen här på forumet för jag har flera bekanta som är ofrivilligt barnlösa och jag vet precis hur det känns).
Efter mitt missfall blev jag sjukskriven för utmattningsdepression och jag ville bara gråta och tänka på Lillebror, för han kommer alltid att finnas hos och och vara vår lilla ängel. Jag kommer att tända ljus på han beräknade födelsedag och om halsen har jag satt ett litet hjärta tillsammans med vår dotters namnskylt.
Har man inte drabbats av ett missfall så trro jag inte man kan föreställa sig vilken vidrig process det är. Inte jag i alla fall; ett stort ångestfyllt blodbad som påminner om en förlossning men innehåller bara panik och känslan av "nejnejnejnejnej", få det att sluta! Hon kanske vill prata om hur hemskt det var? Var öppen för alla är nog olika; men som sagt - inget graviditetsprat! Lycka till!
5
Håller med Anonym.. låt den som fått missfall få vara sorgsen, arg, ledsen, bitter, uppgiven och tala inte om graviditet alls på ett tag. Det värsta man vet när man fått missfall eller är ofrivilligt barnlös är alla "äckligt gravida" kvinnor som svävar på rosa moln i all sin bebisfyllda självupptagenhet. (Det är därför jag lever ut de rosa molnen här på forumet för jag har flera bekanta som är ofrivilligt barnlösa och jag vet precis hur det känns).
Efter mitt missfall blev jag sjukskriven för utmattningsdepression och jag ville bara gråta och tänka på Lillebror, för han kommer alltid att finnas hos och och vara vår lilla ängel. Jag kommer att tända ljus på han beräknade födelsedag och om halsen har jag satt ett litet hjärta tillsammans med vår dotters namnskylt.
Har man inte drabbats av ett missfall så trro jag inte man kan föreställa sig vilken vidrig process det är. Inte jag i alla fall; ett stort ångestfyllt blodbad som påminner om en förlossning men innehåller bara panik och känslan av "nejnejnejnejnej", få det att sluta! Hon kanske vill prata om hur hemskt det var? Var öppen för alla är nog olika; men som sagt - inget graviditetsprat! Lycka till!
Jag håller med Anonym jag med. Låt henne få bearbeta sitt först ett tag. Nämn inte din graviditet. Än.
Vid mitt första mf pratade jag om det. Trodde att det skulle bli bättre att prata. Jag var sjukt nere.
Andra gången pratade jag inte om det. Mådde betydligt bättre den gången. Vet inte om det beror på att jag gått igenom det en gång tidigare och visste hur jag skulle må. Kanske berodde det på att ingen frågade om det (hade inte berättat om graviditeten för någon).
Men.
I hennes situation. När det skedde så sent. Ja, det är absolut ett barn hon förlorat. En framtid hon drömt om. Så även om det kallas missfall, så tror jag att det känns betydligt större än så.
Jag har inga råd utöver det första, berätta inte om din graviditet ännu. Och absolut inte i samband med att hon pratar om sin..
6
Jag håller med Anonym jag med. Låt henne få bearbeta sitt först ett tag. Nämn inte din graviditet. Än.
Vid mitt första mf pratade jag om det. Trodde att det skulle bli bättre att prata. Jag var sjukt nere.
Andra gången pratade jag inte om det. Mådde betydligt bättre den gången. Vet inte om det beror på att jag gått igenom det en gång tidigare och visste hur jag skulle må. Kanske berodde det på att ingen frågade om det (hade inte berättat om graviditeten för någon).
Men.
I hennes situation. När det skedde så sent. Ja, det är absolut ett barn hon förlorat. En framtid hon drömt om. Så även om det kallas missfall, så tror jag att det känns betydligt större än så.
Jag har inga råd utöver det första, berätta inte om din graviditet ännu. Och absolut inte i samband med att hon pratar om sin..
Jag tror nog att det är sant om de andra säger att du kanske ska vänta med att berätta om din graviditet -men- finns det en risk att hon får reda på det från någon annan kanske det blir väldigt konstigt att du inte sagt någonting själv. Det kanske är värt att ta under beaktande i alla fall?
Jag har ingen erfarenhet av sena missfall men under de år vi var ofrivilligt barnlösa, innan min dotter föddes, blev en arbetskamrat till mig gravid. Vi stod varandra ganska nära men hon vågade inte berätta om sin graviditet för mig. Alla andra på jobbet fick veta men inte jag. Senare fick jag höra det på omvägar.
Jag är inte på något vis en missunsam person och blev naturligtvis glad för hennes skull men det kändes nästan förolämpande att hon uteslutit mig. Det gjorde mig ledsen.
Det är inte lätt at göra rätt
7
Jag tror nog att det är sant om de andra säger att du kanske ska vänta med att berätta om din graviditet -men- finns det en risk att hon får reda på det från någon annan kanske det blir väldigt konstigt att du inte sagt någonting själv. Det kanske är värt att ta under beaktande i alla fall?
Jag har ingen erfarenhet av sena missfall men under de år vi var ofrivilligt barnlösa, innan min dotter föddes, blev en arbetskamrat till mig gravid. Vi stod varandra ganska nära men hon vågade inte berätta om sin graviditet för mig. Alla andra på jobbet fick veta men inte jag. Senare fick jag höra det på omvägar.
Jag är inte på något vis en missunsam person och blev naturligtvis glad för hennes skull men det kändes nästan förolämpande att hon uteslutit mig. Det gjorde mig ledsen.
Tack för alla era svar! Nu känns det lättare och jag inser att det räcker med att jag säger hur ledsen jag är och sen får vi se om personen i fråga vill prata om det eller inte. Kanske är det min egen graviditet som gör mig osäker och extra känslig.
Av era svar förstår jag att jag får tänka mig för hur jag berättar om min egen graviditet, men att vara tyst om det känns inte riktigt som ett alternativ då många på mitt jobb redan vet om det iom att jag är sjukskriven. Och jag berättar det hellre själv än att någon annan säger det. Efter att ha varit hemma och kräkts i ett antal veckor är det inte heller precis några rosa moln jag seglar på även om jag inser att det är oändligt mycket bättre att förlora sitt barn.
Tack igen för era svar!
8
Tack för alla era svar! Nu känns det lättare och jag inser att det räcker med att jag säger hur ledsen jag är och sen får vi se om personen i fråga vill prata om det eller inte. Kanske är det min egen graviditet som gör mig osäker och extra känslig.
Av era svar förstår jag att jag får tänka mig för hur jag berättar om min egen graviditet, men att vara tyst om det känns inte riktigt som ett alternativ då många på mitt jobb redan vet om det iom att jag är sjukskriven. Och jag berättar det hellre själv än att någon annan säger det. Efter att ha varit hemma och kräkts i ett antal veckor är det inte heller precis några rosa moln jag seglar på även om jag inser att det är oändligt mycket bättre att förlora sitt barn.
Tack igen för era svar!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
även om jag inser att det är oändligt mycket bättre att förlora sitt barn.