Min son.

[Rikku]

Han driver mig till vansinne ibland. Ibland känns det som att jag borde lagra tålamod i stora tunnor och gå och klunka ur ibland så jag orkar med hela dagarna.

Men ibland alltså. Då är han bara så otroligt charmig och söt att man vill smälta. Han är glad större delen av sin vakna tid (den andra tiden får han enorma utbrott över att han exempelvis inte får slita loss tangenter från tangentbordet) och kan bara komma fram till mig, dra mig lite i byxbenet, lägga huvudet på sned och säga "hej" och flörta sönder mig med ögonen.

Han är en större utmaning än vad Vanja har varit hittills och jag häpnar när jag jämför dem. Han pratar inte än och Vanja började prata redan vid *tänker efter* 7-8 månaders ålder eller så. Det enda han kan säga (som vi förstår) är "mamma", "pappa", "hej" och "tittut". Bortsett från vad vi förstår så pratar han massvis, men det är bara jibberish. Jag tror att många utbrott han har beror på att han är frustrerad över att inte kunna göra sig förstådd, men det är bara min teori.

Han är ju duktig i övrigt på det motoriska, klättrar, går, springer, plockar med saker och så vidare. Han är företagsam (hämtar leksaker att stå på så han når bättre) och innovativ. Han är beslutsam och envis. Har han bestämt sig för att han vill ha något så försöker han tills han antingen har fått tag på saken eller tills vi har tröttnat på att jaga runt honom och säga "nej".

Han är även kramig och gosig av sig och vill gärna trösta om exempelvis Vanja har slagit sig. Han gillar verkligen sin syster och sitter gärna i hennes knä. Han klappar henne också hellre än bra (klapparna blir lite väl hårda ibland) och är helt enkelt ett energiknippe utan dess like.

Nu det senaste har vi börjat låta honom äta själv också och det går jättebra. Nåja, en hel del kladd blir det förstås och köksgolvet får väl ofta skuras efter hans måltider, men han gör stora framsteg. Han håller visserligen inte besticken som man ska (vilket Vanja gjorde nästan från start) men han får ändå upp en hel del mat och det mesta hänger kvar hela vägen till munnen.

Jag tror att han omärkligt har vuxit ur ännu en klädstorlek förresten. Helt plötsligt passar 86: orna bättre än storlek 80. Det går så fort! Hua! Jag vill bromsa, stanna upp, frysa tiden, fast samtidigt är jag ivrig att uppleva nästa ögonblick, nästa utveckling, nästa ord.

Livet med småbarn är i sanning omtumlande. En dag kan växla från underbar till hemsk och tillbaka till underbar på jättekort tid. Jag har lite panik över att jag måste fixa ett jobb (dagarna är slut snart) och panik över att jag måste börja jobba och vara borta från mina barn. Jag har varit föräldraledig i tre år och både vill och vill inte börja jobba igen. Jag är spänd och förväntansfull inför att jobba och orolig och ångestfull över att barnen måste börja på förskola och jag inte kommer få se dem så mycket.

Men det är ju inte så märkligt, kanske. Livets utveckling, kanske man kan kalla det.

Hur går det för er andra då?

[Feliciaett]

Bra initiativ! Intressant att läsa. Jag ska fundera lite och återkommer i frågan när jag har mer tid. Kram

[suss67]

Jag känner igen mig i det att barn nummer 2 är mer krävande. Storebror framstår som en filbunke i jämförelse.......
Vår lilla tös, som i och för sig aldrig varit riktigt liten, är charmig, stark, hårdhänt, tålig som attan, nästan alltid glad, kramig trots att det ofta smiter in lite hårdragning, generös med pussar, förstår otroligt mycket men pratar knappt något förståeligt, tror "mamma, där och tack" är det enda vi kan urskilja.

Hon går sen årsdagen ungefär och kopierar storebror, både bra och dåliga sidor. I dag hittade jag henne sittande på tv-bordet som en liten Buddha!!! Hon är däremot riktigt duktig på att ta sig nerför trappa/säng/soffa. Hon lägger sig på magen och hasar sig ner, precis som storebror gör från vår höga säng.

Hon är omtänksam och matar ofta sin dockor borstar deras hår och pussar dom. Men tåg och bilar som är storebrors passion är också buskul.
Hon äter helst själv med fingrarna, älskar mackor, ja det mesta gapar hon glatt till. Hon plockar gärna upp tappade saker från golvet och blir överförtjust om det är ätbart till skilland från storebror som är kräsen och svårflörat i matfrågan.

Stl 92 gäller sedan i början av året, en storlek som storebror nyss klev ur så vi har verkligen en av varje

Hon är intensiv och härlig och sover en gång per dag, fm ca 90 minuter. Natt är det kl 19-06 och storebror sover gärna ytterligare en timme. Dom har varsitt rum sedan ca 7 månaders ålder och båda sover hela nätter, vilket är en otrolig lyx har jag förstått av omgivningen....

Den 1 april ska jag börja jobba heltid och maken ska vara hemma till inskolningen börjar i mitten av augusti. Just nu ser jag fram mot det, både därför att jag har ett riktigt kul jobb och dels jag har hunnit bli less på att vara hemma ( känns ibland tabu att säga men har inget med kärleken till mina gryn att göra ).

Kul att läsa om era små troll

[alissa]

Roligt att läsa!

Jag inser att jag oftare tänker på storebror än vår lilla snälla tjej. Man får frågan "hur mår barnen" och alltid är det något vår snart treåring har hittat på.


Lillfian hänger på storebror och leker gärna med honom och det går hittills mest bra. Den lek hon har utöver hans intressen (eller sånt de kan göra tillsammans) är dockor och mjukdjur (om de har ordentliga ansikten). Sen hon för första gången såg en docka (sonen helt ointresserad så inte något vi haft) har hon pratat, myst och lekt med dem. Hon gråter sällan länge, oftast är det någon frustration över något som hon försöker göra men inte kan än. Hon klättrar lika bra som storebror i samma ålder men är inte lika försiktig. Men sonen som gick vid 10 månader tog hon inte efter och fastän hon nog kunde vara där och går när man håller hand, i vagnen, längs väggar så gör hon inte det ännu. Hon börjar bli riktigt duktig på att klättra i trappor (nerför, upp var aldrig några problem). Hon är ganska allvarlig men förnöjd och pruttar och pratar ofta med sig själv och andra. Tror att hon sa pannkakor efter mig idag (pa-pa-por) men annars använder hon bara mamma och pappa ibland. Fast hon tecknar lite också och har bett om mjölk, mer och färdig. Hon tecknar ordet byta vilt när jag lägger henne på skötbordet. Vi sjunger imsevimse och hon försöker hänga på. Hon är lite gosigare än sonen vid denna åldern och sitter gärna och lutar i famnen (men sonen var inte alls sån så säkert inte supergosig jmf med andra barn). Då hon ska sova lägger vi ner henne och ger henne en snuttefilt (teddykompaniets katt eller mus) och filt över. Oftast somnar hon lätt så, men inte om sonen är i rummet och hon kan se honom. De har jätteroligt tillsammans i sovrummet och annars också. De delar rum och jag önskar de hade i alla fall möjlighet att sova i olika rum ibland. Hon sover hela natten från 7-8 till 8-9. Hon äter lika bra som sin bror, dvs allt. Hon kan hålla i en sked och föra den till munnen men att lägga ny mat kan hon inte än - då ska maten vara kladdig! Men händerna funkar bra de med! Hennes favoritmat är nog cheddarost. Just det, hon kan teckna ost också.

[Rikku]

Hihi, låter precis som Lukas, det där! Bortsett från att din flicka kan ta sig ner från sängar och soffor. Lukas försöker med kamikaze-metoden fortfarande. Att jag inte har fått en hjärtattack än är ett mirakel.

Vad stor hon har blivit! Storlek 92 redan! Men det är klart, är man inte så petig med maten så växer man fort. Lukas växer också i en rasande takt och jag tycker inte jag gör annat än rensar ur hans garderob från kläder som har blivit för små.

Kul att du ska börja jobba! Jag söker också jobb och hoppas på att få något, SNART! Jag får panik annars, för vår ekonomi kräver att jag får ett jobb snart. Hua. Jag har ändå varit hemma i tre år, så det är dags att återgå till arbetet (även om jag gärna hade varit hemma längre för egen del. Men ekonomin styr ju en hel del).

[Rikku]

Haha, här är det tvärtom. Treåringen är oftast lugn som en filbunke och Lukas är som en virvelvind som förstör rätt mycket i sin väg.

Dockor är verkligen fantastiska leksaker! Både Vanja och Lukas leker jättemycket och jättefint med dockorna. Lukas älskar att sitta och mata dockorna och kramas mer än gärna med både dem och oss. Han är jättegosig, om än vild.

Det verkar vara vanligt i vår grupp att våra småttingar inte pratar så mycket än (säger jag efter två svar ). Men hur kommer det sig att dottern din kan teckenspråk? Är någon i er familj döv/hörselskadad, eller är det på förskolan hon har lärt sig det?

[alissa]

Jag försökte intressera sonen för dockor men han bara bygger (bilar-tåg inte heller så intressanta, om de inte är i verklig storlek typ Stora Maskiner på svt eller ute).

Skriver om tecken i ett nytt inlägg för att fortsätta denna fantastiska tillströmning i vår grupp!