Ang GBP-operationer

[Cherinne]

Jag har en kompis som gjorde en förra året och hon har gått ner över 70 kg Det tycker jag är duktigt Hon var jättestrikt i början men nu är hon inte lika strikt längre men t.ex. dricker hon ej längre alkohol - men det är för att hon inte vågar. För de som går ner 30 kg så är det en blandning tycker jag, jag menar, de kan ju inte äta, så...

Nu har det gått över lite men ganska länge var kompisen väldigt fixerad vid sin viktnedgång och hela den resan, vilket förstås är förståligt. Hon är ju en helt ny person.

[Cherinne]

P.S. Hon är idag normalviktig, normal bmi. Hennes dietist tycker INTE att hon ska gå ner mer.

[ullet]

Jag tror man får ge den personen lite utrymme att vara tämligen fixerad. Tänk dej att alltid varit den tjocka feta personen och sedan bli en helt annan, se annorlunda ut etc, klart det sätter spår.

Jag är fascinerad över hela viktnedgångsgrejen. Jag såg mig inte så fet som jag var, andra såg mig inte så fet som jag var och nu ser jag mig inte som så smal som jag verkligen är. Helskumt!
Men fixerad är jag på ett vis, jag kan titta mig i spegeln o tänka:
- Är det där jag?
- Hur ser jag ut _egentligen_?
_ Vem är det där?
För det tar längre tid för huvudet att komma ikapp än det är för kroppen att tappa vikten. Har sagt åt vänner o familj att jag kommer vara skitjobbig ett år och sedan får det vara bra. Men jag ger mig själv det utrymmet och den tiden, för tids nog blir jag klok i huvudet igen. Jag har till idag gått ned 28 kilo. Japp och jajamensan, nu är det inte många kilon kvar tills jag är nöjd och belåten.

[Emmylou]

Ullet angående liknelsen med diabetes där nedan: jag hänger inte riktigt med på jämförelsen. Diabetes är en sjukdom, det är väl inte fetma? Jag är med på att alla inte helt kan styra över mat och ätande men alla kan väl egentligen själva försöka gå ner i vikt? Men man kan inte bota sig själv från diabetes.

[Birgitta97]

Alla som får en gbp HAR försökt själva först. Vanligtvis flera gånger. Och de flesta har dessutom gått ner rätt mycket i vikt vid de tillfällena, men sen gått upp igen. Bara 5% av de som går ner i vikt på egen hand håller vikten efter 5 år. 85% av de som får en GBP håller sin vikt 5 år efter nedgången efter open.

Visst är fetma en sjukdom, på samma sätt som alkoholism är det. Och visst kan man bota sig själv från diabetes, i alla fall diabets 2. Genom att gå ner i vikt... :-) Även de med diabetes typ 1 kan ofta minska rejält på sin behandling efter viktnedgång.

[S-JJ]

En del människor kan inte bota sig själv från fetma heller. Åtminstone _extrem_ fetma har ofta sjukdom och en missbruksproblematik som bakgrund till fetman.

[ullet]

Nej alla kan inte gå ned i vikt själva, det är det som är villfarelsen för de flesta. Det är fråga om karaktär och det är fråga om att vara duktig eller inte. Fetma är en sjukdom, att överäta är en sjukdom precis som alla andra ätstörningar är det. Alkoholism är en sjukdom. Diabetes2 kan du äta dej frisk från för det mesta men folk gör det inte, det är inte fråga om att göra saker själv utan att det faktiskt rör sig om medicinska tillstånd som kräver åtgärd av något slag. Insulin, operation, protes etc man behöver olika saker.

Just detta med synen på feta är det intressanta, man _kan_ själv men när man inte kan det då? När man gjort allt och sabbat ämnesomsättningen? När maten är närmast något man tar till för att straffa sig, belöna sig (man kan vara utan alkohol men inte mat, mat är grundläggande behov och därmed är relationen till mat så skamfylld för många av de som är överviktiga och medicinskt dödligt feta)
Det är nog få för att inte säga inga feta personer som gjort operationen (du ska ha ett bmi på minst 35 och på de flesta håll 40 el överviktsrelaterade sjukdomar för att ens komma på fråga för gbp) som första utväg. Det är ingen genväg utan en sista väg för överleva. Jag tycker det är tråkigt att synsättet är sådant att det är ett slags fusk, att man kan _försöka_ gå ned i vikt. Det är nog få personer med övervikt som inte försökt, som inte gjort ALLT för att gå ned vikt och misslyckats. Man kan tycka det är karaktärsfel el personlighetsproblem el liknande, men det är något som ger både skador och livslångt lidande, precis som vilken annan sjukdom som helst.

[marmeglad]

Men visst ÄR det väl en skillnad mellan t.ex. fetma och diabetes? Jag är helt med på att fetma absolut är en sjukdom och att alla inte kan bota sig själva från fetma men med diabetes (om vi pratar vanlig diabetes då alltså) kan INGEN bota sig själv och den som inte får hjälp dör ju rätt snart.

Det är väl det Emmylou menar med att man inte kan jämföra?

[ullet]

Alla sjukdomar är sjukdomar, vad är att jämföra? Du säger inte åt en enarmad att det är fusk med en protes, men du säger åt en fet att det är fusk att göra en op, det tycker jag är att göra det lätt för sig och är den grundläggande synen som finns idag kring feta, det är "bara att.."

Det är ju inte "bara att" när det gäller fetma heller, det är mer komplext än så och jag tycker man gör det lätt för sig när man säger att allt annat är sjukdom, fetma är nåt man är en dålig person som får det. För man borde.. man skulle ha.. det är ju bara att.. osv.
Många läkare inom fetmavården säger att det finns saker inom fetmaområdet som de fortfarande inte vet varför det blir som det blir, hur hela ämnesomsättningsproceduren förändras och om det bildas ämnen som gör att en viktnedgång blir ännu jobbigare när du jojobantat (vilket de flesta av de riktigt feta, inte överviktiga/mulliga pratar jag om nu) ett halvt el helt liv. Det är ännu under forskningstadiet men att rent klart och tydligt står det ställt utom allt tvivel rent evidensmässigt, att en gbp är den enda tillförlitliga metod som finns för varaktig viktnedgång. Om man inte gör det utan fortsätter att vara fet för omgivningen tycker det är fusk, ska man acceptera det synsättet på något som både är påverkan fysiskt och inte minst psykiskt?

ALkohol är inte längre lika skam el tabubelagt, men fetma är det och alkohol behöver vi inte, men mat ska vi stoppa i oss vareviga dag och en del stoppar i sig mer. Vad ska de göra? Känna sig skitdumma för de hålelr på svälta ihjäl på en normalportion o sedan straffar sig själva för att de åt en bit godis efter maten genom att äta en big-packlåda glass? Fetma är ätstörning tycker jag, som anorexia nervosa och bulimi, men där är det ingen som tycker annat än synd om den som det drabbar. Konstigt tycker jag. Mer och mer pratar man om den psykiska ohälsan och den accepteras med hull och hår mer och mer, men fetma är fortfarande något man skulle ha varit duktigare på helt enkelt. Ett smalt A-lag och ett fett B-lag, där A-laget kan sätta sig högt upp och säga:
- Men det är ju bara att..
Sjukdom som sjukdom är det för mig...

[Emmylou]

Fetma och alkoholism anser inte jag vara samma sak, det tror jag inte sjukvården tycker heller.

[Emmylou]

Men alkoholmissbruk och "matmissbruk" är inte samma sak - det är ett omtvistat sätt att se på saken. Jag tycker att det lätt blir en offermentalitet att se överviktiga som i att inte själva ha ätit sig till sin övervikt. Fetma är väl ingen sjukdom? Det leder till hälsofarliga tillstånd och det är hälsofarligt men inte är det en sjukdom.

[Birgitta97]

Det där får du nog utveckla lite, varför anser du inte det?

[Emmylou]

Vad gäller alkohol så är det klarlagt att det ger belöningar till vissa centran i hjärnan som innebär att det för vissa personer är lätt att fastna i ett substansmissbruk. Det finns ingen forskning som klarlagt att det skulle förhålla sig på samma sätt med mat. Det styrs ju även av andra faktorer och det är mer komplicerat.

[ullet]

Fetma kan ses som kronisk sjukdom ja, övervikt som risktillstånd. Det var inte länge sedan alkoholism sågs på samma sätt som det är att äta för mkt, jag är övertygad om att med forskningen som sker idag att det senare kommer att vara en sjukdomsbild i det ja. Vissa anser det vara sjukdom och fetma, inte övervikt då för det är två skilda saker, ger andra sjukdomstillstånd. Alla missbruksbeteenden är väl mer el mindre besläktade elller hur var nu det där? Blev du inte alkoholist kunde du trilla dit på nåt annat vanebildande har jag för mig, men måste kolla upp. Orsaken till fetma har man sett inte helt enkelt kan sägas bero på enbart in och uttag av energi utan det är en mer komplex bild än " det är bara att.."

[ullet]

Är inte mat en belöning? Det hörs att du inte har problem med matmissbruk du inte. Wow att få smälla i sig en hel påse bilar för man varit så duktig, eller belönar sig med en semla eller två för man städat hela huset och man mår strålande! Klart mat o godis ger samma effekt i belöningssyfte om man nu äter av den anledningen. Sedan, vad gäller nedan, alla har ätit sig till sin fetma helt klart, men att inte göra det är inte helt enkelt. Fetma är inte "bara att"..

Alla alkisar som druckit sig till delirium eller skrumplever har alla druckit sig till det el hjärnskador el vad det vara månde, däremot inte sagt att de kunnat låta bli. Samma sak med feta. Det är inte alltid lätt att låta bli, tror man det har man nog inte komplexiteten klar för sig. Att skambelägga och skuldbelägga tror jag inte mkt på.

[Emmylou]

Jag tror att överätande i stort sett alltid har en psykologisk förklaring, och jag hoppas och tror att människor ska kunna få hjälp med det också, som med andra tillstånd. Det som är komplext och kanske skiljer det lite från alkoholmissbruk är att det ändå finns ganska många som med till synes enkla medel (mindre mat, mer motion) klarar att själva gå ner i vikt. Var gränsen går för när ett beteende är mer patologiskt är kanske svårt att utröna. Men just GPB känns otroligt drastiskt och det verkar som att det är fler och fler som gör det.

[Emmylou]

Jag har sedan jag kommit i tonåren själv haft problem med mat och ätande, jag har det varje dag fortfarande. Så jag vet hur det känns. Men jag har ändå den här uppfattningen. Jag vill inte förlägga hela problemet utanför mig själv. Jag tror att man kan vara i behov av hjälp men jag tycker inte att man ska "skylla ifrån sig" på en diagnos, som det inte är helt klarlagt om den ens existerar.

[-ME-]

Det ÄR vetenskapligt belagt att samma ställen går igång i hjärnan oavsett om du käkar, krökar eller knarkar på det där sjukliga sättet.

[Birgitta97]

Både mat och alkohol påverkar belöninscentra och nivåerna av dopamin som avsätts när man väl har utvecklat ett missbruk. I princip samma missbruksmekanismer verkar. Känslan av välmående är densamma, liksom känslan av skuld när verkan avtar... Det som gör maten så oändligt mycket mer komplicerat är att den KAN man inte avstå från helt och hållet, som man kan från alkohol. Därför är matmissbruk egentligen mycket mera svårbehandlat än alkoholmissbruk...

[Emmylou]

Nej det är det inte. Det finns något som kallas nikotinreceptorn som svarar på olika former av belöningar men det är inte ens helt klarlagt hur och var nikotin verkar, inte alla former av narkotika heller. Man tror dock att eventuellt glutamatreceptorn har en viss inverkan också. Hjärnan är en komplicerad liten fabrik.