Ska jag vara ärlig eller inte?

[Rikku]

Okej, det blev en konstig rubrik, men jag kom inte på något bättre.

Jag sitter med en jobbig situation som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska berätta här och vilka detaljer som är av intresse för att ni ska kunna hjälpa mig.

Men okej. Så här är det. Min syster har tre barn i olika åldrar. Hon har två av barnen boende hos sig och mellanbarnet bor hos sin pappa. Hon är sedan snart ett halvår tillbaka involverad i ett förhållande med en gift man.

Hon är otroligt kär och ägnar större delen av sin tid åt denne man, så pass att det går ut över barnen, har jag fått höra. Hon jobbar heltid och är trött när hon kommer hem. Hon lagar inte till någon middag utan stänger in sig på sitt rum och pratar i telefon med den gifte mannen. Enligt vad jag har fått höra så är det äldste pojken (tonåring) som får ta hand om sitt syskon (3.5 år).

Min syster är, enligt mig, blind och naiv. Hon är övertygad om att mannen kommer skilja sig från sin fru för att leva med henne istället. Jag är inte alls så säker. Jag anser att om det var hans avsikt så borde han ha gjort det vid det här laget, men min syster urskuldar hans senfärdighet med att hon själv vet hur jobbig en skilsmässa är och förstår att det tar lång tid.

Jag har talat om för min syster att jag tycker att de gör fel som har ett förhållande så länge han fortfarande är gift, så hon vet var jag står i den frågan.

Men nu har hon börjat fundera på att flytta till mannens stad (hon säger att det är bestämt ATT, men inte NÄR) och funderar allvarligt på att flytta ifrån sin tonåring som absolut inte vill flytta. (Tonåringen går i gymnasiet och har äntligen fått lite kompisar).

När jag fick reda på detta så började jag skriva ett mail till min syster. (Det är hopplöst att få tag på henne på telefon). Jag skrev uppriktigt och ärligt att jag anser att hon försummar barnen och att hon absolut inte borde flytta innan tonåringen har gått ut gymnasiet (som hon tidigare har sagt att hon inte skulle göra). Jag skrev också att jag upplever att hon utplånar sig själv för att vara mannen till lags och att han verkar vara väldigt kontrollerande och det känns inget bra alls.

Men medan jag skrev brevet så började jag ångra mig. Kommer mina åsikter göra någon som helst nytta eller kommer hon bara ta mannens parti och säga att inget av det jag skrivit stämmer och ingen förstååår henne? Kommer min kritik skapa en konflikt mellan oss som hon inte kommer vilja reparera? (Det är lite tradition i min släkt att folk säger upp bekantskapen med varandra).

Samtidigt känner jag att NÅGON måste säga NÅGOT och tyvärr verkar NÅGON alltid vara jag. Jag känner att det alltid hamnar på min lott att säga ifrån, att lösa saker och det suger, faktiskt. Men å andra sidan så är det min SYSTER vi pratar om och jag kan inte bara stillatigande se på när hon skjuter sin egen familj, sina barn, ifrån sig för en mans skull. En man som dessutom redan är gift och har egna barn med sin fru.

Så vad ska jag göra? Ska jag skicka brevet, rakt och ärligt och brutalt uppriktigt? Eller ska jag skriva om brevet och mildra kritiken något? Eller ska jag försöka prata med henne via telefon någon gång i framtiden (som sagt svårt att nå henne där)? Eller ska jag inte göra något? Eller finns det något femte alternativ som jag inte tänkt på?

Hela situationen känns bara så hopplös! Kanske ska tilläggas att mannen har gjort slut med min syster några gånger om eftersom hon inte gjort exakt som han önskat. Exempelvis varit hemma när han har ringt och andra, allvarliga saker. *ironi* Men de har blivit ihop igen varje gång och hon är bara så kär, så kär. Tills nästa gång han sårar henne och får henne att gråta så att tonåringen får sitta och trösta henne mitt i natten.. *suck*

[Nina m. Maja & Ellen]

Oj vad svårt!! Jag ska försöka svara dig imorgon eller senast på fredag om du inte får massa bra svar innan!! För nu är jag bara såååå trött... men som sagt, imorgon eller på fredag. Kram!

[spiff_05]

Shit! Det låter ju inte så bra det där... Men det är tufft. Å en sidan tycker jag du ska vara ärlig, och det har du ju redan varit. Men visst, det kan innebära problem. Kan du inte försöka prata med henne utifrån tonåringens perspektiv, alltså fråga "Hur tror du tonåringen kommer att känna det om du flyttar? Hur ska tonåringen klara sig? Vad kommer tonringen säga om 10 år om att mamma flyttade?"

Jättesvårt ...

[Nina m. Maja & Ellen]

Godmorgon!
Jag är inne lite på "Spiff´s" spår.
Jag tycker absolut du ska skicka iväg ett brev, känns som det är viktigt att någon i omgivningen reagerar och visar det istället för att blunda. Även om det är jobbigt att alltid vara den personen, så kan du känna gott samvete och veta att du i alla fall försökt gjort något för barnen.
Det är ju ett jätte känsligt ämne och det är svårt att skriva ett sådant brev utan att någon går i försvar... Så jag tror att det är bäst att inte skriva direkt att du gör fel, hur tänker du? varför göra du såhär? osv.
En sak jag lärt mig i skolan gällande kommunikation är att aldrig fråga VARFÖR i lite "jobbiga" situation, för det är så himla ifrågasättande och gör att den man pratar med lätt blir offensiva och går i självförsvar istället för att lyssna på välmeningen i det man säger.
Så jag skulle precis som Spiff skriver, mer tänka att skriva i banor som "Hur känner sonen inför det här? Har ni pratat ut ordentligt om flytten så det känns okej för er båda?" "Kommer syskonen kunna ses ofta, så att deras relation fortsätter att vara lika bra som den är nu?" (istället för att skriva, tror du inte att relationen blir sämre...").
Men såklart ska du ändå ta upp dina funderingar, det hade jag gjort. Inte förskönat, utan vänt och vridit lite på det så att hon lättare tar in det du skriver...
Sen känner jag inte din syster och har ingen aning om hur just hon reagerar, eller hur er relation ser ut för den delen heller. Jag hoppas att du kan få henne att tänka igenom sina beslut både en och två gånger, för själv tycker jag det låter tragiskt att låta en gift karl låta gå före sina barn.......
Kramar!

[CochE]

Usch, vilket dilemma!
Mitt förslag är att prata med tonåringen, och se om han tycker att du ska "lägga dig i". Rent generellt tycker jag att man ska vara ärlig och rak, och inte hymla. Dock om man vet att mottagaren inte tar det som man hade tänkt så är det ju inte alltid någon mening.

Jag tycker din beskrivning som blind och naiv låter talande och hon tom gråter ut hos tonåringen. Det är ju inte alls ok att syskonet får ta hand om den lille i den utsträckningen tycker inte jag!

Så, kanske om du pratar med tonåringen, och ni sedan kan tillsammans prata med din syster, kanske tom tills med föräldrar och andra syskon om de finns, eller pappan till pojken.

Jag tycker ändå att det är "kul" att höra att du bryr dig och vill hjälpa. Är hon mogen nog så förstår hon ju att det är vad du vill.

Stort lycka till!!

[Tina fd TG]

Vilken jobbig situation. I det här fallet, såsom du beskriver det, skulle jag dels skicka ett nyanserat brev till din syster där du försöker nå hennes 'empatiska' sida dvs kan börja se situationen utifrån barnens perspektiv. Men detta kan ju vara tufft efter det du beskrivit om din syster. Jag skulle sen någon dag senare bestämma träff med tonåringen, luncha, fika eller annat som är naturlig i er relation för att helt enkelt visa att du finns där för honom/henne, jag tror att detta är en mkt svår situation för denne/a. Att få ta ett vuxenansvar när mamman beter sig som en förälskad tonåring är _inte_ rätt! Därför är det mycket viktigt för tonåringen att känna att det finns ett vuxenstöd.

Men jag undrar var finns barnens pappa i detta? Kan de flytta hem till honom? Om din relationen är ok till pappan tycker jag att ett snack med honom vore på sin plats också, strunta i att tala om din syster utan fokusera på barnens situation. Din syster kommer göra precis som hon vill i slutändan ändå. Det verkar ju tyvärrr som att hon är snärjd i detta förhållande som verkar fortgå genom manipulation och sådana kan vara svåra att ta sig ur. Men barnen skall inte behöva lida för mammans dåliga beslut, och där kan du gå in som ett fint stöd.

Har själv haft ett liknande scenario i min sambos familj, tyvärr gjorde mamman precis det du beskriver- flyttade över land och rike med barn och allt till en försupen förljugen gubbe som misshandlade henne. Vi såg det komma men trots alla våra ansträngningar gjorde hon ändå som hon ville i slutändan, tyvärr tog min sambos sladdsyster mkt stryk av detta. Barnet flyttade senare till pappan och då blev det bättre ett tag men mamman som är mkt manipulativ lockade tillbaka barnet till sig (hon behövde barnbidraget och underhållet) och pappan var helt enkelt för slapp för att kämpa med att behålla henne. Idag mår tjejen bättre men hon har ingen utbildning klar, fick en unge med en sociopat (diagnosticerad) och en ny unge på väg med en annan pappa, men det verkar som att detta är bättre så vi hoppas fortfarande att hon kommer ut i arbetslivet till slut.

Hoppas det går bättre för dina syskonbarn!
Lycka till!

[Rikku]

Tack för alla svar och förslag! Här kommer en liten uppdatering på hur jag har gjort, hittills.

Jag lugnade ner mig en smula och raderade mailet jag hade skrivit. Det kändes alltför aggressivt och anklagande. Jag fick tag på henne på telefon och lyckades faktiskt få prata med henne dessutom. Oh my. Jag tog det jäkligt lugnt och ställde mina frågor på ett väldigt försiktigt sätt och lät nog mer milt intresserad än anklagande. Hoppas jag. Jag försökte få henne att inse att det mest förnuftiga är att bo kvar tills tonåringen gått ut gymnasiet och att det faktiskt inte är föräldern som ska flytta från barnen, utan barnen som ska flytta ut.

Hennes svar gjorde mig helt matt och jag har nog inte smält det riktigt än. (Mitt förslag till henne var alltså att hon ska bo kvar tills tonåringen VILL flytta). Hennes svar var "men det kan ju ta fem år och så länge vill jag inte vänta!"

Hon sätter alltså den gifte mannen framför sina barns bästa. Hon sätter sin egen lycka (hur kortvarig den än är) framför att barnen ska må bra.

Det gör mig så ledsen.

Det värsta är att hon verkar inte lyssna alls på vad jag säger utan tycker sig ha en bra lösning på allting. Hur barnen ska ta det hela verkar vara ointressant, eller i alla fall av mindre betydelse. Att mannen har tre barn som han nu oroar sig för, hur de ska ta skilsmässa och dylikt, är viktigare för henne än hennes egna barn. Hon har tänkt offra sin kontakt med sina barn för att mannen ska slippa bli varannan helg-förälder. För HAN ska NATURLIGTVIS träffa sina barn varannan vecka, minst. Hon själv ska träffa sina barn.. varannan helg.. eller mindre.

Till Tina fd TG: Du frågade var barnens pappa var. Tonåringen har nästan ingen kontakt med sin pappa och det är säkrast så. Visserligen har jag hört att han har lugnat ner sig och skaffat ny familj, men nej, han är inte bra. (När min syster var gravid så mordhotade han henne och hamnade till slut i fängelse, dock för något helt annat). De yngsta barnens pappa bor i Göteborg och frågan är om de skulle ha det bättre hos honom. Mellanbarnet bor där redan, förutom varannan helg, och.. hmm.. ja, han utvecklas väl inte riktigt åt rätt håll, om jag uttrycker mig så. Jag befarar att han kommer råka i ordentligt med trubbel med lagen när han blir äldre, tyvärr. Jag vet inte hur det är just nu, men pappan hade, senast jag hörde något, ingen egen lägenhet utan växlar mellan att bo med sin syster och sina föräldrar. Tillsammans med barnet, alltså. Så barnet har heller ingen fast punkt, trots att h*n bor med sin pappa.

Just nu känns allt bara.. ja, hopplöst. Jag går och önskar att den gifte mannen ska antingen dumpa min syster eller vägra skilja sig så att hon MÅSTE dumpa honom och det känns heller inget bra eftersom jag VILL ju att min syster ska vara lycklig. Bara att hon ska tänka på barnen i första hand och i andra hand välja en man som är ledig.

Men vi får väl se vad som händer. Min syster hävdar att om han inte har talat om för sin fru att han vill skilja sig innan midsommar så är det slut. Hon vill inte vänta hur länge som helst. Och hon har bestämt att de ska fira midsommar tillsammans eftersom hon är ledig en vecka. Känns som att det blir svårt för mannen att förklara för sina barn varför han inte ska vara hemma till midsommar, även om han har talat om att han ska skilja sig. Men det är hans problem.