Skrivet: 2010-04-27, 12:23
#1
Ni med tre barn eller fler....
Ge mig era bästa argument till en trea
Den levande känner inte sin själ, den döde inte sin kropp
Ge mig era bästa argument till en trea
Den levande känner inte sin själ, den döde inte sin kropp
Att man gärna vill ha ett barn till...
(fast det var ju inte jag som skulle svara)
Den är ju självklar! Men sedan.....behöver lite fler argument framför allt vad gäller det praktiska.
En hög med argument från mig:
* Det är sååå mysigt!!
* Du har gjort det ett par gånger förrut och bara njuter!
* I vårt (och ditt) fall är barnen mycket större och förstår/kan hjälpa till/njuter av bebisen tillsammans med föräldrarna.
* Jag trodde att 3 barn inte skulle kännas så stort utan "bara en till", liksom, men det känns jättestort. Jag känner mig rik, rik på kärlek och det känns som jag har en stor familj.
*Bebis tar inte lika stor plats som 1an (min 2a var också lätt), utan hänger med resten av familjen på vad den gör. Min lilleman (talar med 1 veckas erfarenhet i o för sig) sover bäst när han har familjen slamrandes kring sig, dvs sover bäst i vardagsrummet mitt bland lek och diskussioner.
*Bebis har alltid något storasyskon som vill hjälpa till/leka/sjunga.
Listan kan göras lång, jag rekommenderar starkt en trea!
Praktiskt... mer barn mer glädje, mer jobb, men ja det är underbart. Ångrar inte en sekund!!!
Åhhh precis vad jag ville höra
Och jag är så himla glad över våra 2 barn. Ville bara säga att det känns rätt för oss.
Jag har hittills också varit helt supernöjd med mina två fina barn! Trodde aaaaldrig att jag skulle få bebissug igen. Men det börjar komma krypandes mer och mer som en blixt från en klar himmel. Sedan om det verkligen resulterar i en trea eller inte, det får framtiden visa
I vart fall kandes det som om var familj blev komplett med vart tredje barn och med det sager jag absolut inte att andra familjer kan vara klara efter tva barn men i vart fall kanns det som om efter tredje barnet var vi som klara.
Nu kanns det omojligt att inte ha vart tredje barn, hon tillfor sa otroligt mycket karlek och gladje till oss alla.
Andra argument forutom emotionella ar att det ar ju ingen garanti att de tva barn man har kommer overens och da kan det tredje barnet bli "praktiskt". Aven nar vi alla blir aldre sa finns det da tre barn som kan dela pa bordan om aldre foraldrar och kan diskutera eventuella problem med ett syskon med ett annat syskon.
Sjalvklart kostar det mer med ett tredje barn, flygbiljetter och hotellrum blir genast dyrare, aktiviteter, storre bil etc men jag ar sa innerligt lycklig att vi blev med ett tredje barn / inte rikigt planerat.
Det är just det, jag kände att vi blev en "riktigt" familj när T kom, att det liksom blev en bra balans mellan alla våra personligheter. Det är den balansen jag är lite rädd att "förstöra" med en trea och det är den största nackdelen (förutom flygbiljetterna
Jag har även en dröm om en större familj, men tröttheten från småbarnsåren har helt enkelt puttat undan den drömmen. Nu har jag nog förträngt hur sjukt trött man är som småbarnsföräldrer som inte får sova nattetid hihi....
Sedan ett annat starkt argument för min alldeles egen egoistiska del är att jag skulle vilja prova på att vara gravid och få vara mammaledig i Sverige. Jag hade sådan otrolig press på mig i frankrike. Med I blev jag kallad på arbetsintervjuer när hon var 2½ månad och presenterade jag mig inte fick jag ingen akassa längre (mammapengen tog ju slut då efter 10 veckor), så jag mådde så psykiskt dåligt. Och sedan med T fick jag ju en mammapeng, men det är långt ifrån hur bra vi skulle ha det här i Sverige. Jag skulle verkligen kunna njuta till 150% av min mammaledighet här....
Oj det blev långt. Tack för dina tankar! Som sagt det är låååångt ifrån ett beslut, men jag behöver lufta mina tankar lite, som förhoppninvis kan leda till ett beslut någon gång i framtiden.
...lägger till att man kommer ifr¨n det där trista "Du tar X, så tar jag Y" mellan föräldrarna. Familjen blir mer än enhet, än "vi och de" oavsett hur uppdelningen ser ut.
*Det finns alltid någon att leka med.
Nu har jag ju definitivt inte tre eller fler barn, men jag skulle nog vilja säga att om viljan att ha fler barn finns, och det dessutom går rent medicinskt, skulle jag aldrig tveka. Fler barn blir fler personer att älska, att få den oerhörda glädjen att se dem växa upp och bli egna personer, att ge sina existerande barn fler syskon, de argumenten borde väl räcka
Jag växte upp som ett av två barn, ganska nära i ålder, och jag kände tidigt att jag inte vill ha endast två barn, snarare ville jag hellre ha bara ett än två. (Obs detta gäller alltså min mycket subjektiva erfarenhet och jag vill inte göra gällande till en allmän sanning).
I förhållandet mellan min bror och mig var det mycket bråk, konkurrens och avundsjuka. Jag kände att om man har fler barn finns det större möjlighet att om ett barn e osams med ett syskon finns det ett annat som det inte e osams med. Och om ett barn vid ett visst tillfälle, ex.vis. födelsedag, sjukdom, en prestation, finns det två barn som inte fyller år, inte är sjuka, inte vunnit första pris i orienteringen, och därför blir det inte samma svartsjuka bevakande på all uppmärksamhet och uppskattning som ges det ena barnet när det bara är två.
Min önskan gick mycket väl i uppfyllelse eftersom jag bara var tvåbarnsmor i 7 minuter innan de tredje kom. Visserligen är det två barn som fyller år samma dag, men det har gått bra ändå och jag kan å det varmaste rekommendera tre barn. Eller fler. Fast det är för sent för mig.
Rättelse: skulle ha stått "Och om ett barn vid ett visst tillfälle speciellt uppmärksammas, ex.vis. födelsedag,..."
Nu när barnen är stora så har man en stor familj/släkt som är en enorm resurs!! Jag känner som utlandssvensk att vi apade liksom av uppåt och var sargade i många år utan generationerna ovanför, men nu har vi en egen stor släkt neråt.
Barn är inte barn hemma så himla länge merparten av den tid du har dina barn är de liksom du vuxna, det är relativt litet pris att betala för att ha fler barn som små när man får så enormt mycket tillbaka när de också är vuxna!
Sedan ror jag till syvende och sist att det inte spelar så stor roll utan att ni som familj måste känna att ni vill ha en till familjemedlem. Hade jag gjort om något idag så hade jag försökt få 1an och 2an tätare och sedan haft lite mer avstånd till 3an och 4an. Nu blev det inte så och man kan inte styra över allt. Lycka till med ert beslut!
Intressant. Och jag tror helt rätt. På många sätt är det bra med 3-4 barn.
Men vi har haft tur och har en son och dotter som går jättebra ihop. Än så länge. (de är 8 och 10, skiljer exakt 2 år)
Jag tror det är väldigt individuellt hur mânga barn man vill ha och vad som passar varje familj, men för oss kändes inte familjen komplett innan lill-A. Jag minns sâ väl när hon var nâgon vecka gammal, vi var i parken, L lekte med A och P och jag satt med lill-A i famnen och jag kände i hela mitt hjärta att NU är familjen hel, det är sâ här det ska vara. Jag har heller ingen som helst längtan efter ytterligare ett barn. När jag ser en bebis tycker jag att de är mysiga, men jag är tacksam för att lill-A inte är sâ liten längre.
Det här blev visst inte sâ mycket argument, men mina är väl samma som de andras: mer kärlek, fler syskon att leka med (mina leker redan nu alla tre tillsammans, trots att lill-A bara är 2), känslan av att ha en "stor" familj är cool etc.
Känn efter, vill du ha en trea sâ är det säkert sâ att det är det som är rätt för er. Man ângrar aldrig de barn man fâr, heller!
Väldigt intressant!!! Jag har ett syskon, men jag var ganska stor när han föddes, skulle fylla 7 år. I början var jag jätteavundsjuk, men sedan blev jag som en extra mamma och älskade att ta hand om min lillebor. I ( 7 år) och T (5 år) kommer väl överlag bra överens men det är _mycket_ tjaffs också.....men om det är mer än det normala vet jag inte. Men det som är jobbigast är att I inte är så jätteförtjust över att ha en lillebror (som jag var tex) och det tror jag har att göra med att hon omedvetet skyller på honom att hon väldigt tidigt blev tvungen att dela med sig utav sin mamma. Jag vet inte om en trea kan ändra på saken, men jag tycker du har en bra poäng i ditt resonemang. Sedan är ju självklart alla barn olika, så man vet ju i slutändan ändå inte hur det blir
Ja det är en av mina starkaste är just att ha en stor familj och få tillbaka så mycket senare i livet. Visst, småbarns åren _är_ tuffa, men i det stora hela hur många år av ett helt liv är det egentligen. Jag tror man glömmer det när man är mitt uppe i det med sömnbrist och allt vad det innebär....det känns som man aldrig kommer ur det. Men nu har jag ju facit i hand och har fått sova i några år och har laddat upp för kanske några nya år av sömnbrist
Kram och tack för dina tankar!
