Högpresterande barn

[-Maria N-]

Och barn som hela tiden vill framåt.

Här brister skolan rejält. Det har jaginga problem med att erkänna. Vi har stora problem med att möta de här barnen. Dels för att resurserna är knappa och det faktiskt är mer prioriterat att lågpresterande elever ska nå godkänt. Dels för att vi faktiskt har fått löjligt lite utbildning när det gäller att hantera de här barnen. Under lärarutbildningen fick vi två föreläsningar i ämnet. Två! Och de gick i stort ut på att tala om hur förfärligt tråkigt det är att vara ett högpresterande barn i dagens svenska skola. De "tips" vi fick för att lösa problemet var att "ge varje barn utmaningar på sin nivå". Konkret, eller hur? Men det är ju just det som är problemet. Att möta varje elev på dess egen nivå. Det är inget man gör i en handvändning. Det kräver en nära kontakt med eleven. Och det kräver tid för förberedelser.

Jag blir frustrerad av kommentarer som den nedan att lärarnas problem är att vi tror att vi hela tiden måste veta mer än eleven. Så upplever jag nämligen inte alls att det är. Men som lärare, med uppgift att bedöma mina elevers färdigheter och kunskaper, måste jag ha koll på det jag ska bedöma. Visst kan jag ha en elev sittande i klassrummet och läsa och klura med det som intresserar honom eller henne. Men jag kan inte bedöma arbetet. För det krävs faktiskt egna kunskaper. Och då är vi tillbaka vid att jag inte möter varje elev på den nivå han eller hon befinner sig.

Personligen tycker jag att de mål som anges i läropan och kursplan räcker mer än väl även för den som har höga ambitioner och goda förutsättningar att nå långt. Det finns alltid nya vinklar att ta till. Nya områden att applicera sina kunskaper på. Nya metoder att använda. Nya källor att undersöka. Men för det krävs faktiskt att eleven själv tar en del egna initiativ. Och för de här eleverna är det inget problem. Det bör i alla fall inte vara det. Sitter man uttråkat och väntar på nästa "matning" är det initiativförmåga och självständighet som behöver övas.

Som förälder till ett barn av den här kalibern tycker jag att man ska diskutera vad som är en bra väg att gå. Att skriva sin uppsats spegelvänt är till exempel inte en bra väg. Blir en så´n uppsats ens rättad? Vilken signal ger det läraren? Fanns det verkligen ingenting mer att göra åt innehållet i uppsatsen under den tid det tog att skriva den spegelvänt? (Nu fick den här uppsatsen bli ett konkret exempel. Hoppas det var okej.) Man kan utföra även enkla uppgifter på en hög nivå. Och för högpresterande elever tror jag det är bättre att arbeta på kvaliteten än att hela tiden gå vidare in på nya områden.

[Malinau]

Intressant. Själv upplevde jag under min skolgång och ser samma sak nu och det är att den som är framåt, lär sig snabbt etc. - alltså högpresterande - aktivt bromsas. De ska sitta och lyssna på genomgångar om saker de lärde sig för ett år sedan istället för att ta sig an nya uppgifter, för det är "lärarens plan". De får inte jobba vidare längre än till typ kapitlet är slut. Därefter uppmanas de att rita. Och när man tar upp detta med någon lärare får man till svar att "det vi gör räcker för att få godkänt".

Alla lärare är inte så, men tillräckligt många för att jag i alla fall anser att de är många som missförstått en hel del.

[Anonym idag]

Vi har en flicka som är särbegåvad, alltså speciell i sitt förhållningssätt, samt otroligt lättlärd i allt hon tar sig för. Dom barnen har en stor integritet och det går inte att sátsa på kvalite´i arbetet då dom lägger en sak åt sidan när dom kan den. Så jag finner det lite skillnad i dom som är sär begåvade kontra högpresterande.
Är du högpresternade och inte får utvecklas så blir du lågpresterande till slut och struntar i skolan.

Har med skolan en utarbetad plan i samråd med spec.ped. om skolans ansvar att möta henne i dels hennes sätt att logiskt tänka och lösa uppgifter och dels få utmaningar för att komma vidare i sin förkovran.

Jag känner stor respekt för skolans sätt att agera och spec. pedagogen själv berättade att hennes son hade ritat sig i stort sett genom hela skoltiden, för att invänta andra.
Hon bedyrar dock att min dotter inte skall behöva hamna i den situationen, med dagens tänk i skolan, och jag litar i viss mån på henne.
Men samtidigt så ser jag så otroligt mycket som händer i klasser där dom t ex är endast 20 elever att barnen som blir färdiga och kan mycket, dom spelar dator eller pratar. Och detta redan i ettan.

Jag tycker att barn behöver guidning och uppmuntran till att gå vidare när dom är klar, och inte alltid behöva säga till att dom är färdiga och vill ha extrauppgifter för initiativ måste även komma från läraren och jag tror många gånger att högpresterande elever är jobbiga för lärarna, eftersom man själv som förälder ofta känner sig otillräcklig med denna kunskapstörst.

[-Maria N-]

Förakta inte repetitioner. Och att lyssna på en genomgång av saker man redan kan är i allra högsta grad att betrakta som repetition. Hur lång tid kan det röra sig om? Tio minuter? Den som inte kan lyssna på något i tio minuter för att man "lärde sig det förra året" har en hel del att lära, tycker jag.

Att fortsätta in i nästa kapitel när man är klar... Det är väl vanligast när det gäller matte att man hamnar i det läget, gissar jag. Nu är inte matte mitt ämne alls. Men så mycket fattar jag som att mekaniskt bara räkna vidare inte gärna leder till bättre kunskaper. Visst, eleven håller sig sysselsatt, men är det det som är målet? Inte, va?

Rör det sig om språk (inte heller mitt område, egentligen) är det ju enkelt gjort att fördjupa sina språkkunskaper. T ex genom att läsa skönlitteratur på det aktuella språket. Samma sak när det gäller so-ämnena. Skönlitteratur och artiklar är ju oslagbara hjälpmedel. Men jag kräver också viss eftertanke av mina elever som fördjupar sig. Att plöja text efter text utan ett försök till analys är inte att arbeta mot målet.

[Malin IGAF]

Bara det här med begreppen och definitionen och de här barnen är ju ett bevis på hur komplext det här är och hur lite som faktiskt är kännt (precis som du säger så är det mycket bristfällig utbildning på ämnet)
Men om vi börjar med begreppen:
http://www.mensa.se/det-haer-goer-vi...tan-prestation

Menar du högpresterande eller särbegåvad?
Stor skillnad enligt mig som jobbat med båda grupperna. Högpresterande barn tycker ofta om skoaln men har väldigt höga krav på sig själva och mår ofta dåligt för det. Särbegåvade barn kräver mer stimulans för att må bra men är ofta rätt kretaiva själva och kan ofta tillsammans med lärare och föräldrar hitta på givande uppgifter för att få tillvaron att funka.

[Malinau]

Upprepning är inlärningens moder, heter det ju, så det fattar jag och håller med dig i grunden. Men när det är halva lektionen varje gång så är till och med de elever som ligger sist uttråkade till slut. De tappar alla intresset, så jag vägrar tro på att man kan lägga upp någon undervisning så under en längre tid och få det att funka. För den som tappat intresset lär inte ens repetera. De gör istället en massa andra saker som inte hör hemma på lektionstid.

Konsekvensen blir också att de som är ambitiösa tar den lilla tid de får just till att raska igenom det som ska göras. Det finns ett visst tävlingsmoment i , att blir klar, ligga först etc. Då blir det ju dubbelfel.

De kanske borde sjunga "Hey, teacher, leave us kids alone..."

[Malin IGAF]

håller med och kanske är det så att man får träna de här barnen som hatar repetition. Kanske de får vara med en gång och sen börja jobba. Min dotter hade en lärare som upprepade allt trre gånger då var muin dotter så uttjatad att hon inte ens ville göra uppgifterna (tvingade och mutade henne hemma). Hon har noll förståelse för varför saker måste sägas mer än en gång.....

Men jag håller ju med så långt att det är något man måste kunna eftersom det är en bra inlärningsform (om än inte den enda)

[Anonym idag]

Jag måste få fråga vad ditt ´spår´är gällande högpresterande barn. Är det att ett särbegåvat och högpresterande barn ur lärar synpunkt inte kan repetera i 10 min, eller vad är poängen i det du skriver .
Förstod inte riktigt hur du ser på dessa barns situation i skolan, men avsikten måste ju ändå vara att belysa något du har upplevt som lärare.

Hur gör du själv om någon i din klass har detta anlag?
Det är ingen kritik gentemot dig men jag skulle vilja att du vidareutvecklar ämnet, då jag som förälder är intresserad av hur lärare tänker ifrågan.

[Anonym]

Vi har barn på skolan så är högpresteradande. Häromdagen berättade min arbetskamrat att ett barn i första klass är så duktigt att det hade kunna gå i tvåan eller trean, fast mognatsmässigt är barnen 8 år. Hon visste inte hur man skulle kunna möta och ge utmaningar på rätt nivå för detta barn.
En tanke som precis slog mig är skulle man inte kunna samarbeta mer mellan klasserna, att vissa lektioner är högpresterande barn med på äldre elevers lektioner som te x matematik eller svenska. Eller att lärare i årskurs 2- 3 har egen undervisning med dessa barn eftersom de redan har en planering klar.

[Malin IGAF]

jag ärinte lärare så jag har jobbat med barnen i andra sammanhang.
Vad jag menade var att yngre sörbegåvade barn som hatar att repetera blir uttråkade och kanske ogillar skolan pga all repetition. Men att de behöver tränas att repetera inför framtiden när det är svårare uppgifter som kräver mer repetition. Kanske kan man låta dem vara med två gånger på genomgången och sedan få lite mindre mängd repetitionsuppgifter och sedan fördjupningsuppgifter. På så sätt tränas de ju att repetera men får ändå stimulans....

Ett högpresterande barn å andra sidan kan jag se gillar att göra samma sak för de ser att de lär sig något av det också...

Förstod jag din fråga nu? Har lite sömnbrist så jag kännermig en aning förvirrad här

[_Maa_]

Först vill jag säga att jag tycker det är bra att du vill prata vidare om ämnet. Sen att jag tycker att du ska läsa på. Läs om högpresterande vs särbegåvade barn, deras respektive starka sidor och problem. Rekommenderar återigen Jönköpings högskola.
Ett exempel - ett högpresterande barn lär sig väldigt snabbt. Men när det gäller särbegåvade barn, så är ett kännetecken inte att de lär sig snabbt, utan att de "redan kan".
Och om du då som lärare i klass 2 går igenom jordens uppkomst, och en elev vill diskutera stromatoliternas utveckling - och så är det i ämne efter ämne.
Alltså, visst kan jag på ett sätt förstå läraren och skolan som blir totalt frustrerade och tar till det enda de kan komma på - försöker hindra och stoppa barnet. Det sker både i planeringen (genom att förvägra barnet att sätta egna individuella mål) och dagligdags (genom att inte lyssna på barnets frågor utan tvinga det att sitta och läsa årskursanpassad text om hur livet på jorden uppstod - vilket barnet förr eller senare kommer att protestera emot - på ett utåtriktat sätt genom att bli stökig eller på inåtvänt sätt genom att bli deprimerad, vilket inte är ovanligt bland dessa barn).

Visst kan jag hålla med dig om att det vore bättre för det här barnet att få en lärare med gymnasie/högskolenivå på sina kunskaper - för det är så djupt deras kunskapstörst/förmåga går.
Men det går ju inte på en låg/mellanstadieskola.
Då kommer vi tillbaka till det jag skrev i en tråd här nere - det är centralt vilken syn läraren har på sin roll.
Det jag som förälder förväntar mig är att läraren även utan fackkunskaper i det som barnet arbetar med i skolan ska kunna göra är att hjälpa barnet till relevant material om ämnet (ur böcker eller på nätet, ofta räcker det att ta fram NE). Och att barnet ska bli sett av läraren för det arbete det gjort. Där tycker jag det ingår att läraren läser barnets arbete, och ger en respons som i något avseende hjälper barnet framåt. Läraren har säkert inte tid att faktagranska fördjupningsarbetet, det får man köpa tycker jag, men däremot ska eleven kunna få kommentarer om t ex vilken typ av källor det valt, och hur arbetet presenterats. Och när läraren inte faktagranskat och bedömt arbetet på det sättet - så ska läraren uttryckligen skriva det, det ska framgå. Jag menar då att om läraren får det att framstå som att h*n har kunskaperna i ämnet, och eleven t ex sedan upptäcker ett fel det gjort, men som läraren inte uppmärksammat, så tappar eleven respekten för läraren.

Det blir lite svårt att diskutera vidare när du skriver "högpresterande", medan jag pratar om särbegåvade, så kanske kan du återkomma om vilken kategori barn du egentligen avser.
Det du skriver om att sitta uttråkad och vänta på nästa uppgift - du kan göra ett tankeexperiment med att sätta en klipsk 16-åring i en andraklass och inte låtsas om att den vet mer i ämnet än de andra barnen, kräva att 16-åringen gör samma uppgifter, på samma sätt, med samma mål.
Och fortsätta med det i vecka efter vecka. Efter en kortare eller längre tid kommer eleven inte att acceptera det längre, utan protestera - först kanske på rätt kreativa sätt som att försöka skriva korrekta svar på varje uppgift med lägst möjliga antal bokstäver (som min son ibland gjort) eller skriva spegelvänt (härligt exempel, lavendelflickan). Sedan med alltmer frustration - dagdrömmande o likn. Sedan med aggression - störande osv.
(Och jo - på 16-åringens nivå är det inte ovanligt att de här barnen är intellektuellt, om de har den typen av särbegåvning.)

[Mireaux]

Det svåra med alla vackra ord om individanpassning och möta barnet på dess nivå är att undervisningen likt förbannat fortfarande sker i grupp.

För egen del kör jag grundkursen (mot uppnåendemålen) som gruppundervisning del av lektionen, och där lär en del av de barn ni beskriver ha rätt tråkigt. När jag vet att alla åtminstone fått i sig de grundläggande kunskaperna så blir det fördjupningar enligt elevens intresse och förmåga. På så sätt kan jag hantera gruppstorleken så att jag säkrat att alla har med sig en baskunskaper, sedan kan de bygga på denna under fördjupningen.
Att släppa alla lös helt individuellt utan genomgångar innebär risk att tappa de som behöver diskussionerna och bollandet av ämnet i grupp. Om alla sitter och fnular för sig själva och inget av undervisningen sker i grupp, så kommer jag i snitt att ha 2 minuter och 50 sekunder att ägna åt var och en av eleverna i min klass. Tar någon elev mer tid så får de andra mindre.
Om jag istället ägnar 15-20 minuter av timmen till gruppundervisning så har var och en åtminstone fått dessa 15-20 minuter till livs, samt chans att ställa frågor som andra kan dra nytta av att höra svaren på.

Jag vet inte. Hur anser ni att en lärare ska hantera 25 elever som alla ska ha undervisning på sin nivå?
Jag kan ju inte trolla bara för att jag är lärare utan jag är EN person omgiven av 25 elever som ska uppnå givna kunskapsmål.

Som om det inte vore nog försvinner mer och mer planeringstid till administrativa uppgifter som inte direkt rör undervisningen. Får vi dessutom 40 timmars arbetsvecka i framtiden så försvinner ytterligare 5 arbetstimmar i veckan, just under terminerna då eleverna befinner sig i skolan.
Mitt i detta ska alla 25 elever helst ha personlig handledning av mig, på deras egen nivå och inte behöva tråkas ut av att lyssna på sådant de eventuellt redan kan?

[lavendelflickan]

jodå helt ok att du tar vår spegelvända uppsats som exempel.. Jag som förälder blir frustrerad över en spegelvänd uppsats därför att jag tycker att sonen skulle kunna lägga sin engerig och engagemang på viktigare saker i klassrummet. tyvärr hinner inte vår lärare med.
sonen blir ofta tillsagd att vänta och inte jobba vidare när han är klar. då får han rita (som han avskyr) eller läsa vilket han gillar. Han blir frustrerad eftersom han vill jobbavidare i ämnena.. han vill inte sitta och läsa varje lektion.

[lavendelflickan]

intressant att du förseslår arbete över klassgränserna. innan vi fick lärar-bytar-cirkus hade sonen möjlighet att studera med äldre elever. Nu har vi en lärare som inte orkar /hinner /vill /kan hjälpa sonen vidare. Han går nu dessutom i den sista årskursen på skolan och vi är tillbaka på ruta ett. Det var mkt bra under tiden men nu står sonen och stampar. Iden är bra men hur gör vi nu?

I språk borde det eg. inte vara så svårt att ge ett högpresterande barn mer att bita i. Fler glosor, svårare text m.m . Det blir ändå inte verkligehet för sonens lärares tid räcker inte till det.
T.ex. vid prov borde ju en eller två extra sidor kunna läggas till sonens prov. De behöver ju inte rättas och läggas till betygsbedömingen utan mer göra så att han slipper sitta och vänta ut den obligatoriska provtiden.

[Achelois]

Upprepning kan vara bra, men kan också döda allt intresse. Jag läste nians grejer i sexan och satt av/skolkade hela högstadiet.

Trots att jag alltså hade 75% frånvaro så hade jag höööga betyg i gymnasiet(utan att göra nåt där heller) och höga poäng på högskoleprovet och nu sover jag mig genom lärarhögskolan som jag tycker är på mellanstadienivå.

Kanske jag blivit nåt annat om jag bara fått lite utmaning? Vem vet?

Om man klarar nationella proven för gymnasiet och högskoleprovet i år6, ska man sitta av tiden och repetera?

[_Maa_]

Fast vi var och besökte en skola där alla barnen helt jobbade efter personliga mål, och klassen var normalstor, och det var en vanlig lärare. Så där hade de rutiner som funkade för det.

Och sen är det tyvärr så att det när det gäller särbegåvade barn inte "bara" handlar om att de ska slippa ha tråkigt, utan konsekvenserna blir allvarligare än så, om man ser till vad forskningen visar.
Tänk på att det inte handlar om att ha lite tråkigt ibland, utan om att inte på en enda lektion ha ett enda moment som är en lagom utmaning, inte en enda gång under hela läsåret.

[Mireaux]

Du får gärna berätta hur de la upp undervisningen.
Själv var jag med i svängen när man började med individualisering och då blev det oftast så att eleverna arbetade enskild nästan hela dagen.
Man hade olika diagnoser som styrde in eleverna på olika nivå-spår. Där satt de och jobbade i böcker och pärmar enligt flödesschema och diagnosresultat.

Det var inget utbyte mellan eleverna eftersom alla jobbade på sin nivå. Inga gruppdiskussioner, inga samlingar kring ett ämne. I mina ögon: skittrist och gav inget mänskligt utbyte.

Jag hoppas att den skola du besökte hittat en bättre lösning än den jag beskrev, för idag är ju den sortens individualisering tack och lov inte lika vanlig.

[Malin IGAF]

kunskapsskolan...
Som jag förstått arbetar de efter egna mål men även med gruppavgifter.
Jag har dock bara hört om skolan, inte sett med egna ögon. Sen är det ju som med alla skolor som har flera skolor att det fungerar olika bra på olika skolor.
Vad jag förstått så är det iaf så att deras pedagogik bara passar en viss sorts barn.

[_Maa_]

Det vet inte jag, men du kan fråga Sist, hon jobbar på en annan skola med samma sorts inriktning.
(Men det du beskriver såg jag inget alls av där, så de måste ha klarat av det på något annat sätt)

[_Maa_]

(det var inte kunskapsskolan i mitt exempel)