Öppnar dörrar, hur göra?

[Rikku]

Jaha, då har Lukas äntligen lärt sig öppna dörrar. "Äntligen", från hans perspektiv alltså. Han har försökt i flera veckor, men först i veckan nådde han så han lyckas öppna dem.

Lukas är ett klåfinger, det har jag nog sagt ett par gånger redan. Tidigare har vi stängt dörrarna för att hindra honom från att pilla på allt i vartenda rum. Det går ju uppenbarligen inte längre.

Så, vad bör vi göra? Ska vi vända på dörrhandtagen så han inte kan öppna dem längre, eller ska vi helt enkelt vara där hela tiden och förmana honom om att "nej, så får du inte göra" och "nej, den får du inte röra"?

Rent objektivt tycker jag att andra alternativet är bättre, eftersom det lär honom vad han får och inte får leka med och var han får och inte får vara.

Men det funkar inte på Lukas! Vi kan säga "nej" till honom om samma sak fyrtio gånger i rad, han försöker ändå! Gah! Så jag lutar åt alternativ 1, bara för att ge oss föräldrar lite andrum.

Vad tycker ni?

[Minchi]

Vänd på handtagen. Inget snack om den saken tycker jag. Hellre det är att ni ska tjata hål i öronen på honom...

Allvarligt, jag tror att ettåringar är för små för att få skäll. Jag tror inte att de riktigt kan förstå vad deras pillande kan få konsekvenser.

Förövrigt är det ingen dans på rosor att ha småbarn, om de nu inte skulle råka vara av den ovanligt lugna sorten som aldrig gör något bus. Annars är det ett enda rännande och passande. Det man kan göra är ju att göra det enkelt för sig genom att plocka undan ALLT och då menar jag verkligen allt som barnet inte får röra. Inga saker på borden, inga ömtåliga saker på hyllor eller bänkar i nåbar höjd, inga vassa grejor framme (endast i barnsäkrade lådor) osv. Jag tror absolut på ett minimerande av skällandet och fyandet. Inget barn mår bra av att bli skriket på.

Det kommer en tid då man kan börja leva igen, då hemmet kan sluta se ut som ett konstigt kalt hem från golvet upp till en och en halv meters höjd

[Minchi]

"Hellre det ÄN att ni ska tjata..." ska det stå.

[sargit]

Oj, vi är nog rätt så avslappnade i vakandet antar jag. Vi har aldrig haft några dörrar stängda pga barnen.
Ändå har vi en hel del grejer i vårt sovrum (som blivit rummet där allt-vi-inte-vet-vart-det-ska hamnar).
Men barnen får vara vart de vill, utom i badrummet, själva. Där har vi kattlådan så den vill vi inte att de ska leka i
Men de går inte in där om lampan är släckt har vi upptäckt så det är bra.
Vi har petskydd i el-uttagen och lådspärrar i köket i de lådor de inte får "leka i" men annars har vi inte "barnsäkrat" så mycket alls hemma.
Visst får man ha ett öga eller två i nacken ibland men skulle bli tokig om jag måste vaka över dem hela tiden och vara orolig. men o andra sidan har ingen av dem varit sådan som stoppar saker och ting i munnen, det är väl det som jag var mest orolig för i början att de skulle sätta i halsen.
So what om det ryker en planta eller två eller om de gamla vhs banden går sönder eller om jag inte hittar mina tofflor där de borde vara
Visst är de nyfikna av sig båda två och lyssnar inte för femöre då man säger nej och flyttar bort dem, de blir istället förbannade för att de inte fick.
Men tänker att tar vi den fajten redan nu så blir det lättare sen återstår att se...

[alissa]

Vi hade en flyttbar grind som kunde tryckas fast i köksöppningen (med dörr) som vi använde ett tag med sonen. Och en skruvad grind i trappen. Med dottern har vi inte använt dem, men ev behövs det om hon börjar öppna toalettdörren själv (vi har skruvhandtag, fula men svårare för de små). Jag tyckte att köksgrinden var bäst, den delade huset i två och man visste var han var hela tiden. Och om man tex hade på ugnen kunde man sitta ner utan att oroa sig att något skulle hända i köket. Nu sitter jag mindre eftersom jag har två barn.... Tror inte heller att man kan lära så små barn att låta bli något de verkligen vill (och just varför vi tagit bort alla pallar i huset för vår flicka klättrar upp överallt).

[Rikku]

Ja, det lutar nog åt att vi gör det.

Visserligen har vi plockat bort rätt mycket saker som han absolut inte får göra sönder, men man kan inte ta bort ALLT. Dessutom känns det som att han inte kommer lära sig vad han får och inte får göra om vi helt sonika tar bort allting. Vi vill ju att barnen ska fungera även hemma hos andra.

Tommy säger att det är tur att Vanja var först, för annars hade vi kanske aldrig vågat bli gravida igen. Lukas är verkligen mycket mer av en prövning än vad Vanja var. Hon har ju alltid lyssnat på när vi säger "nej" och låtit bli allt vi sagt att hon inte får röra. Då funderade vi aldrig ens på att vända på dörrhandtagen, men nu får vi nog göra det.

Men det är bra att barnen är så olika också, för då får man tänka på ett helt nytt sätt och lär sig nya saker.

[Rikku]

Vi behövde inte ha det heller när dottern var i Lukas ålder, men Lukas är så otroligt utforskande och nyfiken och KAN bara inte låta bli att öppna alla dörrar, alla skåp, dra i alla sladdar, klättra på alla stolar.. ja, listan tar aldrig slut.

Egentligen har vi inte barnsäkrat så mycket heller. Ja, vi har tagit bort böcker och sådant som Lukas annars hade rivit sönder och vi har naturligtvis en trappgrind, men det är också allt. Nej förresten, vi har satt på låset på spisen också sen Lukas lärde sig att vrida på de reglagen.

Lukas stoppar ALLT i munnen! ALLT han hittar verkligen. Så allt som kan tänkas vara farligt för honom om han stoppar i munnen måste vi se till att ha allt som kan tänkas vara farligt för honom om han stoppar i munnen utom räckhåll, och helst utom synhåll också. (Lukas resonerar tydligen så att om han ser det, då ska han ha det).

Men jag försöker i alla fall tänka på att inte bara säga "nej" utan "nej, du får inte ha den därför att...". Men det är inte alltid jag orkar det, dock.. Men då får man ta sig själv i kragen och säga strängt till sig själv att det är viktigt att förklara, för själv hade jag absolut inte uppskattat att folk bara sa till mig att jag inte fick något utan någon som helst förklaring.

[Rikku]

En köksgrind hade kanske varit något! Vilken bra idé! Då kan jag stänga ute Lukas från köket när jag lagar mat, men han kan fortfarande se mig och jag kan lätt gå till honom och prata med honom om han vill mig något.

Det ska vi genast börja kolla efter.

[sargit]

Håller med dig Så klart man säger varför de inte får, men som du säger, efter att ha tjatat ett x antal gånger så tröttnar man ju så då blir det ett skarpt nej ibland
visst ja, grind har vi också men den är öppen jämnt förutom under nattid, men den har vi för att inte vår katt ska gå in till deras rum och göra sina behov (haft problem med det).
Är så glad att inte våra stoppar allt i munnen, än ska jag väl säga, eller är det så att har de inte gjort det fram till nu så gör de inte det sen heller?
Hoppas ni hittar en lösning.
Apropå köket, så hörde jag någon att de lät barnen sitta i sina matstolar vid sidan av då man lagade mat så att de såg vad man gjorde, på så sätt var de tydligen nöjda och sprang inte kring fötterna, antar att de hade någonslags bord (tex som ikeas barnstolar har) där de hade något att leka med alternativ smaka på diverse grönsaker m.m. som förbereddes

[Minchi]

Fast det är nog lika bra att du inte förklarar för han förstår ändå inte. Han är bara ett år, Rikku, och ettåringar förstår inte varför och därför. De behöver handgriplighet och avledning. Istället för att säga "nej" så får man helt sonika ta bort dem därifrån och försöka få dem intresserade av något annat. Det är min fasta övertygelse.

[Minchi]

Jag tror inte på att ha förbjudna saker framme som nån slags frestelse. Jag tror ändå att man ska plocka bort grejor som man inte vill ha förstörda, för små barn får höra så mycket nej och aja baja ändå i sina liv.

När man är hemma hos andra får man väl helt enkelt passa barnet mer, så att det inte klättrar upp på farliga ställen eller tar sönder dyra vasen.

Tids nog lär sig barnen ändå vad som är rätt och fel, man kan väl (när man så småningom märker att barnet inte intresserar sig fullt lika mycket för att pilla) testa att ställa fram nån sak då och då.

Jag vet inte om jag har fått helt fel uppfattning om hur du ser på Lukas, men jag tycker (när jag tänker på vad du skrivit om honom här och i bloggen), att det verkar som att du tycker att han ska förstå så mycket, du förväntar dig liksom att han ska vara större än han är. Han är ju ändå bara ett år, liksom, och ettåringar är inte precis lyssnande och förstående varelser. I alla fall inte våra ettåringar. De är mer som bulldozers som måste stoppas.

[Rikku]

Jag tror tvärtom. Det är bättre att förklara (på ett lättfattligt sätt, förstås, exempelvis: "du får inte ha mammas bok, för då går den sönder") istället för att bara säga "nej". De lär sig ju saker genom att man förklarar och visar. Det är klart att jag inte tror att det RÄCKER med att förklara. Jag tar ju ifrån honom boken och lägger undan den också där han inte längre når den.

Alltså, jag visar och förklarar. På så sätt sätter jag ord på handlingen och lär honom (förhoppningsvis) fler ord så han förstår ännu bättre.

För förstår gör han. Mycket. Att han däremot inte håller med eller anser att det är rätt, det är en annan sak.

[Rikku]

Även här tycker jag tvärtom. Jag tycker det känns snarare som att jag ofta tar Lukas för att vara MINDRE än vad han är. Antagligen beror det på att han inte pratar så mycket som Vanja gjorde. Det är ofta jag tänker att "oj, kan han det här också? Javisst ja, han är ju faktiskt inte så liten längre".

Men det där med bulldozer håller jag fullständigt med dig om.

[sargit]

hahaa bra beskrivning, bulldozers som drar fram är nog precis så man kan beskriva våra små från och till.
Fast de förstår mer än vad man tror har jag märkt. Flera gånger har jag sagt åt W eller S att gå och hämta nappen/bollen/bilen eller gå till pappa och ge honom telefonen och t.o.m. stäng lådan/ skåpet och så gör de det!
Men vissa gånger då man tar ifrån dem något som de inte får ha eller flyttar på dem från något så blir de så arga att hela kroppen skakar av ilska, W tappar nästan andan då han laddar upp för vrålskriket som kommer medan S bara skriker argt länge och väl.
Men som tur är så glömmer de lätt varför de blev arga då de får upp ögonen för något annat
De är ju så klart mästare redan nu på att reta varann har vi märkt, ojojoj, vi kommer nog vara gråhåriga innan tonårstiden om det fortsätter så här
Men de är ju alltför ljuvliga att ibland måste jag dölja mitt leende eller hindra skrattet som är på väg upp då de kommer på nya påhittiga hyss

[alissa]

Skulle lägga till att vi har samma problem med sonen (tre år). Alltså att han öppnar ytterdörrar. Har satt nåt lås som vi fäste högt upp i dörramen (inga skruvar i dörren) som funkar på framsidan, men han gick själv ut på baksidan imorse! Antingen har han klättrat på en stolskarm för att nå -!!-, eller så glömde vi -hoppas- låsa efter katten igår kväll.

Hoppas ni hittar en bra grind, kanske en andrahands, blocket eller så har en - i vilket fall är de nog lätta att sälja vidare.

[Zilba]

Å vilken intressant debatt det blev. Plocka bort eller inte? Nej eller inte? Gillart!
Personligen är jag mer på Minchis "sida" jag anser inte att ettåringar behöver lära sig "nej" eller att de inte får röra. Mitt sätt att se det är att ettåringars jobb är att pilla på ALLT för att utveckla sin rumsförståelse och sitt begreppsförråd. Vårt jobb därimot är att se till att våra ettåringar kan sköta sitt jobb utan någon fara för deras säkerhet. Därför plockar jag bort saker som små barn inte får ha. Både hemma och när jag jobbar (fsk). Är jag hemma hos någon som inte har barnsäkrat så ser jag det bara som att mitt jobb blir lite krångligare. Men det är enligt mig INTE ettåringens jobb att ta ansvar för andras saker. Det är mitt ansvar att se till att de inte gör sönder andras saker. Den lycka och utforskarlust som lyser i småbarns ögon när de ser något intressant är betydligt mer värdefull för framtiden än att kunna skilja på ömtåligt och hållbart. Genom att bevara den så länge som möjligt tror jag att vi skapar öppnare och nyfiknare vuxna i framtiden. Vad man får och inte får pilla på kommer med all säkerhet barnen att lära sig ändå. Jag har aldrig träffat en 16 åring som går bärsäkargång såfort den kommer hemmifrån och pillar sönder allt den ser. MEN jag har träffat 16 åringar som har tappat utforskarlusten och nyfikenheten. Därför anser jag att det är där fokus ska ligga. Om barnet får tag på ngt den inte får ha säger jag lugnt nänä (inte argt) och lägger till "farligt" eller "mamma" osv. När jag väl fått (eller tagit) det som barnet inte får ha kan jag förklara mer. Ev vredesutbrott tröstas. Jag rättfärdigar inte ännu mer. Utan kan säga "å så tråkigt för dig att du inte fick ha den" Barnen har rätt till sin känsla. Jesper Juul menar att barnet inte både behöver bli ledsna och hålla med den som gjort dem ledsna. Därför fortsätter jag inte rättfärdiga eller försöka få dem att hålla med. Det ÄR pissigt att inte få ha saxen i munnen när man just då ville känna hu den smakade. Jag skulle själv känna mig kränkt om min man ryckte något ur händerna på mig.
I många fall ( inte nödvändigtvis ditt Rikku, nu generaliserar jag) så tror jag det handlar mer om de vuxna än om barnen. Vi vill så gärna vara "duktiga föräldrar" att våra barn ska ses på som uppfostrade och välanpassade. Men hur en ettåring beter sig har inget att göra med hur h*n kommer att vara som vuxen socialt sett.
Nu får jag sluta för jag kan babla på hela natten annars.

[Minchi]

Åh, vad bra du förklarar hur jag tänker men inte kan få ner i skrift Vi är av samma åsikt, helt klart.

[Zilba]

Vi parkerar våra bilar i samma garage, det märker jag.