Hur lång tid tar det? (Förskola)

[Rikku]

Nu har barnen börjat hos dagbarnmamman "på riktigt". Inskolningen är klar och de går enligt schema. Tisdag och onsdag, halv åtta till ett, torsdag halv åtta till halv tolv.

Vi skulle egentligen ha börjat förra veckan, men lägligt nog kräktes barnen natten till tisdagen, så de fick vara hemma hela veckan. Men nu har det alltså börjat på riktigt och det känns hemskt! Inte att barnen är där, det är nästan till och med skönt (att man kan få så mycket gjort på en dag helt plötsligt!) men det är fruktansvärt att lämna barnen, eller rättare sagt Lukas.

Han gråter, han skriker och han har nästan panik när jag går. Han kramar om mig och vill inte släppa och jag känner mig som världens sämsta mamma som lämnar honom. Under inskolningen var det inget av detta, det kändes snarare som att de inte ens märkte att jag gick då. Men nu ska de vara där "heldag" och då bryter Lukas ihop..

När jag hämtade barnen igår så fick jag ett smärre helvete. Först när jag hämtade dem så ville Lukas inte sätta sig i vagnen. Han skulle bara hålla om mig och blev hysterisk när jag satte ner honom. Sen när vi väl kom hem (tar fem minuter att gå bara) så fick de välling och så skulle de sova. BÅDA barnen blev hysteriska och skrek, grät, kastade sig av och an i sängen, sparkade i väggen och jag vet inte vad de gjorde allt. Jag försökte lugna ner dem, men det kändes faktiskt som att min närvaro bara gjorde det hela värre, så till slut sa jag bara "sov gott" och gick ut och stängde dörren. Det tog kanske tio minuter, sen hade båda ungarna slocknat.

Puh.

Idag var jag mer förutseende. Jag packade ner deras snuttefiltar och var sitt gosedjur i en liten väska och tog med mig till dagbarnmamman. När jag ringde på dörren så hörde jag hur Lukas skrek med full kraft där inne. Oj, oj, oj, vilket välkomnande. Men dagbarnmamman påstod att han precis hade börjat för han fick inte fortsätta leka (eftersom de skulle öppna dörren). Inte osannolikt, för så gör han ofta hemma, men ändå.. känns lite som att hon säger så bara för att jag inte ska oroa mig.

Hur som helst så fick jag klä på Lukas utan problem. Vanja kinkade lite mer och ville inte klä på sig, men med lite hjälp från min sida så gick det bra i alla fall. När jag skulle öppna dörren så fick Lukas panik och kastade sig fram och klamrade sig fast vid mitt ben. Han trodde säkert att jag skulle gå igen, utan honom.

Väl ute så fick de sina snuttefiltar och gosedjur och aldrig har de väl blivit så lugna så fort. När vi kom hem fick de sin välling och det var inga problem att lägga dem. Inom två minuter så sov båda två.

Det känns ju skönt att hämtningen gick så mycket bättre idag än igår, men snälla nån, jag får ju ont i hjärtat av att höra Lukas panikslagna skrik när jag går på morgonen. Hur lång tid tar det innan de "vänjer sig"? (Vänjer sig vid att bli övergivna, säger en elak röst i mitt inre). Jag vill ju inte att Lukas ska må dåligt varje morgon när vi går till dagbarnmamman. Visserligen säger hon att så snart jag går så slutar han skrika, men vad hjälper det? Han är ju ändå ledsen över att jag går. :/

[Zilba]

Fy vad jobbigt! Jag lider med dig. Min Milva vande sig aldrig hos dagmamman. Hon grät hela dagen och varken åt eller sov. Gick sedan superbra på fsk. (ett år senare) MEN det är inte vanligt att det är så. Mitt råd är att ringa till dagmamman ca 15 min efter att du gått för att höra hur han mår vad han gör osv. Jag ångrar idag att jag gick när hon inte ville vara där. Känns som att jag svek henne. Men jag hoppades att det skulle bli bättre. Jag har jobbat i fsk i många år och aldrig haft en inskolning så svår som hennes var. Att inskolningen går som en dans men att det sedan blir ett bakslag är mer regel än undantag. Men ring och kolla, be någon kolla nr de är ute osv. Det känns alltid lättare för föräldrahjärtat när man vet att de har det bra. Detta blev svamligt, lessen för det. Är tentatrött.. Lycka till.

[~Scilla~]

Det låter jobbigt men jag tror ocksp att det är en utecklingsfas, som olyckligtvis kom i samband med inskolningen. Saga är också jötteklängig på mig, jag får inte gå ut ur rummet eller resa på mig utan att hon gråter och ska klamra sig fast vid mig. Lite smått jobbigt.. Men jag tror att de börjar bli medvetna om att de är egna individer och att andra kan försvinna (sen lär de sig ju också med erfarenhet att man kommer tillbaka).
En kompis till oss har en pojke som är en mån äldre än Saga och han har precis kommit ur den här superklängiga fasen, så jag har lite hopp.

Men om du har möjlighet kanske du kan skjuta på dagmammestarten ett par veckor tills den här fasen gått över. Jag tror också att dagmamman säger som det är - det är separationen som är värst, när du väl har gått blir han gladare. Sen när du kommer minns han hur hemskt det var när du gick, och blir ledsen igen... Och säkert trött av alla intryck hos dagmamman.