Får man "skälla på" sonens kompis?

[Anonym]

Blev lite arg på sonens kompis idag (igår).

Situationen var den att vi precis kommit hem, barnen har varit uppe sedan halv sex på morgonen, och vi var hemma till kvart över sex på kvällen, sonen drog upp i trappen och jag skulle då försöka få med mig de andra två trötta och hungriga barnen, samt två väskor uppför två trappor för att komma till lägenheten. Jag har varit bortrest en natt.

Sonens kompis frågar flera gånger varför inte sonen får gå ut, jag har då redan sagt att han får gå ut, men att han först får hjälpa till att bära upp sin ryggsäck och två lätta matkassar uppför trappan (vilket han då redan gjort).

Sedan går kompisen bakom och frågar återigen varför inte sonen får gå ut, jag säger att han får gå ut, men att han står högst upp i trappan och vi måste komma upp först, lillasyster illvrålar, och är så trött, kompisen frågar flera gånger till, lillasyster fortsätter skrika av trötthet, till sist blev jag arg och sa irriterat "Nu får du sluta fråga för jag orkar inte mer." Varpå kompisen, som blir alldeles tyst, och sonens andra kompis springer nerför trappan och ut på gården.

Och jag får dåligt samvete, har varit på språng hela dagen, stått nästan två timmar på buss och tåg för att komma hem, åkt pendeltåg med en illvrålande hungrig bebis och ingenstans att amma på, för alla platser var upptagna (man ska ju inte tro att någon erbjuder en sittplats, näe istället lyssnar man hellre på en jätteledsen bebis, och amma stående på pendeltåget vill inte jag göra), har sovit dåligt flera nätter, och så då komma hem sent med trötta barn.

Det var ju kanske inte riktigt att skälla, men gav mig dåligt samvete ändå.

[-isa-]

Du behöver absolut inte ha dåligt samvete! Herregud, jag blir tokig bara av att läsa hur han tjatade..

Jag är tvärtom imponerad av hur du klarar resa, hungrig bebis och trötta barn på pendeltåg (skitresenärer som inte erbjöd dig en plats!!), packning, trötthet och så en drös med kompisar på det..!

Ibland får man verkligen nog. Man kan inte alltid vara den roliga, glada, påhittiga och "snälla" mamman som visslande tar sig genom livet. Kompisen har förmodligen redan glömt det inträffade. Gör det du också. :-)

Och känns det jobbigt kan du ju prata med honom nästa gång ni ses. Kanske be om ursäkt (mest för sakens skull) och förklara att du var trött och hungrig och inte orkade med alla hans upprepade frågor just då, men att du inte menade något illa.

Kram!

[Gullan m 3 prinsar]

Klart man får! Tycker inte det låter så farligt det du gjorde heller, så ha inget dåligt samvete för det du.