2
Jag var osäker, men du låter inte som du är osäker, utan ganksa säker på att det här är något du inte kan göra. Det kände inte jag, även fast jag hatade att behöva göra det.
När graviditetsprovet visade positivt så skrek hela min kropp NEJ!!! Jag ropade på min man så att han också skulle få veta, men jag sa till på en gång, börja inte prata om det nu, för jag är inte säker på att vi kommer behålla det. Alltså var abort något av de första jag tänkte när jag fick veta.
För mej var det svårt att jag tidigare kännat två starka känslor, jag vill aldrig göra abort - den känslan hade jag haft i åratal så den blivit en del av vem jag är. Och den andra känslan som kom under andra barnets graviditet, jag vill aldrig bli gravid igen vill inte ha fler barn och behöva gå igenom allt det jobbiga kring graviditet och förlossning och småbarnstid m.m.
Jag var enormt rädd för att skilla jag göra abort så skulle jag ångra mej sen och bära med mej det resten av livet.
Men räddslan över att helt enkelt inte orka ta hand om de barn jag redan har om jag fortsätter med graviditeten, den räddslan var ännu större. Det fanns tusen orsaker till att göra abort, men för mej var det den som var den avgörande. (skrev för den delen innan jag gjorde aborten på fråga mammor, mer om min situvatione, du kan gå bakot några sidor så hittar du det om du är intresserad av att veta mer)
Jag gjorde en medicinsk abort, och det var verkligen hemskt. Jag tvingades göra den på samma plats där jag varit på undersökningar med mina två barn, det var nästan värst av allt, platsen. Jag satt där och grät förtvivlat när jag fick tablätten i handen och sköterskan sa att "efter att du svalt går det inte att ångra det" Jag ringde min man för att en sista gång diskutera. Sen svalde jag tablätten. Just då kände jag en lättnad, äntligen är en veckas helvetes kval över, nu har jag gjort ett beslut.
Men sen när jag åkte på jobb och skulle låssas som inget, då brast det för mej. Mitt döda barn ligger i maggen just nu, hur kunde jag döda mitt barn och så vidare.
Jag blev sjukskriven och fick lite sömntablätter för att få sova även fast ångesten var stark.
Dagen efter började mens smärta komma och för mej var det underbart. Mens är något så fruktansvärt naturligt, så bekant och vardagligt. Fast helt komma jag inte undan de hemska tankarna och ångesten, men det började lätta lite, lite i alla fall.
Sen när det var dags för utdrivningsskedet, fick jag komma till sjukhuset, tyvärr väldigt nära där BB ligger, ännu en gång extremt smärtsamt. Men annars gick besöket bra, jag fick något starkt smärtstillande och utdrivningstablätterna. Efter ett tag började allt snurra och jag låg i sängen och hade det ganska bra, jag kände ingen smärta och allt var lungt och lite som på fyllan.
Jag kände aldrig någon smärta, jag kände aldrig någon bestämd klum som jag kunde ha sagt, det är var barnet, jag kände aldrig något som påminde om en förlossning. Det var ju på sätt och vis positivt, men det gav även en viss räddsla, tänk om det inte kommit ut. Jag kunde inte känna mej säker på det innan jag slutat blöda och det tog 8dagar för mej.
Den psykiska smärtan var däremot stark ganska länge. Plågades mycket av känsliomässiga frågor som inte hade något med sunt förnuft att göra.
Nu har det gått en månad ungefär, tänker nog dagligen vid något tillfälle på att jag gjort en abort. Men känner sällan ångest, utan det är mer ett konstaterade.
