Hjälp med dilemma?

[Hjälplös]

Hej!

Funderat hela natten över ett dilemma i barnens skola och känner ett akut behov av att ventilera lite. Mycket kortfattat: vad gör man med barn som pga egna svårigheter är elaka mot andra barn? Var går gränsen för hur elak man får vara och vad går man när gränsen är nådd? Jag jobbar själv som lärare och är därför rätt insatt i skolans möjligheter att möta barn i svårigheter. I mitt barns klass (på lågstadiet) finns en elev som troligtvis har någon form av NPF. Texten är något friserad för att ingen ska känna igen någon eller något. Vi känner föräldrarna och har vänner som känner dem, vet därför en del av hur de resonerar.

Eleven har haft ett riktigt ordentligt utagerande beteeende alltid: slagits, kastat saker, spottat på andra, jagat människor osv. Skriker rakt ut, anväder ett mycket fult språk och stör undervisningen enormt. Nu är det mycket bättre, men fortfarande kvarstår en hel del problem. Största problemet för mig som mamma till klasskompis är att han är rent ut sagt elak mot andra barn: skriker rakt ut inför klassen att de är dåliga (särskilt när de faktiskt misslyckas med något....), kallar dem könsord och annat, hånskrattar när någon inte kan, slåss, fäller m.m. (Jag har varit med i skolan och sett med egna ögon). Eleven kan inte hjälpa det, men fortfarande har ju de andra barnen känslor och rättigheter. Eleven ger sig ofta på de barn som inte är så duktiga i skolan vilket så klart skapar ännu större inlärningsstress hos dessa barn. Det finns ett par barn som mår så dåligt i skolan, delvis pga av denna pojkes kränkningar, att deras föräldrar berättat om elevvårdsmöten och samtal med rektor.

Han har en resurs på heltid som verkar jättebra! Klassläraren har jag också stort förtroende för. Jag som lärare märker att de jobbar och jobbar för att det ska fungera bättre i skolan. Mina barn berättar att eleven inte är med på allt, att de har system för när "någon" kränker någon annan, de jobbar med känslor på ett fint sätt med hela kalssen, har mött kommunens bästa specialpedagog utanflör klassrummet etc. Men, de är bara pedagoger och inte terapeuter. Och som klasslärare har man mellan 20 och 30 elever, tiden ÄR begränsad. Kort sagt gör de nog vad de kan, är övertygad om det, men de kan inte trolla och vi pedagoger har inte all kunskap tyvärr.

Jag TYCKER att det är bra att barn med olika svårigheter inkluderas, missförstå inte nu. Och pojken gör ju framsteg! Men det är oerhört svårt när ett barn med sitt beteende, medvetet eller omedvetet, kränker andra barn. Har haft sådana elever själv. Skolan har ingen liten undervisningsgrupp, i kommunen finns knappt något alternativ heller och föräldrarna till pojken tycker att han SJÄLVKLART ska gå i vanlig klass och vara med klassen så mycket som möjligt. Säger pålitligt rykte i alla fall. (Nära vänner till oss som också är nära vänner till dem). Andra föräldrar är förtvivlade. När han kränker andra blir det ju också svårt för honom att få kompisar och han har ingen ritkig vän tänker jag (ingen vill/vågar). Mitt barn leker ibland med eleven för att vara snäll... Känns ibland som att elevens delaktighet i allt skadar eleven på sikt då andra barn blir rädda, arga, sårade osv.

Nu till det aktuella dilemmat: Hur stor plats kan ett sådant här barn få ta? Det blir bättre, men för de andra barnens skull spelar det ju faktiskt ingen roll var i processen pojken är - de har alltid rätten att slippa kränkningar och våld. När mitt barn kommer hem och har blivit spottat i ansiktet kan man inte trösta med "men X mår ju bättre nu! Det är fem veckor sen X spottade på dig sist!"

Jag vill inte vara en besvärlig förälder och håller tummarna för att skoldagen idag ska bli så bra som möjligt för alla, men som lärare tycker jag att frågan är så svår att hantera. Brukar inte kunna skriva om liknande erfaenheter i jobbet, men som förälder går det ju bra och jag måste ventilera lite. Har ett konkret exempel från mitt barns klass jag funderat mycket över nu, som kan symbolisera mycket även i mitt arbete. Lätt friserat:
På skolan sätter barnen upp en välkänd teater tillsammans med fadderklassen varje höst. En tradition som alla vet om och barnen längtar till. Jag är orolig för pojkens beteende under repetitionerna. Jobbar som sagt själv med yngre barn på lågstadiet och vet att stå på scen inför egna klassen och fadderklassen är stort nog. De som vågar har all rätt i världen att slippa kränkande kommentarer och hånskratt känner jag. Är eleven med kommer det med stor sannolikhet komma en hel del kommentarer, eventuellt blir det också så att barn avstår från att söka en roll av rädsla för kommentarer. Mitt barn säger så hemma, "jag vill vara med men inte om X är där". Jag som lärare ser verkligen ett dilemma här.. det finns ju tre möjliga alternativ:

1. Eleven är med, andra barn begränsas och kanske kränks.
2. Eleven är inte med och blir lämnad utanför.
3. Man struntar i pjäsen.

Tänk er, som diskussionsunderlag, att elevens föräldrar tycker att eleven SJÄLVKLART ska vara med för att inte känna sig ledsen och utanför (sådant händer ofta i skolans värld). Jag förstår absolut synsättet, kan samtidigt känna att en elev som denna inte behöver fler misslyckanden. Får eleven ett utbrott eller är tasktig mot kompisar inför hela fadderklassen kommer elevens rykte i skolan att försämras ytterligare, redan nu elevens hans beteende skrämt iväg många kompisar. Sådana här barn måste man ju skydda från misslyckanden för att försöka rädda kvar/bygga upp självkänsan.
Jag kan också känna att de övriga barnen har fått stå tillbaka så himla mycket och de andra är mycket skötsamma för att vara så små, att ställa in teatern känns inte rätt mot dem. Inte heller är det rätt att de ska få uppleva kränkningar om de glömmer en replik eller bara står 30 cm fel på scen. Samtidigt som det är hemskt att bli utesluten ur en grupp om man VILL vara med.

Hur tänker ni? När det gäller teatersituationen, när det gäller allmänt?

Lägger det här på bokstavsbarn också, om det är okej, för att få så många reflektioner som möjligt. Och för att vara tydlig: Jag VET att alla med NPF inte beter sig så här och jag VILL att det ska fungera i skolan, både för mitt barns klasskompis, för mitt barn och egna elever.

[_Maa_]

Min tanke är att den assistenten inte gör sitt jobb. Vi har haft ett liknande läge i sonens klass, men sedan en assistent kom (biffig kille som skaffade sig omedelbar respekt hos eleven ifråga), så har han inte haft en chans att göra eller säga något alls - assistenten är hela tiden på armlängds avstånd högst. Varje minsta grej tar assistenten tag i direkt.

[Anonym]

Exakt VAD gör den assistenten?
Jag är inte TS men jag har också upplevt liknande situationer som hon berättar om.
Barn som är aggressiva och impulsiva. De hinner göra och säga mycket på några få sekunder och assistenten kan trots allt inte sitta fast i barnet.

Har även haft barn i klassen som slår assistenten för att de (förståeligt nog) känner sig kränkta av att ha en assistent trampandes i hälarna hela dagen. De behöver det men jag förstår om de inte orkar med det. Hade du gjort det? Orkat med någon som går med dig hack i häl hela tiden?

Men jag hör gärna vad det är som assistenten gör, som lyckas så bra i din sons klass även om jag faktiskt är rätt skeptiskt. Vissa barn fungerar bra med assistent och andra är bara enormt svåra att hinna med eller hejda. Det är sällan enkelt i skolans värld för alla är vi olika individer och det finns inte alltid en och samma lösning på problem.

[Anonym Hjälplös]

Jag har varit med i klassen och sett assistenten i fråga. Tycker hon verkar göra ett bra jobb, utifrån vad jag kan om npf. Faktum är att hon springer häcken av sig, det är svårt att alltid vara en meter ifrån ett rörligt barn. Särskilt när barnet älskar att spela fotboll, innebandy och annat.

Kan tillägga att föräldrarna till barnet är sura för att assistenten tar ut barnet i klassrummet ibland, deras barn ska vara tillsammans med alla andra alltid. Då kan man ju säga till, men det händer inget (om föräldrarna får som de vill alltså) och barnet inser att det ändå är fritt fram att kränka.

Hårda linjen kan säkert fungera bar på en del barn, men när föräldrarna inte vill att skolan kör hårt - vem ska få bestämma då?

Och hur gör man i dilemman som teaterexemplet tycker du?

[Anonym]

Till dig säger jag: här faller tanken med en skola för alla. Det ska i så fall finnas en pedagog för alla och det är en omänsklig uppgift om det ska läggas på en eller ett par personer i en stor barngrupp.
Ska många barn kränkas av ett barn i inkluderingens namn? Är de andra barnens sociala miljö mindre viktigt än NPF-barnets?
Det är otrevliga frågor, men ibland ska skolorna vara så poitiskt korrekta till varje pris och tyvärr leder det kanske inte till bästa möjliga för alla.

[Anonym Hjälplös]

Jo, det känner jag igen. Barnt här hade annan assistent förut och när jag var med en dag blev assistenten spottad i ansiktet, biten, skallad och sparkad på. Även om det var fel människa på fel plats (kanske) så ska man väl inte behöva stå ut med det som pedagog?

[Anonym Hjälplös]

Nej, det är det jag känner. Här är det inte fråga om en skola för alla, men det är oerhört svårt att avgöra vem som ska stå tillbaka och hur länge. Och hur ska man tänka? Mina möjliga sammantagna lidande just nu? Minsta möjliga sammantagna lidande på 3 års sikt? På 10 års sikt? Eller ska man tänka att barn utan svårigheter klarar sig i alla fall?

Vad är värst totalt: att ett barn exkluderas ur sin grupp under ett år eller att 25 barn kränks eller hotas eller är rädda i ett år? Jag vet inte. Som isloerad händelse måste det ju vara värre att som ensam inte få vara med än att bli kallad bögjävel, men lägger man ihop alla kränkningar med lkade inlärningssvårigheter så kanske det bli annorlunda? Jag ver verkligen inte, det är SÅ svårt.

[Anonym]

Det verkar vara svårt. Nu är du ju förälder och inte pedagog och råden jag tänker på är mer till en pedagog. Det låter som pojken inte mår bra i sin klass och att han är i ett för stort sammanhang. Barn är sällan elaka utan försöker förstå och tackla sin verklighet på det sättet de kan. Hur mycket kunskap har läraren, assistenten etc? Handledning utifrån? Hur jobbas med klassen i hur det är att ha en klasskompis som ha dessa svårigheter? Vilken hjälp har han förutom en assistent? Många frågor, men nu är du inte lärare utan förälder och som förälder är ditt viktigaste jobb att stötta ditt barn. Prata med läraren om din oro, prata med ditt barn om att han inte är elak utan har svårigheter.

Sedan det där med teatern är också en fråga för skolan. Om teatern är för ansträngande för pojken ska han inte vara med alternativt förberedas noga inför teatern eller eventuellt ha en roll som han klarar av allt från sköta ljus eller ta hand om något annat om det är för jobbigt att stå på scenen. För mig är en skola för alla en skola där var en får arbeta och finnas efter sin förmåga och för vissa barn innebär det att barnen måste ha en annan typ av stöd.

[_Maa_]

Men i vår klass är assistenten hela tiden intill eleven i klassrummet, finns inte något utrymme alls att göra eller säga något - om eleven ändå glömmer av sig och börjar, så tar det inte tre sekunder innan assistenten har ett viskande samtal med eleven och antar jag påminner om de regler de satt upp.
Och assistenten är ju hela tiden med och spelar bollspelen på rasterna, det är absolut inget problem, både eleven själv och de andra stortrivs med att ha en vuxen med där.
Jag är ju förälder och har ingen aning om ifall den elev jag skriver om har npf. Det enda jag kan säga är att punktmarkeringen funkar jättebra, och att eleven då funkar bra. Det har jag själv sett vid ett antal sittningar under skoldagar i klassen.
Men finns kända diagnoser, så gäller det ju också att anpassa situationen runt barnet så att sinnesintrycken inte blir överväldigande (eftersom filtrering av sinnesintryck funkar annorlunda) och kravnivån anpassas och hjälpmedel skaffas. Det finns ju massor av kunskap om hur man gör det - är problemet hos er att ingen sådan anpassning har gjorts?
Det känns lite olustigt att du anklagar föräldrarna - om man läser i forum för föräldrar till barn med npf så är det absolut helt överväldigande problemet att skolorna inte anpassar som de ska, inte ens om föräldrarna sliter som djur för att få skolorna att göra det (vilket skolorna egentligen ska göra ändå).

[Linjo]

Vi har varit i princip i samma situation och jag höll linjen stenhårt -en elev ska INTE få förstöra och skrämma de andra barnen. Ene sonen råkade illa ut både psykisk och fysiskt när det icke-fungerande barnet släpptes utan assistent och vi gick vidare med det direkt, skolledning, polis och soc kontaktades och tio minuter efter vårt första möte med skolan fanns en assistent som inte får lämna barnet utan uppsikt. Nu under terminen har barnet bytt skola och går bara kvar på samma fritids, MED assistent som aldrig får lämna barnet.

Här försökte vi föräldrar trycka på att skolan är för ALLA, det är inte acceptabelt att låta ett barn hålla de andra i skräck, det finns inte i min värld...

Det låter säkert jättehårt mitt resonemang men jag kan inte se mina barn i ögonen utan att veta att jag har kämpat för deras skolgång och att den ska bli trygg och säker.

Har du pratat med skolledningen om hur de tänker agera och göra en bra skolmiljö för alla?

[Anonym]

Ett viskande samtal?

Det är svårt med diskussioner som dessa, för i det fall du beskriver så verkar det fungera jättebra med assistent. Uppenbarligen är problemen med impulsivitet inte värre än att ett viskande samtal snabbt får slut på det.
Jag lovar dig att det finns många, många barn där ett viskande samtal inte ens skulle noteras av barnet. Där en punktmarkering leder till att barnet slår sin assistent. Det finns så många olika sorters problematik, så det går inte att säga att "bara assistenten gör sitt jobb" så går det bra. En del barn har dessutom stora svårigheter i hemmet vars symptom visar sig i skolan. Hur skolan än vänder sig ut och in så kommer de bara kunna sätta plåster på en punkterad pulsåder.

Du säger att det överväldigande problemet är att skolorna inte vill anpassa sig och ändå vet jag många fall där skolan föreslår åtgärd efter åtgärd, men föräldrarna vill inte gå med på dem för att det pekar ut deras barn (som definitivt redan utmärkt sig själv i skolan) eller att de tror att viskande samtal går att föra, men själva inte vill komma till skolan för att se om det är realistiskt eller inte.
Sedan tillkommer de läraren som vill göra anpassningar, men som får nej av ledningen för att anpassningarna kostar pengar. Att ha mindre klasser kostar, att köpa skärmar kostar (och kan upplevas som utpekande av föräldrar)...

Så problemet är inte enkelt. Svaren på hur de ska lösas är inte enkla och det handlar definitivt inte särskilt ofta om assistenter som inte gör sitt jobb utan att det kanske inte går att inkludera alla barn i en stor klass. Man behöver inte ens ha npf för att inte passa för stor undervisning ibland. Men systemet är fortfarande sådant att en eller två lärare ska ha hand om en stor grupp, så vad gör vi?

[Anonym]

Men du hör ju hur andra föräldrar resonerar, att de vill ha inkludering i storklass oavsett hur barnen uppför sig och oavsett om de fungerar alls i socialt samspel med andra. Hur tycker du att skolan ska göra?
I ena änden skitsura föräldrar som vill att barnet ska bort och in andra änden lika skitsura föräldrar som vill att barnet ska inkluderas till varje pris.
Tycker du det verkar vara lätt för skolan att hantera fall som dessa?

[Linjo]

Jag tycker inte att det är lätt på något vis MEN säkerheten och tryggheten för den stora andelen barn som inte har några problem är viktigast! Om skolan inte kan se det så och garantera säkerheten i barnens vardag så skulle jag definitivt göra en anmälan till skolinpektionen.
Att inte åtgärda problemen är ju att skapa problem/ångest/rädsla hos de andra barnen också, vad vinner skolan och samhället på det?

Det jag menar är att i alla fall jag kommer alltid att kämpa för MINA barn och inte stillatigande se på. Jag har inte lust att en gång till få hämta en blodig son som ett barn som saknar impulskontroll har gett sig på för att FÖRÄLDRARNA inte tycker att h*n behöver en assistent...

[_Maa_]

Men nu blir jag förvånad - är det du som är ts? Och om det inte är det varför är du anonym? Och vad har du för skäl att säga till mig att jag inte ska berätta här om min erfarenhet från den klass mitt barn går i?
Jag förstår inte hur du kan mena att det var fel att jag skrev att "min tanke är att assistenten inte gör sitt jobb".
Du får väl skriva om dina egna upplevelser och tankar, men varför sätter du en generad smiley efter att ha citerat min tanke??
Jag skrev att jag inte vet om den elev jag beskrev har diagnoser. Jag skrev att det finns många andra medel som kan behöva tas till vid npf. Så vad klagar du på mig för?
Du har ju inte läst vad jag har skrivit - jag skrev inte att det överväldigande problemet var skolor som inte ville anpassa - jag skrev att läser man på webbforum för föräldrar med barn med npf så är det överväldigande problemet att skolorna inte vill anpassa. Om du vill säga att det är fel så får du väl visa mig på ett webbforum där föräldrarna inte har problem med att få skolorna att göra anpassningar.
Och så vill jag se vad du bygger din uppfattning om att det handlar "definitivt inte särskilt ofta om assistenter som inte gör sitt jobb" - källor till det tack!
Jag vet inte om det du säger stämmer - men till skillnad från dig så har jag bara utgett mig för att ha åsikter utifrån en specifik erfarenhet - du däremot kommer med svepande åsikter - då ska du också ha referenser till det.
Eller så får du tagga ner och börja läsa vad jag skriver.

[_Maa_]

Förresten - när du letar bland alla dina referenser till utvärderingar av assistenternas jobb, så skulle jag särskilt uppskatta en jämförelse av fall där assistenten är en tant jfrt med där assistenten är en ung kille - jag är klart nyfiken på hur stor roll den aspekten spelar för utfallet.

[Anonym]

Börja läsa nogrannare själv. Jag har väl inte sagt att du inte får berätta om hur det är på din sons skola? Vart får du det ifrån?
Däremot att från det, dra växlar på att det i TS fall handlar om en assistent som inte gör sitt jobb är långdraget.
Jag vill bara säga att det sällan är så lätt som att föra viskande samtal. Hade det varit så, hade det ju varit en baggis att hantera utåtagerande barn. Din berättelse lät mer som "det är ju bara att"... och det är ganska tröttande med folk som tror att de har enkla lösningar på svåra problem.

[_Maa_]

Det är alltså inte du som är ts förstår jag det som.
Sätt igång med att svara på mina konkreta frågor då.

[_Maa_]

Och var har jag skrivit att "det är så lätt som att föra viskande samtal"? Det har du ju själv hittat på.

Och att jag tror mig ha enkla lösningar, det har du ju också hittat på själv. Om du vill bli trött på det, så får du vara det, men blanda inte in mig.

[_Maa_]

Och du skriver ju att du anser att jag drar växlar? Det betyder att du anser att jag alltför mycket utnyttjar det exempel jag själv har upplevt. Genom att skriva om det här, i ett svar på ts i frågan, där jag börjar med att skriva "Min tanke är...".
Det går inte att förstå på något annat sätt än att du menar att jag inte skulle använt detta exempel här. Men det förnekar du nu i inlägget här ovan.
(jag är ledsen - ts - nu blir det tjafs i din tråd - jag hade gärna messat denna skribent enskilt, men det går ju inte när den är anonym...)

[_Maa_]

Observera också att jag valde att enbart svara ts i den här delen av tråden, jag undvek att svara den anonyma som la en fråga under mitt eget svar. Sedan är det du som har hoppat in med synpunkter här under mitt svar till ts.