selektiv mutism

[Mammarosie]

Hej
Mitt namn är Rose-Marie röös och jag läser på Mittuniversitetet till lärare. Jag har under min verksamhetsförlagda utbildning stött på barn som i stort sett gjort sig transparenta för att slippa hamna i mitt punkt och dom pratar varken med vuxna eller barn, när man sedan springer på dom i andra sammanhang så kan dom komma sprudlande glada och med höga röster. Jag har även tyvärr sett hur barnen bemöts som konstiga avvikande och irriterande, barn som blir tvingade att prata i grupp . Nu vill jag veta hur man ska bemöta och hjälpa dessa barn till självhävdelse att synliggöra det osynliga utan att kränka eller ställa för höga krav och utan att stöpa alla barn i samma form. Alla barn vill inte höras eller synas lika mycket men alla barn behöver bekräftelse. Jag brinner verkligen för att jag i mitt framtida yrke ska kunna möta barn på bästa möjliga sätt. Du får gärna sprida detta vidare till andra som du tror kan svara på mina frågor .
Alla svar kommer att behandlas med stor konfidentiellt/ fullständigt anonymt
Mvh Rose-Marie Röös
ps hoppas på svar snarast

Du som är anhörig eller har SM , har ni fått stöd av förskolan skolan och hur har stödet sett ut?
Vad eller vad har varit jobbigast som anhörig eller om du har SM ?
Hur skulle du vilja att stödet såg ut ?




Till pedagogerna skriv hur länge du jobbat och din utbildning

1, Har du i ditt yrke möt blyga barn?
2, Hur skulle du beskriva ett blygt barn ?
3, Hur jobbar ni för eller hur kan man jobba för att stötta blyga barn i förskolan.
4, tror du att det finns risk för att blyga barn ibland blir "bort glömda"

förklara och motivera dina svar
tack på förhand från en stressad lärarstudent
alla svar kommer att sammanställas i en b-uppsats och kommer att ske med fullständig anynomitet
Mvh Rosie








Om ni inte vill svara här så maila mig på [email protected]

Tacksam för alla svar

[lillamamma]

Hej!

Jag blir så glad då jag ser att du brinner för det här; jag var extremt blyg då jag var liten, har dock ingen diagnos. Hade önskat att jag fick förståelse och stöd av läraren. Jag vägrade prata med vare sig klasskompisar eller lärare om jag inte kände mig trygg tillräckligt. fick ingen förståelse alls utan blev väldigt mobbad istället. Läraren sa att jag skulle få sämre betyg om jag inte räckte upp handen och började prata men det hotet hjälpte inte, blev bara mer panikslagen. Jag har alltid haft alla antenner utåt och minsta tecken på att någon viskar, himlar med ögonen o.sv. så drog jag min in i mitt skal.
Jag pratade om jag fick vara i en mindre grupp där jag var helt trygg. den möjligheten fick jag inte förrän på högskolan (!)
Vet ej varför jag var så blyg, är normalbegåvad och har stort ordförråd. Hade svårt att komma in stojiga lekar men kan samtidigt vara busig och barnslig med mina egna barn, men det är för att jag känner dem. Är fortfarande folkskygg, undviker folksamlingar, matsalar. Har alltid känt mig utanför och trivs helst med äldre, lugna människor. Då kan jag prata hur mycket som helst.
Jag är fortfarande så att är jag i ett större sällskap så vill jag helst bara bli osynlig och får tunghäfta. Mycket jobbigt.
Hemma skulle man vara tyst och helst inte finnas överhuvudtaget annars fick båda mina föräldrar fruktansvärda raseriutbrott, de är fortfarande lika neurotiska så jag far helst inte dit med mina barn. Kan vara en del i förklaringen för mig. Det var även väldigt viktigt att säga "rätt" saker, annars blev jag nedtryckt direkt. Likadant var det i skolan.
För mig skulle det hjälpt och hjälper fortfarande att vistas i en mindre grupp där alla har en bra attityd, är vänliga och empatiska. Jag har nyss gått på folkhögskola och där var en härlig och mysig stämning där alla människor accepteras för den dom är. Jag önskade jag fått uppleva det i grundskolan. Jag undvek ändå matsalen, möten och fester och pratade bara med några jag tyckte jag kände mig helt trygg med.
Mina barn har aldrig varit blyga och äldsta dottern har fått träna mycket i skolan att tala inför alla, de fick turas om att vara "dagens talare" där de fick tala om vad de ville, ex. sin favoritsak eller husdjur. Sen får de andra barnen ställa frågor. Då blir det naturligt och roligt att prata och ingen behöver vara osäker att säga fel.
Hemma så får de förstås höras och synas och växa som människor, jag har min egen barndom i färskt minne.

Hoppas att blyga barn får nytta av något i mitt inlägg och att det kan hjälpa andra som läser detta.

[Malixi]

Min dotter har selektiv mutism
och dessvärre blir hon ständigt kränkt pga sin tystnad...

Erfarenhetsmässigt vet jag att min dotter pratar när hon är helt trygg. Jag försöker alltid få med min dotter i alla samtal även om hon sedan visar eller skriver vad hon vill säga. Vi har alltid med oss block + bärbar dator så att jag kan säkra att min dotter får uttrycka det hon vill, det som inte går att uttrycka med kroppsspråk.

Min dotter tystnad väcker mycket hos många och de flesta vuxna blir ytterst frustrerade och tycks tro att min dotter tystnad är frivillig. Min dotter uttrycker en stor oro över sin tystnad och mår så dåligt över alla frågor kring sin tystnad. För henne är tystnaden lika oförklarlig som för alla andra.

Jag tror att det är viktigt att låta alla barn ta lika mycket plats oavsett om de är verbala eller inte. Jag har t ex låtit min dotter läsa in läxor på CD hemma som lärarna och hon sedan lyssna på i skolan. Ibland har min dotter velat att hela klassen skall lyssna för att höra att hon faktiskt kan prata.

Länge förklarades min dotters tystnad med att hon var blyg men nej, hon är inte blyg...