Har ni varit fattiga?

[kerstimärta]

Hur prioriterade ni då?

Jag har varit riktigt jävla fattig. Under ett drygt år. Just när jag sa upp mig från min amanuensplats på universitetet och inte hade rätt till akassa. Samtidigt som maken gick på examensplats och fick 5000 kronor i betalt för två månader jobb.

Sen var det lågkonjunktur och vi hade varken akassa eller jobb ett tag.

Vi snålade som tusan. (hade som tur var inga barn då). Kokade örtsoppa och åt av den varannan dag. Hemkokt palt övriga dagar. Vi hade både katter och en hund. Så, deras mat var vi ju tvungna att köpa samt försäkringar. Kattsand köpte vi dock inte. Använde sönderklippta reklamblad istället.

I min hjärna fanns inte en tanke på att köpa kläder eller gå på bio eller hamburgerrestaurang odyl. Än idag, när jag _och_ maken har skitbra löner så tänker jag mig för både en och två gånger innan jag köper tex ett klädesplagg.

Så, jag förvånas, tom irriteras, över att man ena veckan tar ut socbidrag och nästa vecka köper nya byxor. Vilken jäkla sorts byxor det än vara.

Bortskämt beteende att samhället ska se till att man kan göra extravaganser. Eller att man inte lärt sig se värdet av att ha pengar till mat och husrum i första hand.

Ingen tror väl att jag röstar på sossarna?

[sprengja]

Nej, jag har aldrig varit fattig och det är jag glad för. Fick gå på soc ett par månader när jag pluggade men var sjukskriven, men inte ens då kände jag mig i närheten av _fattig_.

[gossan]

Riktigt fattig var jag när jag var runt 19,20. Då var jag aupair o pluggade i Paris. Jag fick mat, husrum , busskort o 200 F i veckan (vilket var lika mycket i svenska pengar). Tror att jag hade några tusen sparade också som jag pytsae ut under de 10 mån jag var där. Så jag hade väl en 1500 per mån att röra mig med. Min prioritering var festa o lite kläder . Jag tyckte att jag levde gott .

Under studietiden levde jag bra, räknar mig inte som fattig då fast det sannerligen inte var några sötebrödsdagar. Iofs hade jag en sambo som jobbade och hade lön men å andra sidan hade vi köpt en lägenhet och detta var när räntorna var skyhöga i början av 90-talet. Men några resor eller dyrare klädinköp eller restaurangbesök var det inte tal om. Efter jag hade tagit examen unnade vi oss superbillig restresa till Sardinien, då hade jag inte varit utomlands på 5 år. Det kändes jättelyxigt att få åka iväg en heel lååång vecka . Jag minns fortfarande att den där resan kostade runt 8000 kr för 3 pers allt som allt, det var en jättestor summa för oss då så det har etsats sig fast.

[Christopher]

Däremot har jag nog aldrig upplevt mig som _fattig_ eftersom jag alltid haft till mat och boende. Jag har alltid kunnat hålla i pengar och då är de inte slut helt plötsligt heller även om jag inte hade så mycket från början. Som student hade jag förstås inte mycket pengar men tyckte att jag klarade mig bra på studiemedlet ändå (trots att det även efter omräkning för inflationen tydligen var betydligt mindre då än vad det är nu).
Även efter att jag tagit examen tog det ett halvår innan jag fick jobb och då var det rätt knapert eftersom jag pga att jag inte hade fyllt i en blankett på rätt sätt inte fick ett öre från arbetsförmedlingen.

Som värnpliktig hade jag 7:- om dagen, det säger sig självt att det inte var att tänka på några särskilda utgifter då. Men mat och boende hade jag ju.

[Ellen _ _ _]

..inte fattig..men kände mig jävlig fattig när exet dragit till mexico med alla pengarna o jag kunde inte betala varken hyra eller mat..tog mig i kragen o pratade med soc men fick nej eftersom de tittade 3 månader bakåt o då hade jag välfyllt konto..så inga pengar till varken hyra eller mat o en 12-åring...en 5-åring..o en nyfödd..så jag tog mig ännu mer i kragen o ringde mina föräldrar..tack o lov att de kunde ställa upp..utan dom vet i sjutton om jag inte hade rånat en bank..

[Anonym]

Nej, kort och gott. Vi har aldrig varit fattiga eller ens i närheten av att vara fattiga. Jag tror att det är ytterligt få i Sverige som är fattiga och det är jag glad för. Jag tror dock att många KÄNNER sig fattiga (eftersom man vill ha mer än man har råd med), men jag tror inte att det är så många som svälter och/eller är hemlösa. Tack och lov.

[marib]

jag hade 60 spänn om dagen och dåvarnade sambon var nybliven lärling = lärlings lön. Du fick vi komplettering från soc och ja jag tycker vi var fattiga då.

I mina ögon är det upp till den enskilde att välja bort något till förmån för tex ett par byxor. Jag tycker det är upp till var och en att avgöra. Försörjningsstödet är lågt. Min uppfattning

Det finns de som aldrig kommer därifrån och även om man har sämsta möjliga boende så lär man ju ändå ha rätt att bo...

Och jag röstar rött ... Jag betalar gärna högre skatt för att ge sämre lottade en dräglig tillvaro

[Birgitta97]

Kärvt har det varit imellanåt, men fattig vill jag inte påstå att jag varit. Det var tufft under studieåren, men inte direkt fattigt. Det var tufft när dottern var liten också, men vi klarade oss själva.

[Otis]

Puh! Jag tänkte jag skulle orka men så orkade jag inte och så orkade du istället. Tackar ödnjukast!

[Otis]

Eller ödmjukast, som är den vanligare stavningen...

[kerstimärta]

Tack för alla svar.

Inser att jag använde ordet fattig slarvigt. Menade mer att det tröt med pengar och att de inte räckte till mer än knapert med mat samt hyra.

Och definitivt inte till kläder eller röka eller tidningar.

[kerstimärta]

Jo, jag förstår av ditt svar att du röstar så.

Så, om man alltid finns i socs rullor så är man helt oskyldig till det?

[marib]

man inte kan påverka.

Har man tex varit långvarigt sjuk och sen kastas ut ur trygghetssystemen så tror jag inte det är många som tror att man blivit friskare.

Det finns de som går direkt på handikappersättning.. nu har jag inte summorna i huvudet men för nåt år sedan låg det på ca 100 000/år minus skatt.

Jag vet med säkerhet att exets ekonomi havererade totalt då hans båda föräldrar blev akut sjuka och dog med nån månads mellanrum. Han fick avbryta arbete utomlands för att åka hem och ta hand om den föräldern så levde längst= 45 dagars karens

Det finns ett flertal, helt samma historier om människor som oförskyllt drabbatrs.

Sen finns det säkert en och annan som trivs ypperligt med att leva så.. men JAG tror att det är ytterst få

[marmeglad]

Ja det har jag. När jag var ensam mamma till min äldsta, jobbade heltid men fick knappt ihop till nödtorften ändå, mycket tack vare att dagisavgiften var så löjligt hög - nästan 2000 kr då i början av nittiotalet och jag hade en lön på 11 000 kr. Före skatt. Ja du fattar.

Fast jag förvånas och irriteras inte direkt. En extravagans kan vara värd massor även om man är fattig. Även fast man har skitdåligt med pengar är man inte mer än människa! Jag gjorde nog många "ekonomiska felbedömningar" även när jag hade sådär lite pengar. Köpte pizza fast jag inte hade råd, fick äta majskolvar i tre dagar. Man orkar inte alltid med allting, vara duktig och göra "rätt".

[gossan]

Men om det vore ytterst få som trivdes ypperligt med att leva på soc.bidrag - varför talar så många om att man måste utforma reglerna så att folk inte fastnar i ett bidragsberoende?

[71:an Nika]

Nej, det har jag aldrig varit. På de 20 år jag varit tillsammans med min man, så har vi haft dåligt med pengar kanske 5 månader sammanlagt, men då har det bara varit kul, lite som en sport, att tänka på vad som ska handlas och gå och panta burkar och bli glad för hittade tjugolappar. Ingen stress av att vi inte hade pengar, för vi visste att det skulle reda sig snart igen.

[Anonym]

vi var i exakt samma sits men jag tycker INTE vi var fattiga när vi fick vårt första barn, jag hade 60 kr om dagen i fp, maken några få tusenlappar. Vi fick komplettering från soc i 4 månader, sen började jag plugga igen för att få inkomst. Idag med månadsinkomster på +50 tusen rent i månaden har vi mycket större omkostnader än då och jag kan känna ibland att våra saker "äger oss", inte tvärtom. Så ja vi hade väldigt lite pengar att röra oss med en period och små marginaler. Men inte kände jag mig särskilt fattig då!

[mandelblomma]

begreppet fattig är vitt och beror på vart man lever och vilka referensramar man har. Vi har haft det mycket kärvt när jag var mammaledig med de nu stora barnen. Vi bodde i ett för dyrt hus med räntor på 12% och lån på en miljon, det här är alltså snart 20 år sen.
Kunde inte köpa mer än det absolut nödvändigaste och inte ens det alla gånger. När ex påslakan och handdukar blev slitna fanns inte pengar att köpa nytt. Barnen hade kläder ja och vi kunde äta oss mätta...och eftersom jag kan koka soppa på en spik och är en fena på extrapriser så åt vi bra. Men absolut inget mer!

[EllaNora]

*trycker på gilla knappen*

[marib]

försörjningsstöd ska ge en dräglig tillvaro för de som inte har minsta möjlighet att komma därifrån. Men självklart ska målet vara att majoriteten ska sträva efter att försörja sig själv.

Sen har vi det där med rykten och den svenska avundsjukan.. många verkar tycka att lever man på skattepengar så ska man helst bo i tält och leva på havregrynsgröt 7dagar/vecka? Och ve den som har mage att köpa sig ett nytt klädesplagg oavsett behov.. Och det är min tolkning ja.