Min sambo och jag letar (av flera anledningar) efter ett nytt hus och det är inte det lättaste. Idag bor vi i sambons hus där bonusbarnen har egna rum men där det ena "rummet" bara är en jätteliten alkov.
Barnen är 13 och 16 år och bor varannan helg. Många gånger sover de hos någon kompis på fredag kväll vilket gör att vi hämtar på lördag istället, precis som vilka tonåringar som helst. =)
Det jag grubblar lite över är det här med vikten av egna rum framöver...
Vi planerar att skaffa ett gemensamt barn och det skulle innebära att vi minst måste ha fyra sovrum och jag kan tycka att det är lite onödigt i och med att sambons barn börjar bli så gamla. Som det verkar kommer de i mindre och mindre utsträckning vilket är naturligt då kompisar "hemma" är roligare än oss. En tanke jag har är om det skulle räcka med tre sovrum för det är ju minst två år bort innan det skulle bli dags för det planerade barnet att ha eget rum, om jag överhuvudtaget lyckas bli gravid (vilket inte är en självklarhet).
Naturligtvis vill jag inte skuffa undan bonusbarnen utan jag funderar mer på vad som är rimligt. Hur ofta kommer barnen när de är runt 18? Skulle det vara möjligt om vi får ett barn till att de större får dela rum om ett par år eller är risken stor att de känner det som att den lilla knuffar undan dem?
Om barnen varit yngre hade jag inte tänkte på samma sätt men nu känns det som en tidsfråga innan rummen står tomma för jämnan... Idag gör de inte annat än sover i sina rum. De har inga kläder hos oss utan allt tar de med sig trots att det finns gott om garderober. De tittar på tv med oss och har hittills aldrig tagit med någon kompis. Det har hänt att de sovit i samma rum även nu för att de sitter vid datorn och ligger och pratar på natten...
Jag kan tillägga att de enbart är positiva till att flytta så det är inte några negativa känslor i och med det. Det allra bästa hade givetvis varit om vi redan idag kunde prata öppet om det efterom de är så förståndiga men vi vill inte prata om ev syskon i och med att vi inte ens vet om jag lyckas bli gravid och det är en känslig sak för mig.
Tanken på att ev bygga ut ett hus hade känts vettigare om man visste att de kommer att bo kvar under en längre period men de känns inte lika försvarbart för bara några år... Kanske skulle det fungera med en isolerad gillestuga, det skulle i alla fall jag ha gillat i den åldern men jag antar att det är lika dyrt som att bygga ut...?!
Vill förtydliga att självklart gör det inget om huset har rum åt alla men är det en nödvändighet?
Jag hoppas att någon förstår och kan komma med råd.
1
Egna rum? Jag har en lite svår fråga...
Min sambo och jag letar (av flera anledningar) efter ett nytt hus och det är inte det lättaste. Idag bor vi i sambons hus där bonusbarnen har egna rum men där det ena "rummet" bara är en jätteliten alkov.
Barnen är 13 och 16 år och bor varannan helg. Många gånger sover de hos någon kompis på fredag kväll vilket gör att vi hämtar på lördag istället, precis som vilka tonåringar som helst. =)
Det jag grubblar lite över är det här med vikten av egna rum framöver...
Vi planerar att skaffa ett gemensamt barn och det skulle innebära att vi minst måste ha fyra sovrum och jag kan tycka att det är lite onödigt i och med att sambons barn börjar bli så gamla. Som det verkar kommer de i mindre och mindre utsträckning vilket är naturligt då kompisar "hemma" är roligare än oss. En tanke jag har är om det skulle räcka med tre sovrum för det är ju minst två år bort innan det skulle bli dags för det planerade barnet att ha eget rum, om jag överhuvudtaget lyckas bli gravid (vilket inte är en självklarhet).
Naturligtvis vill jag inte skuffa undan bonusbarnen utan jag funderar mer på vad som är rimligt. Hur ofta kommer barnen när de är runt 18? Skulle det vara möjligt om vi får ett barn till att de större får dela rum om ett par år eller är risken stor att de känner det som att den lilla knuffar undan dem?
Om barnen varit yngre hade jag inte tänkte på samma sätt men nu känns det som en tidsfråga innan rummen står tomma för jämnan... Idag gör de inte annat än sover i sina rum. De har inga kläder hos oss utan allt tar de med sig trots att det finns gott om garderober. De tittar på tv med oss och har hittills aldrig tagit med någon kompis. Det har hänt att de sovit i samma rum även nu för att de sitter vid datorn och ligger och pratar på natten...
Jag kan tillägga att de enbart är positiva till att flytta så det är inte några negativa känslor i och med det. Det allra bästa hade givetvis varit om vi redan idag kunde prata öppet om det efterom de är så förståndiga men vi vill inte prata om ev syskon i och med att vi inte ens vet om jag lyckas bli gravid och det är en känslig sak för mig.
Tanken på att ev bygga ut ett hus hade känts vettigare om man visste att de kommer att bo kvar under en längre period men de känns inte lika försvarbart för bara några år... Kanske skulle det fungera med en isolerad gillestuga, det skulle i alla fall jag ha gillat i den åldern men jag antar att det är lika dyrt som att bygga ut...?!
Vill förtydliga att självklart gör det inget om huset har rum åt alla men är det en nödvändighet?
Jag hoppas att någon förstår och kan komma med råd.
minsta gemensamma barnet delar med bonusarna. De har en våningssäng med extrasäng under= plats för tre. Vill bonusarna ha lite egentid när de är här så får minstingen maka på sig.
Det viktigaste har varit att de har egna utrymmen för sina saker, som inte minstingen får röra. Och att de känner att de varit med i planderingen.
De kommer numera mest strönätter.. de är ju vuxna.
Bara måste...... allt....
2
Här delas det minsta gemensamma barnet delar med bonusarna. De har en våningssäng med extrasäng under= plats för tre. Vill bonusarna ha lite egentid när de är här så får minstingen maka på sig.
Det viktigaste har varit att de har egna utrymmen för sina saker, som inte minstingen får röra. Och att de känner att de varit med i planderingen.
De kommer numera mest strönätter.. de är ju vuxna.
Hos oss delar bonusarna rum. De är 11, 16 och 18. De två äldsta är nästan aldrig här. Det finns alltid annat som lockar. Yngsta har vi prioriterat i år så hon har fått en ny säng och rummet har "flickats" till och grabbarna delar en bäddsoffa. Fungerar helt ok. De är som sagt inte här så ofta och aldrig tillsammans.
Jag tycker att ni köper ett hus som passar er och så kan bonusarna gott dela rum.
4
Hos oss delar bonusarna rum. De är 11, 16 och 18. De två äldsta är nästan aldrig här. Det finns alltid annat som lockar. Yngsta har vi prioriterat i år så hon har fått en ny säng och rummet har "flickats" till och grabbarna delar en bäddsoffa. Fungerar helt ok. De är som sagt inte här så ofta och aldrig tillsammans.
Jag tycker att ni köper ett hus som passar er och så kan bonusarna gott dela rum.
Jag tycker det är helt normalt att barnen delar rum när de är så sällan hos er. Jag kan inte föreställa mig att det skulle vara så viktigt för dem att ha eget rum hos er. Eftersom de tillbringar så lite tid i rummet så kan det ju inte kännas som Mitt Rum för dem. De har förstås sitt boende känslomässigt hos sin mamma och där skulle det nog vara betydligt svårare att acceptera att bli av med det egna rummet. Jag tycker helt klart att ni ska prata med dem. Det är ju inte alls säkert att bonusbarnen är negativa till att dela rum, du kanske oroar dig helt i onödan. Och om de vill ha egna rum så får ni förklara hur mycket mer ni skulle får betala för ett större hus än ett mindre, och att ni som vuxna måste ta ett beslut som är bra för hela familjen.
6
Jag tycker det är helt normalt att barnen delar rum när de är så sällan hos er. Jag kan inte föreställa mig att det skulle vara så viktigt för dem att ha eget rum hos er. Eftersom de tillbringar så lite tid i rummet så kan det ju inte kännas som Mitt Rum för dem. De har förstås sitt boende känslomässigt hos sin mamma och där skulle det nog vara betydligt svårare att acceptera att bli av med det egna rummet. Jag tycker helt klart att ni ska prata med dem. Det är ju inte alls säkert att bonusbarnen är negativa till att dela rum, du kanske oroar dig helt i onödan. Och om de vill ha egna rum så får ni förklara hur mycket mer ni skulle får betala för ett större hus än ett mindre, och att ni som vuxna måste ta ett beslut som är bra för hela familjen.
Tack för era svar! Det känns så skönt att jag i alla fall inte är ensam om att "ifrågasätta" det här.
Problemet som jag ser det är att sambon snabbt använde det här med "större rum" som ett argument när han berättade om att vi planerar att flytta så jag är rädd att killen som nu har ett jättelitet rum fått förväntningar som jag helst undvikit. Jag tycker precis som någon skrev att vi lär väl köpa ett hus som passar och sen gör man det bästa möjliga av det...
Jag passade även på att fråga en kollega som har fem barn i familjen (varav fyra är där ibland) och han skrattade och sa att "vi skulle ju behöva en skola om alla ska ha egna rum".
En fundering, ni som svarat, är det era egna barn som delar eller är det bonusbarn? Jag är så rädd att vara den elaka styvmamman som inte tycker att de behöver egna rum.
7
Tack för era svar! Det känns så skönt att jag i alla fall inte är ensam om att "ifrågasätta" det här.
Problemet som jag ser det är att sambon snabbt använde det här med "större rum" som ett argument när han berättade om att vi planerar att flytta så jag är rädd att killen som nu har ett jättelitet rum fått förväntningar som jag helst undvikit. Jag tycker precis som någon skrev att vi lär väl köpa ett hus som passar och sen gör man det bästa möjliga av det...
Jag passade även på att fråga en kollega som har fem barn i familjen (varav fyra är där ibland) och han skrattade och sa att "vi skulle ju behöva en skola om alla ska ha egna rum".
En fundering, ni som svarat, är det era egna barn som delar eller är det bonusbarn? Jag är så rädd att vara den elaka styvmamman som inte tycker att de behöver egna rum.
men som jag ser det så är det viktigaste hur ofta de är här. Bodde bonusarna halvtid eller mer så vore egna rum rätt självklart. Likväl som biobarnen fått dela om de var de som var här sällan.
Relationen är för mig strunt samma således. Frekvensen är det som spelar in.
Bara måste...... allt....
8
Kombinerat här men som jag ser det så är det viktigaste hur ofta de är här. Bodde bonusarna halvtid eller mer så vore egna rum rätt självklart. Likväl som biobarnen fått dela om de var de som var här sällan.
Relationen är för mig strunt samma således. Frekvensen är det som spelar in.
Jag tycker inte ni behöver köpa ett hus med fyra sovrum. Med tanke på att ni enbart är i planeringsstadiet för gemensamt barn och att de andra barnen är så stora så känns det ju inte alls nödvändigt. Man bor ju så som man har råd för övrigt, har ni inte råd med fyra sovrum så är det ju inte mer med det.
Däremot så anser väl jag att ett gemensamt barn inte behöver eget rum förrän det är några år gammalt, så jag skulle väl prioritera att de stora barnen har varsitt krypin tillsvidare. Även om ni blir gravida i morgon så betyder ju det egentligen att det gemensamma inte "behöver" eget rum förrän om sisådär 3-4 år, och då är ju den äldsta bonusen närmare 20...
9
Jag tycker inte ni behöver köpa ett hus med fyra sovrum. Med tanke på att ni enbart är i planeringsstadiet för gemensamt barn och att de andra barnen är så stora så känns det ju inte alls nödvändigt. Man bor ju så som man har råd för övrigt, har ni inte råd med fyra sovrum så är det ju inte mer med det.
Däremot så anser väl jag att ett gemensamt barn inte behöver eget rum förrän det är några år gammalt, så jag skulle väl prioritera att de stora barnen har varsitt krypin tillsvidare. Även om ni blir gravida i morgon så betyder ju det egentligen att det gemensamma inte "behöver" eget rum förrän om sisådär 3-4 år, och då är ju den äldsta bonusen närmare 20...
Hos oss bor yngre barn tillsammans men tonåringarna har eget rum, för mig känns det rätt tydligt som en åldersfråga (och personlighets givetvis). Jag skulle prata med tonåringarna för att hröa hur de tycker, det är klart att om de inte är på plats mycekt behöver de mindre.
Det somjag tycker är viktigt är atttonåringarna har nån stans att kunna ha sina saker och stänga om sig när de är här, särskilt när det finns mindre barn som de kanske inte alltid vill ha omkring sig. Däremot använder vi ena tonåringens rum till annat när han inte är här.
Men, det är också så att om tonåringar inte känner sig välkomna/bekväma etc så kommer de inte att komma, så på sätt och vis kan man behöva "flörta" mer med dem än yngre barn. Exempelvis kan man tycka att om inte alla får plats i bilen så kan tonåringar åka kommunalt, men är de inte så sugna kan det istället blir så att de inte alls åker med, och då kan det vara bättre om en vuxen åker med ygre barn. Inte så jämförbart som egna rum kanske, men bara för att ge exempel. Visst bör tonåringar vara stora och förstå, men ibland får man jämka mer för att få dem att fortsätta vara med.
10
Hos oss bor yngre barn tillsammans men tonåringarna har eget rum, för mig känns det rätt tydligt som en åldersfråga (och personlighets givetvis). Jag skulle prata med tonåringarna för att hröa hur de tycker, det är klart att om de inte är på plats mycekt behöver de mindre.
Det somjag tycker är viktigt är atttonåringarna har nån stans att kunna ha sina saker och stänga om sig när de är här, särskilt när det finns mindre barn som de kanske inte alltid vill ha omkring sig. Däremot använder vi ena tonåringens rum till annat när han inte är här.
Men, det är också så att om tonåringar inte känner sig välkomna/bekväma etc så kommer de inte att komma, så på sätt och vis kan man behöva "flörta" mer med dem än yngre barn. Exempelvis kan man tycka att om inte alla får plats i bilen så kan tonåringar åka kommunalt, men är de inte så sugna kan det istället blir så att de inte alls åker med, och då kan det vara bättre om en vuxen åker med ygre barn. Inte så jämförbart som egna rum kanske, men bara för att ge exempel. Visst bör tonåringar vara stora och förstå, men ibland får man jämka mer för att få dem att fortsätta vara med.
Ja de e klurigt. Vi bodde först jättelitet. Visserligen hade vi ett extrarum men det var riktigt pyttigt (fast lika stort som mitt och sambons sovrum) och datorn stod också där inne. Det fick bonusarna dela när de sov över. De var då 13 och 17 och hälsade på kanske 3-4ggr i månaden och sov kanske över 2 av de gångerna, mest den yngste. De bor hos sin mamma i samma stad så det är lätt för dem att traska hem om de vill och de har inga bestämda umgängestider de "ska" vara hos oss nu när de är stora utan det blir när de vill och deras pappa t.ex. inte jobbar. Då tyckte de att det var trångt och jobbigt i den lägenheten, att man satt ovanpå varandra (som dessutom inte hade ett riktigt kök man kunde sitta i) och vi sökte febrilt efter större så de skulle känna sig mer hemma. Till slut fick vi tag på en större lägenhet som är lite över vår prisklass men som kändes rymligare. Det är en stor trea från sekelskiftet på 94kvm och rummen är nästan lika stora. Det ena rummet fick då bli kombinerat bibliotek/kontor och gästrum. Där finns en permanent säng (eftersom de sällan är mer än en som sover över) och en extrasäng man kan ta fram om det skulle vara två. När vi flyttar dit har de hunnit bli 14 och 18 år och kommer de ännu mer sällan. Nu väntar jag och sambon ett gemensamt barn och den yngste styvsonen som nu är 16 år har brutit kontakten helt med sin pappa och är jättearg. Han säger sig t.ex. vara besviken över att vi inte kan ordna ett eget rum till honom. Men hur ska vi kunna ha ett rum bara reserverat till honom på kanske 20kvm i en trea? (Givetvis söker vi större hela tiden men vi är ju inte gjorda av pengar och mamman har ensam vårdnad så vi får inga extra pengar för att hålla oss med ett större boende + att det råder lägenhetsbrist i stan, vi har redan stått i kö 2 år, det går liksom inte snabbt.) Så småningom kommer väl det nya barnets leksaker också att vara tvungen att vara i "extrarummet" -vi kan ju inte dela sovrum hur många år som helst. Styvsonens bror hade frågat honom ifall han hade varit hos oss oftare ifall han hade ett eget rum men det trodde han inte. (innan de bröt kontakten sov han över på sin höjd 1 gång i månaden. Och varför skulle han? Som någon skrev så är det ju kompisar och andra aktiviteter som lockar på helgerna när man är 16 & 20, man kanske kommer och käkar middag men sen vill man ju hem till sitt eget rum och sin dator, t.ex, om man nu bor så nära. Så nu sitter vi här i vår jättedyra parad-3:a och önskar nästan att vi inte flyttat från den förra superbilliga mini-3:an vi hade innan som gav oss större ekonomisk frihet som kanske kommit styvsönerna bättre till gagn än en lägenhet med nån slags extrarum som tydligen ska stå orört i väntan på dem... De e värt att tänka på. Att ha lite mer pengar över kan ju faktiskt vara roligare både för vuxna och barn -för man kan hitta på lite extra kul saker- än vad det är jobbigt att dela rum 2 ggr i månaden...
11
Ja de e klurigt. Vi bodde först jättelitet. Visserligen hade vi ett extrarum men det var riktigt pyttigt (fast lika stort som mitt och sambons sovrum) och datorn stod också där inne. Det fick bonusarna dela när de sov över. De var då 13 och 17 och hälsade på kanske 3-4ggr i månaden och sov kanske över 2 av de gångerna, mest den yngste. De bor hos sin mamma i samma stad så det är lätt för dem att traska hem om de vill och de har inga bestämda umgängestider de "ska" vara hos oss nu när de är stora utan det blir när de vill och deras pappa t.ex. inte jobbar. Då tyckte de att det var trångt och jobbigt i den lägenheten, att man satt ovanpå varandra (som dessutom inte hade ett riktigt kök man kunde sitta i) och vi sökte febrilt efter större så de skulle känna sig mer hemma. Till slut fick vi tag på en större lägenhet som är lite över vår prisklass men som kändes rymligare. Det är en stor trea från sekelskiftet på 94kvm och rummen är nästan lika stora. Det ena rummet fick då bli kombinerat bibliotek/kontor och gästrum. Där finns en permanent säng (eftersom de sällan är mer än en som sover över) och en extrasäng man kan ta fram om det skulle vara två. När vi flyttar dit har de hunnit bli 14 och 18 år och kommer de ännu mer sällan. Nu väntar jag och sambon ett gemensamt barn och den yngste styvsonen som nu är 16 år har brutit kontakten helt med sin pappa och är jättearg. Han säger sig t.ex. vara besviken över att vi inte kan ordna ett eget rum till honom. Men hur ska vi kunna ha ett rum bara reserverat till honom på kanske 20kvm i en trea? (Givetvis söker vi större hela tiden men vi är ju inte gjorda av pengar och mamman har ensam vårdnad så vi får inga extra pengar för att hålla oss med ett större boende + att det råder lägenhetsbrist i stan, vi har redan stått i kö 2 år, det går liksom inte snabbt.) Så småningom kommer väl det nya barnets leksaker också att vara tvungen att vara i "extrarummet" -vi kan ju inte dela sovrum hur många år som helst. Styvsonens bror hade frågat honom ifall han hade varit hos oss oftare ifall han hade ett eget rum men det trodde han inte. (innan de bröt kontakten sov han över på sin höjd 1 gång i månaden. Och varför skulle han? Som någon skrev så är det ju kompisar och andra aktiviteter som lockar på helgerna när man är 16 & 20, man kanske kommer och käkar middag men sen vill man ju hem till sitt eget rum och sin dator, t.ex, om man nu bor så nära. Så nu sitter vi här i vår jättedyra parad-3:a och önskar nästan att vi inte flyttat från den förra superbilliga mini-3:an vi hade innan som gav oss större ekonomisk frihet som kanske kommit styvsönerna bättre till gagn än en lägenhet med nån slags extrarum som tydligen ska stå orört i väntan på dem... De e värt att tänka på. Att ha lite mer pengar över kan ju faktiskt vara roligare både för vuxna och barn -för man kan hitta på lite extra kul saker- än vad det är jobbigt att dela rum 2 ggr i månaden...
Alla nyfamiljer måste ju innebära att snittet på bostäderna nu är mycket större än vad de var förr.
I vårt fall så vet jag inte om ett hus med 5 rum behöver vara dyrare än ett hus med 4 rum eftersom priset även styrs av så mycket annat också, problemet är att överhuvudtaget hitta ett hus där vi vill bo. Jag vill att vi ska kunna köpa ett hus på en plats där vi vill bo lång tid framöver och inte vilket som helst för att barnen ska få egna rum under ett par år...
Precis som Rymdpingvin skriver så är det väl mycket bättre om man kan använda pengarna till att hitta på roliga saker, semester osv... än att de har egna rum några nätter i månaden.
Som exempel var vi och tittade på ett hus som en kollega ska sälja. Huset är på fyra rum men det finns ett fint dubbelgarage med golvvärme. Jag hade som förslag att man skulle kunna inreda garaget. Det har två fönster och självklart skulle man sätta upp innerväggar, tapetsera osv så att det blir som ett "extrahus" med två rum. Sambon tyckte att det var så stort att det fortfarande skulle gå att även använda som garage men eftersom det även finns ett kallgarage så tycker jag att bilen gott kan stå i det.
Kollegan tyckte att det var en fruktansvärd idé att låta barnen bo i garaget och jag kände mig dum som nämnde det men jag hade själv tyckt att det var mysigt att ha något "eget" när jag var i den åldern... Nu stör det mig att inte sambon backade upp mig utan det blev jag som fick står där och försvara mig eftersom hon hade aldrig hört att sambon nämnde det med bilen utan allt lät som min idé. =(
12
Tack för alla svar!
Alla nyfamiljer måste ju innebära att snittet på bostäderna nu är mycket större än vad de var förr.
I vårt fall så vet jag inte om ett hus med 5 rum behöver vara dyrare än ett hus med 4 rum eftersom priset även styrs av så mycket annat också, problemet är att överhuvudtaget hitta ett hus där vi vill bo. Jag vill att vi ska kunna köpa ett hus på en plats där vi vill bo lång tid framöver och inte vilket som helst för att barnen ska få egna rum under ett par år...
Precis som Rymdpingvin skriver så är det väl mycket bättre om man kan använda pengarna till att hitta på roliga saker, semester osv... än att de har egna rum några nätter i månaden.
Som exempel var vi och tittade på ett hus som en kollega ska sälja. Huset är på fyra rum men det finns ett fint dubbelgarage med golvvärme. Jag hade som förslag att man skulle kunna inreda garaget. Det har två fönster och självklart skulle man sätta upp innerväggar, tapetsera osv så att det blir som ett "extrahus" med två rum. Sambon tyckte att det var så stort att det fortfarande skulle gå att även använda som garage men eftersom det även finns ett kallgarage så tycker jag att bilen gott kan stå i det.
Kollegan tyckte att det var en fruktansvärd idé att låta barnen bo i garaget och jag kände mig dum som nämnde det men jag hade själv tyckt att det var mysigt att ha något "eget" när jag var i den åldern... Nu stör det mig att inte sambon backade upp mig utan det blev jag som fick står där och försvara mig eftersom hon hade aldrig hört att sambon nämnde det med bilen utan allt lät som min idé. =(
Det kollegan sa behöver du verkligen inte bry dig om. Däremot är det ett tips att aldrig nämna vad man ska göra med huset inför en köpare (förutom när det gäller rena måste-grejer som förhandling runt priset, typ ja vi måste ju drenera om, det blir dyrt). I övrigt är det bäst att humma och berömma deras goda smak, och det flådiga vamrgaraget I alla fall om det är en kollega som funderar på att sälja. En parantes
13
Det kollegan sa behöver du verkligen inte bry dig om. Däremot är det ett tips att aldrig nämna vad man ska göra med huset inför en köpare (förutom när det gäller rena måste-grejer som förhandling runt priset, typ ja vi måste ju drenera om, det blir dyrt). I övrigt är det bäst att humma och berömma deras goda smak, och det flådiga vamrgaraget I alla fall om det är en kollega som funderar på att sälja. En parantes
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
I alla fall om det är en kollega som funderar på att sälja. En parantes